Onsdagen den 19 oktober 2005
Jag råkade fysiskt sett befinna mig mitt emellan Rassen och sekreteraren när incidenten utspelade sig, och jag blev så vettskrämd att jag inte ens kom mig för att försöka trösta den stackars gråtande kvinnan. Tur för mig, för det hade med största sannolikhet resulterat i ett sänkt betyg i kategorin "Omdöme". Personligen anser jag att Rassen är en av de mest inkompetenta idioterna i tingsrättens historia, för han kan rabbla fastighetsrättsliga regler som rinnande vatten, men har inte lyckats förlika ett enda tvistemål sedan jag kom till hans rotel.
Imorgon skall vi ha kick-off på tingsrätten. Jag är mycket tveksam till tillställningen, eftersom jag anser att orden "kick-off" och "tingsrätten" omöjligt kan placeras i samma mening utan att det uppstår ett allvarligt lingvistiskt fel. Vi får se vad Lagmannen har hittat på. Och vad det än är så får man tänka på att det som inte dödar, det härdar.
Kick-off på en torsdag? Ingen större fest på kvällen då antar jag? Blir du inte alltför lätt identifierad med dessa detaljerade uppgifter eller blandar du måhända ihop fakta med fiktion?
Efter att ha jobbat mer än 15 år i den offentliga sektorn så måste jag säga att rättsväsendet verkar hysa en massa suspekta figurer i avsaknad av de mest elementära mänskliga positiva egenskaperna. Flockas den typen av folk i våra domstolar? Om det är någon hos oss som gråter så beror det på att en sk "kund" varit oförskämd och dum. Ytterst sällan någon chef.
Keep up the good work!
Pa min TR var "surtanterna" de som hade den verkliga makten. En radman som inte kunde hantera sin sekreterare fick acceptera att han hade en icke-fungerande rotel dar arbetet obstruerades och bara utfordes i snigelfart under djupa suckar. I ett anfall av klarsyn omorganiserades sedan sekreterarfordelningen.
MAO skreks det i alla fall inte pa nagra sekreterare hos oss.
Har aldrig läst någon blogg tidigare, men gjorde ett besök här efter att ha fått tips från tidningen Legally Yours. En fantastiskt rolig och välskriven blogg. Man känner igen allt från sin egen notarietid, låt vara att det tycks vara "mer" av allt i Obygden. Under min notarietid hade vi också en förfärlig Förstenotarie. När hon hade slutat (och gått till hovrätten med lysande vitsord, delvis beroende på att hon hade ett förhållande med en av rådmännen) så inträffade något av en palatsrevolution. Vi var tre notarier som krävde övertidsersättning, vilket först sågs som något oerhört men sedan faktiskt accepterades så smått.
En kick-off behöver ju nödvändigtvis inte vara lagd på en fredag eller lördag. Kanske man till vardags förknippar en kick-off med fest och alkohol men vad det egentligen står för är en helt annan sak i grund och botten. Man samlar personal för att informera om kommande period, uppdatera statistik och resultat m.m.
Kom på en sak till att delge läsekretsen: Det finns en bok av äldre datum som heter "Får jag presentera en ny notarie" eller något liknande. Vill minnas att författarpseudonymen heter Marius Wingårdh. Boken beskriver en notaries vedermödor i mitten av förra seklet. En påminnelse om att inget är nytt under solen. Har man tur kan man hitta boken på antikvariat.
Det var tvärtom kutym på min tingsrätt att om det var kick-off och dylika dryckesaktiviteter så var det naturligtvis alltid på en torsdag. Allt för att man skulle tvingas gå till jobbet dagen efter som en torpederad ubåt.
Ja, antingen det eller för att man just ska ta det lugnt med intaget i största allmänhet. Ett sätt att kontrollera sina anställda kan man kanske kalla det.
Själv har jag känt mig som den ubåt du beskrev ett flertal gånger.
En rådman har tidigare i en kommentar hänvisat till den bok som Fastighetsjuristen talade om. Det känns som att jag bankar huvudet blodigt, men jag vill återigen hänvisa till boken "Brush with the Law: The True Life Story of Law School Today at Harvard and Stanford" av Jaime Marquart och Robert Ebert Byrnes, en beskrivning i dagboksformat av juristernas märkliga värld. Den boken har samma upplägg som denna blogg, nämligen att peka ut och skratta åt misfits i skrået. Boken, liksom bloggen, är emellertid mycket rolig. Måste försöka få tag på boken som hänvisas till ovan.
Marquart: Det är noterat. Over and over and over.
"Får jag presentera en ny notarie" är en eftersträvansvärd sak som betingar ett högt pris om man nu ens lyckas få tag i en på antikvariat. Däremot finns den på åtminstone ett bibliotek i landet, för när jag satt ting fick vi tag på den på fjärrlån via Hålans bibliotek.
Varför har jag inte fått korn på denna blogg tidigare? Jag hittade så sent som förrgår och följer den nu noga.
Kick-off på en tingsrätt? Det låter eh... inte så hott om jag ska vara ärlig. Har i ju för sig varit på öppet hus i Uppsala TR och druckit vin och ätit snittar och det var riktigt trevligt! Riktigt glamouröst också.
