Fredagen den 13 maj 2005
De smärtsamma sviterna från Förstenotariens notarieting låg och väntade på mig när jag kom till jobbet imorse. Eftersom hans domar skulle meddelas idag klockan tio, och jag inte hade hört något om protokollen, trodde jag att dessa hade blivit accepterade i det skick jag lämnat in dem. Och här låg de nu, fullklottrade med ändringar som endera var helt onödiga eller rent felaktiga, trots att de inte innehöll särskilt många rader och var helt skrivna på mall från tidigare notarieting. Jag vet att Förstenotarien visste att jag skulle sitta på en muntlig förberedelse tillsammans med Fetto klockan nio, och jag vet att han måste ha förstått att det inte fanns en reell möjlighet att jag skulle hinna rätta dem i tid.
Irriterad över detta stegade jag in på Förstenotariens prydliga tjänsterum och förklarade situationen för honom. Han tittade förargat på mig och förklarade att det faktiskt är protokollförarens uppgift att rätta protokollen på det sätt rättens ordförande vill ha dem. Det var egentligen bara att sätta igång. Han hade haft så mycket att göra på sista tiden, att han inte haft tid att titta på dem förrän igår.
Jag vet inte vad som flög i mig. Jag kände att pulsen gick upp, och att mitt ansikte blev blodrött. Jag smällde de fyra tunna akterna på Förstenotariens skrivbordsunderlägg (som ser ut att vara helt fritt från bakterier) och väste till honom att han antingen kunde stoppa upp protokollen där solen aldrig skiner, eller helt enkelt rätta dem själv. Förstenotarien blev lätt svettig i ansiktet och knep ihop sina tunna läppar så att de blev alldeles vita. Jag har svårt att avgöra om han blev arg, rädd eller bara perplex, och jag kände mig som huvudrollsinnehavaren i Ondskan när jag ilsket marscherade iväg till min förhandling. Troligen kunde man spåra resterna av min irritation när jag kom dit, för Fetto var ovanligt trevlig hela förmiddagen och slog till och med på belysningen i förhandlingssalen alldeles på egen hand.
Förstenotarien valde faktiskt inte något av de generösa alternativ jag erbjudit honom, utan han lät helt sonika expediera protokollen, utan att ha vidtagit några rättningar. Detta var jag naturligtvis belåten med, men med handen på hjärtat hade jag nog föredragit att få se protokollen uppkörda i Förstenotariens ankstjärt.
Du är en riktig hjälte! Heja!
Jag är så nyfiken på vem du är, var du sitter, om du är en hon eller han, om jag känner dig, allt?? Hatar att sitta ting, och har det inte kul jag heller. Håll ut!!!
jättetrovärdigt, bara vägra rätta korrektur och säga åt folk att köra upp grejer, får vi läsa om uppsägningen imorron då eller? Hur jävla lång tid kan det ta att rätta några protokoll för övrigt ? Om det suger så inihelvete så behöver du ju inte hitta på en massa skit sådär.
om en notariekollega uppför isg som värsta rådmannen är det helt befogat att be honom köra upp grejor. är det du som är den riktige förstenotarien i bloggen ohc tar åt dig? dra ur prottet ur rumpan, din tönt.
Stopp och belägg! Jag blir alldeles förfärad och chockad av vilket språk ni använder i era kommentarer. Som en trivsam advokat skrev i ett tidigare inlägg är språket vårt främsta verktyg som jurister. Se till att lära er att använda detta!
Mitt i prick Gustaf! Man skulle kunna tro att de flesta av er har läst juristutbildningen som brevkurs på Hermods. Det verkar vara ett allmänt förfall bland tingsnotarierna nu för tiden. På min tid var man väldigt tacksam över att få sitta ting och gjorde som man blev tillsagd utan att vara uppstudsig. Notarietiden är en oerhört viktigt lärdomstid. Ta vara på den medan tid är!
Nej men hörrni...kom igen nu! Vettig (!?) notarie, Gustaf och muntraste gökkvinnan i stan, ge inte yrkeskåren sämre rykte än den redan har! Spänn av och knäpp upp manschetten nu!
Nu börjar det bli riktigt spännande. Även på kommentarsidan. Bakåtsträvande Fröken Muntergök som säkert tycker det var bättre förr (ju förr desto bättre) borde reflektera över om rättsväsendet är förtjänt av duktiga notarier eller tacksamma notarier?
Jag kan sätta mina juridikkunskaper på att advokaten T sitter på ett litet kontor och känner sig skitviktig i sin rosa skjorta och bakåtslickade hår alternativt alltför utmanande dräkt och pärlörhängen. Vi domstolsjurister förundras över advokaters desperata försök att argumentera och nu tycker Advokaten T att han/hon har lyckats slå hål på den uppmaning jag gav dagens notarier. Är duktighet något som automatiskt utesluter tacksamhet? I mitt fall var det inte så.
Man ska leva i nuet! Ta till vara alla chanser! Varje dag är en gåva! Efter regn kommer solsken! Carpe Diem! Hallelujah!
Och naturligtvis menade jag "bästenotarie" och inte "vettig notarie"! Såklart!
