tingsnotarien

Efter valborgshelgen har allt varit som vanligt. Mårten talar åter med flott östermalmsaccent, och Förstenotariens hår liknar mest plastfrisyren på en Ken-docka. Han stylar sig antagligen med någon form av cementgelé, men jag är inte tillräckligt intresserad för att orka fråga.

 

Lagmannen var ledig på klämdagen i fredags, och samma dag hade Mikael har varit på tingsrätten i ett helt år. Det var således dags för honom att få sitt ettårsförordnande. När man är ettårsförordnad får man hålla egna förhandlingar, och den här veckan skulle det vara både konkursförhandlingar och edgångssammanträden. Mikael var naturligtvis ivrig efter att få ta några av dessa, och påpekade detta för Fetto, som i egenskap av tillförordnad lagman skrev under förordnandet. Förstenotarien blev informerad om detta, och det bestämdes att Mikael skulle hålla det första edgångssammanträdet på måndag morgon. Jag själv skulle vara protokollförare på sammanträdet och allt var ytligt sett frid och fröjd.

 

Igår morse, tjugofem minuter innan edgångssammanträdet skulle äga rum, kom Lagmannen in till Mikaels rum, där vi båda satt för att förbereda sammanträdet. Lagmannen såg missnöjd ut och frågade efter Mikaels ettårsförordnande. Mikael plockade fram förordnandet ur lådan, och lämnade över det till Lagmannen som ögnade igenom det. Sedan förklarade han för Mikael att det inte skulle bli aktuellt med någon ettårsförordnande för honom än på ett tag, eftersom han inte uppnått den tillräckliga kunskap och erfarenhet som enligt lagtexten krävs för utfärdande av ett sådant förordnande. Edgångssammanträdet skulle istället hållas av Förstenotarien. Som effektfull final på sitt förnedrande tal rev gubbtjuven sönder förordnandet inför mina och Mikaels häpna blickar. Jag kunde skönja en tår i Mikaels ögonvrå.

 

Förstenotarien verkade ha stått utanför dörren och lyssnat igenom hela samtalet, för han kom in för att hämta akten just när Lagmannen var färdig med sitt anförande. Jag ger mig fan på att det var Förstenotarien som förespråkat att förordnandet skulle dras in, för han såg lika nöjd ut som en femtonåring som just upptäckt att han fått hår i skrevet, när vi gick bort till förhandlingssalen för att hålla det förbannade edgångssammanträdet.