Ifall ni vill ha tips på roliga aktiviteter så kan jag komma och styra upp tillställningen till en enda stor reccevecka! ;) Rassen utklädd i kvinnokläder i diverse fåniga lekar. Skulle bli succé!
Till namnlös: Då hade jag uppenbarligen tur som hittade boken på ett antikvariat för 10 kr.
Tingsnotarien: Du är numera länkad från Glamourbloggen jag hoppas det är ok, säg till annars så tar jag bort länken!
Sten Sture har sagt sitt.
Närå, Sten Sture är fortfarande alive and well. Vem har fö sagt att Sten Sture inte ligger bakom inlägg med andra namn...
En kort tanke om ett vanligt förekommande cenario: Ett gäng personer sitter och diskuterar något, må det vara en fikarast på jobbet, ett formellt arbetsmöte, några polare över en öl, en parmiddag eller whatnot. Ett kontroversiellt ämne kommer på tal och ett något passionerat men ändå samlat åsiktutbyte uppstår. En av de närvarande för fram sin syn på saken och möts av total tystnad. Några av de andra utbyter menande blickar.
Om den som pratat precis före tystnaden är icke-jurist tror jag att han eller hon i nio fall av tio skulle uppfatta det som pinsam tystnad, som en vänlig tystnad som en reaktion på en taktlöshet. Personen blir litet småstirrig och försöker säga något överslätande för att så snabbt som möjligt komma bort från det som sagts.
Om han eller hon däremot är jurist tror jag däremot att juristen i nio fall av tio uppfattar tystnaden som paff och andäktig eftertankte över det genialiskt klarsynta inlägg som juristen upplever sig ha levererat. En sorts ärebetygelse över sin retoriska förmåga. Juristen får kanske t.o.m. något vilt i blicken och lutar sig tillbaka för att det sagda skall sjunka in ordentligt hos de närvarande. Inte en tanke på att tystnaden kan vara ren pity.
Någon som känner igen sig? Kanske är det en alltför grov generalisering. Om det är en rättvisande beskrivning är jag osäker på om det är bra eller dåligt. Det ingår kanske i yrkesrollen att ha bra självförtroende, oberoende av om det är fåfäng posering, en nödvändig del av förhandligsspelet eller helt enkelt jura novit curia-principen dragen in absurdum (för bloggbesökare som är icke-jurister betyder den latinska frasen ungefär "domstolen kan lagen", [paus för tystnad..]). I förlängningen är det kanske endast ett utslag av "det viktiga är inte att ha rätt utan att få rätt" och det bland jurister ack så vanligt förkommande behovet av att få sista ordet. I avsaknad av motargument är det senast yttrade argumentet det som gäller, ungefär. De rättsprinciper som avser att skydda dem som av någon anledning inte vill yttra sig inom ramen för
ett rättsligt förfarande gäller inte i vardagsdiskussionerna. Juristen tror sig vinna nomatterwhat.
Alla generaliseringar är falska, även denna.
Övertygelser är farligare fiender till sanningen än lögner. (Nietzsche)
Es blitzen die stählernen Schwingen,
Wenn dröhnend und donnernd im Takt
Die starken Motoren, sie singen
Das Lied, das im Herzen uns packt.
Die Sonne scheint und die Schnee liegt hoch.
Bundestag!
Citatet till Sten Sture: "Jagdfliegerlied", en nazitysk kampvisa som skulle hedra Luftwaffe. Nasta vers:
Wir Flieger, zum Kämpfen geboren,
Wir feuern mit sicherer Hand.
Wir haben dem Führer geschworen,
Entschlossen zu schützen das Land.
Knappast passande.
Till Sten Sture: Jag tror du har fått citatet om bakfoten. Heter det inte "det viktiga är inte att ha rätt, det viktiga är att få pengar". :-)
Som sekreterare så ska man inom domstolsvärlden tydligen niga och bocka och tacka och ta emot när man bemöts av ett sådant beteende, och skämmas och ta åt sig naturligtvis. Om man satte situationen i ett annat sammanhang, där sekreteraren hade en annan roll och inte var just "bara en sekreterare" och där motspelaren inte var en "högre stående individ" så hade hon (för det är oftast en hon) inte behövt finna sig i att bli bemött på ett sådant förnedrande sätt. Inom domstolsväsendet så är det ingen som säger till en domare att han skall be om ursäkt för sitt beteende. Det verkar inte behövas oavsett hur personen i fråga beteer sig. Som sekreterare däremot så får man nästan be om ursäkt för att man överhuvudtaget finns till, man ska helst inte synas eller höras utan mest bara göra det som man blir tillsagd. Att tänka själv uppmuntras inte och motarbetas ofta (även om det sägs att sådant uppmuntras). Det är en främmande vardag och situation för oss sekreterare som faktiskt har lite ambitioner och (hör och häpna) till och med har läst lika många år på högskolan som en jurist har. Det hade varit trevligt att bli bemött med den respekt som man förtjänar och när det inte sker så får nog domstolsväsendet ta och fundera över vad de vill ha för slags domstolssekreterare i framtiden...
Kan inte du starta bloggen "Domstolssekreteraren" :)Det vore också intressant att följa.