Bästenotarien (kan det verkligen stämma?) och Fröken Muntergök. Ni verkar ju passa varandra som handsken. Jag kan faktiskt tänka mig att skänka er en bostad på någon mycket avlägsen ö där ni verkar höra hemma. Långt bort från civilisationen. Där kan ni bygga upp en egen koloni av "muntergökar" och människor som är bättre än andra.
Väl rutet!
Stå rak i ryggen och försvara dig! Det behövs fler jurister med civilkurage och färre med brun näsa.
Bästenotarien: Han inledde ju med att förklara situationen och fick, inte helt oväntat, ett drygt svar. Hans reaktion var därmed befogad.
Fröken Muntergök, det var värst var det var krut i dig helt plötsligt. Lite förträngda aggressioner av missriktad tacksamhet månne? För Din kännedom argumenterade jag inte mot att man skall lära av äldre utan bad Dig endast i all välmening reflektera över vilken notarieegenskap som var viktigare än tacksamhet. Att påstå att jag inte skulle förstå att man kan vara tacksam och duktig samtidigt (vilket Du i all Din fantastiska klarsynthet naturligtvis förstått) är ett simpelt.
Vidare, Ditt sätt att resonera förundrar vi advokater oss över hela tiden. Det kallas nämligen att stapla skäl ovanpå varandra vilket ingen blir klokare av. Erkänn att Du är den tacksamma typen i stället för att påstå att Du även skulle vara duktig!
Är det någon mer än jag som tror att den miljö som Tingsnotarien beskriver kan bidra till att en och annan domare med tiden förlorar sitt omdöme, vilket då och då uppmärksammas av media?
Det känns sannerligen väldigt omodernt att tala om tacksamhet i dessa sammanhang. En domstol är som vilken arbetsplats som helst och hur skall en arbetsplats kunna utvecklas om en grupp arbetstagare, som i det här fallet notarierna, består av ett gäng menlösa ja-sägare. Att våga tänka självständigt och utanför ramarna är väldigt värdefullt för en arbetsgivare. En notarie som verkar "uppstudsig", som Fröken Muntergök förfärar sig över, är snarare ett tecken på att personen i fråga nått en sådan mognad att de vågar ifrågasätta saker och ting. Se denna "uppstudsighet" som en tillgång och inte som något som skapar problem. Rättsväsendet behöver snarare fler och inte färre jurister som vågar använda sig av insidan av skallen. Om någon känner sig obekväm med ett öppet klimat på en arbetsplats så är det dags för den personen att söka sig till en annan arbetsplats. Punkt.
Jag hyllar dig Mamma Mu! Du är min stjärna i Bregottfabriken!
Mamma Mu, Du kommer att bli en bra jurist eftersom du förstått mer än de flesta. Tyvärr är det så att notarier ofta lägger sig till med sidor som Fröken Muntergök eller manér som Förstenotarien så fort de avlagt domareden. Försök behålla dina ideal men tro inte att de kommer att uppskattas. Står du för din sak kommer du att belönas med självrespekt men inte med höga betyg av lagmän och rådmän.
"Står du för din sak kommer du att belönas med självrespekt men inte med höga betyg av lagmän och rådmän."
Så sant, så sant!
Gäller för övrigt över de flesta yrkesgrenarna.
...kommer inte stackars skribenten få utan jag. Om ni tycker att hon är radikal mot förstenotarien skulle ni veta vilka grodor som hoppat ur min mun - till rådmän såväl som till lagmannen. huuu...
Jag är lite osäker på vad jag ska tycka om den här bloggen. Å ena sidan verkar arbetsklimatet inte vara det bästa (milt uttryckt), å andra sidan verkar vår kära huvudperson inte heller vara en särskilt mogen person eftersom hans kommentarer och dissningar av domare och förstenotarie ofta bygger på deras utseende (fetto, ankstjärtsfrisyr etc) snarare än handlingar.
Jag skulle inte vilja jobba på obygdens tingsrätt men jag skulle heller inte vilja ha huvudpersonen som arbetskamrat någon annanstans.
(PS: Det är jag som är den riktiga Vidar)
tycker nog inte att hans bedömningar bygger på utseendet, utan helt på karaktärernas personliget. Att han sedan har döpt dem efter deras utseende är väl en annan sak? han har inte direkt något annat maktmedel att ta till i det här läget.
Läs kommentaren under första intrycket 6:e mars. Här har vår huvudperson känt förstenotarien i tio minuter men gör sig redan lustig över hans klädsel, ankstjärt och kobenthet.
Ett problem är naturligtvis att själva bloggen uppdaterats flera månader efter att händelserna inträffat vilket gör att det är svårt att avgöra om det första intrycket verkligen var det första intrycket och inte färgats av de senare traumatiska upplevelserna.
men snälla, måste man alltid vara så politiskt korrekt? Det är berättarens stil, och den funkar. Jag skrattar iallafall så att jag gråter när jag läser. Även kommentarerna för det är uppenbart att somliga bara vill ställa till med rabalder.
Politiskt korrekt och politiskt korrekt. Visst är det en stilfråga, men jag anser att den stil som valts tycks avspegla en människosyn jag inte delar. Jag asgarvar inte åt den här bloggen, jag blir snarare deprimerad.
Vidar II, varför ägnar du inte din tid åt annat än att läsa denna blogg?..
Därför att det är så tråkigt att skriva uppsats så klart!
Dessutom är jag mot min vilja fascinerad, och undrar hur det ska gå. Bara för att jag tycker huvudpersonen verkar osympatisk betyder inte det att det inte är en intressant historia.
PS: Hej Vidar III. Heter du också Vidar på riktigt?
Jag håller med Vidar II (väldigt många Vidar det finns...)! Blir också snarare deprimerad (även om det ska erkännas att jag då och då skrattar åt eländet) och frågar mig själv om jag inte begått ett stor misstag som valt att studera juridik!
Kommentarerna här ovan får mig inte heller bättre till mods, det som mamma mu skriver känns som en självklarhet och det är tråkigt att det verkar som att man (enligt advokaten T) inte kan få både höga betyg och behålla sin självrespekt!
En sak man bör fråga sig själv innan man kritiserar och har sig är om man klarar av att vara objektiv innan man dömer. Vidar (den riktiga) lyckas vigla upp stämningen här på slutet just för att han/hon troligen bara vill hävda sina åsikter.
När jag läser den här bloggen så fångas jag främst av hur erfarenheterna framställs. Det är skickligt skrivet. Ser det mer som en intressant historia. Visst kan jag sönderanalysera innehållet och komma med positiv eller negativ kritik men väljer att inte göra det. Jag har helt enkelt ingen aning om vad personen bakom tangenterna egentligen upplever.
Men om man nu vill föra en debatt kring det här är det ju en klar fördel om man är objektiv och opartisk, vilket en "del" tydligen inte klarar av.
Skålar för skribenten - Du förgyller vår vardag!
ok, ett namnet var rätt ironiskt menat, två jag inatämmer i att förstenotarien verkar vara en fjnat, tre jag gjorde en hel del rebellgrejer under min tid men jag sa inte åt folk att köra upp grejer eftersom det är sånt man kan bli uppsagd för, fyra jag gillar inte domstolsväsendet ett jävla dugg och vill ogärna bli ihopbuntad med en massa andra dryga jävlar som skrivit däruppe.
Men snälle Bästenotarie. För att bli uppsagd på grund av personliga skäl krävs enligt 7 § LAS så kallad saklig grund. När det gäller samarbetssvårigheter måste dessa, för att utgöra saklig grund för uppsägning, ha en viss varaktighet i tid. Min kvicka rättsliga analys av läget är således att tingsrätten inte har saklig grund för uppsägning av tingsnotarien, eftersom hans uppmaning att köra upp protokollet i arslet endast kan ha varat under ett par sekunder.
Sympatisören: Håller med om att det är svårt att vara objektiv när det är en annan människa man inte vet så mycket om som man kritiserar. Jag utger mig heller inte för att vara objektiv utan säger vad jag tycker. Mitt intryck av personen som skrivit bloggen är att han i flera fall (de två uppenbara fallen är dels att döma folk efter utseendet och dels att använda onödigt grovt språk mot förstenotarien) inte beter sig som jag tycker att en mogen vuxen människa ska bete sig.
Nu finns det naturligtvis flera möjliga felkällor:
1. Huvudpersonen ljuger hej vilt i sin blogg alternativt anpassar verkligheten för att den ska passa bättre in i den litterära stil som valts, uppkäftig ung man från Stockholm möter landsbygden.
2. Jag har fel i mina åsikter om hur en vuxen människa ska bete sig.
3. Jag har missförstått bloggens innehåll.
Det finns säkert fler möjligheter som jag inte tänkt på just nu.
Om jag också kort ska kommentera själva bloggen så håller jag med de flesta övriga kommentatorerna om att arbetsklimatet på tingsrätten verkar kasst och att både förstenotarien och "fetto" borde se sig om efter andra jobb där de helst inte har så mycket kontakt med människor.
Vidar:
Bryr du dig om saker så små, är du inte större än så. Ju fler inlägg du gör, ju mer meningslös blir din tillvaro
Gå i frid
Vidar II: Alternativ 3 gäller för dig skulle jag tro. Eller är det så att du kanske vet mer än oss andra om de "sanna" förhållandena?!
Du kommer alltid tillbaka till att författaren slänger sig med otillbörliga ord och visar brist på respekt mot sina "kollegor".
Som kommentar till det säger jag... Vakna upp för tusan! 1800-talet är över för länge sedan.
Ps. Du har verkligen missat poängen med det här. Ge dig nu.
Hur kommer det sig att ovanstående kommentatorer helt sonika bestämt sig för att skribenten är av det manliga könet? Jag skulle snarare påstå att det är en hon som sitter ting i obyggden. Jag menar, örhängen i en hel månad, smyga in på mikaels rum och dessutom fnissa! Skribenten är helt klart av det kvinnliga könet. Och det är väl kul!
Jag håller med lillgubben. En av de första med kommentarerna förknippade tvivelaktigheter som slog mig var att de utgår från att notarien är manlig.