Måndagen den 24 april 2006
Jag är luspank. Det är dagen före lön, och man kan bara konstatera att notarielönerna är lika snålt tilltagna som Fetto anser att domarlönerna är, vilket han ungefär tre gånger i veckan mässar en stund om på fikarasten. Vid varje tillfälle passar han också på att rekommendera notarierna att välja att bli advokater istället för domare, eftersom de jävlarna minsann tjänar pengar som gräs. Jag tror i och för sig inte att domarbanan är ett alternativ för mig, eftersom både Lagmannen och Fetto har påpekat att jag inte är "domarmaterial", och att jag inte ska räkna med att bli antagen till hovrätten. Inte för att jag har några planer på att söka dit, för det verkar vara besvärande att, likt Förstenotarien, ständigt ha en pinne i röven. Man kan tycka att det är märkligt att Fiskalen är så pass trevlig som han är, men antagligen är inte hovrättens rekryteringsprocess helt felfri.
Apropå rekrytering har jag tillsammans med Mårten läst igenom ett antal ansökningsbrev till en sommarnotarieplats som enligt Lagmannen inte under några som helst omständigheter kommer att tillsättas. Efter att ha läst dessa ansökningshandlingar känner jag mig helt lugn, eftersom det inte alls kommer att bli särskilt svårt att konkurrera med dessa ljushuvuden på arbetsmarknaden. Här är några klipp:
"Jag är en helt vanlig juristtjej på 24 jordsnurr"
"Eftersom mina föräldrar har väldigt gott om pengar söker jag inte det här jobbet för lönen, utan för att få erfarenhet från en tingsrätt samtidigt som jag gör en insats"
"Jag ber om ursäkt för mitt BA på T2, men jag mådde väldigt dåligt på tentadagen"
Antagligen är jag synsk, för när jag läser dessa brev kan jag höra fragment ur författarnas framtid: "Välkommen till McDonalds, kan jag ta din beställning?"
Apropå rekrytering har jag tillsammans med Mårten läst igenom ett antal ansökningsbrev till en sommarnotarieplats som enligt Lagmannen inte under några som helst omständigheter kommer att tillsättas. Efter att ha läst dessa ansökningshandlingar känner jag mig helt lugn, eftersom det inte alls kommer att bli särskilt svårt att konkurrera med dessa ljushuvuden på arbetsmarknaden. Här är några klipp:
"Jag är en helt vanlig juristtjej på 24 jordsnurr"
"Eftersom mina föräldrar har väldigt gott om pengar söker jag inte det här jobbet för lönen, utan för att få erfarenhet från en tingsrätt samtidigt som jag gör en insats"
"Jag ber om ursäkt för mitt BA på T2, men jag mådde väldigt dåligt på tentadagen"
Antagligen är jag synsk, för när jag läser dessa brev kan jag höra fragment ur författarnas framtid: "Välkommen till McDonalds, kan jag ta din beställning?"
Måndagen den 17 april 2006
Innan jag reste till Stockholm på skärtorsdagen för påskfirande fick jag den tveksamma äran att underhålla Rassens son som var på påskbesök i Obygden. Rassen själv satt nämligen upptagen i förhandling, och tyckte att det var ”ett utmärrrkt tillfälle för sonen att få följa med en notarrrie under en arbetsdag”. Sonen i fråga visade sig vara en exakt kopia av Rassen, både utseende- och attitydmässigt. Naturligtvis studerade han juridik och planerade att bli domare, precis som sin far, och när han berättade hur han redan till ett JIK-seminarium hade lyckats hitta ett rättsfall på ”uppsatsnivå” fick jag i smyg knyta nävarna bakom ryggen för att inte lappa till honom. Välartad som han var hade han dessutom vanan att konsekvent tilltala pappa Rassen med ”far”, vilket ledde till att jag var tvungen kasta ett getöga i almanackan för att kontrollera att det verkligen var år 2006.
Som om inte umgänget med Rassens son uppfyllde eländeskvoten för dagen var skärtorsdagen dessutom Mikaels sista arbetsdag på tingsrätten. Mikael var lika lycklig som jag var nedbruten, och Lagmannen höll traditionsenligt ett avtackningstal, som i huvudsak gick ut på att Förstenotarien var den bästa notarie som någonsin hade arbetat på tingsrätten, och den obligatoriska notariepresenten i form av ett rysligt glashuvud överlämnades. När avtackningsceremonin var över gick jag och Mikael upp till hans notarielya, och jag hjälpte honom sorgset att packa ihop det sista av hans tillhörigheter inför färden till Stockholm. Det kommer att bli fruktansvärt ensamt här i Obygden utan honom. Tack, Mikael, för den här tiden.
Måndagen den 10 april 2006
Nu är jag tillbaka i Obygden efter att ha tillbringat sammanlagt tio dagar i vår fantastiska Hufvudstad. Jag har bland annat varit på ettårskurs, och jag måste säga att deltagarna var ovanligt avslappnade och trevliga för att vara tingsnotarier. Det förekom naturligtvis vissa muskelmätningar i stil med ”jag har åttitvå timmar plus på flexen” och ”min rådman har aldrig ändrat i mina häktningsprotokoll”, men eftersom jag har bestämt mig för att försöka anamma en mer zenbuddistisk approach till tingsmeriteringen och allt därtill hörande, kunde jag hålla mig ifrån att bli uppretad ända fram till slutet av den första fikarasten.
Under eftermiddagsfikat försvann dock mitt zenbuddistiska lugn all världens väg, för plötsligt blev en av mina bordsgrannar anklagad för att ligga bakom den här bloggen. Jag spetsade öronen och lyssnade nyfiket, men sade ingenting. Den utpekade killen, som uppenbarligen inte ville riskera sin framtida juristkarriär genom att få rykte om sig att vara någon sorts bloggande tingsnotarie, började skruva på sig i obehag. Nervositeten styrkte naturligtvis beskyllarens misstankar, och han fortsatte att tjata på den stackars killen fram till dess att föreläsningen skulle börja igen. Jag själv, som följde skådespelet från första parkett med ett stenansikte värdigt vem som helst av Tvillingarna, drack lugnt av mitt kaffe och njöt hejdlöst av att slippa bli beskylld för sådan karriärförstörande idioti.
Måndagen den 3 april 2006
Eftersom Mikael skall sluta på tingsrätten i mitten av april är det återigen dags för tingsrättsfest, och Bullmamman hade ett antal idéer som lades fram vid ett planeringsmöte förra veckan. Ett av förslagen innebar att vi skulle ha tema ”Pippi Långstrump” och bygga upp festen som ett kafferep med sju sorters hembakta kakor. Trots att Fetto säkerligen skulle ha passat bra i rollen som apan, kämpade Mårten och jag hårt för att stävja detta besynnerliga påfund. Till slut lyckades samtliga enas om att temat ”sju” skulle kvarstå, men att vi istället för kakor skulle servera sju sorters sill och nubbe. Bullmamman började tydligen förbereda ättikslagen redan i helgen, och med tanke på vad som inträffade under den förra festen kommer Fetto och Rassen antagligen att hoppa högt av förtjusning när de ser all snaps vi kommer att servera. Vi skall dessutom hyra in en karaokemaskin, och kommer genom en på förhand avgjord tävling se till att Fetto och Rassen sjunger ”Up where we belong” i en smäktande duett.
Rassen är för övrigt den rådman på tingsrätten som har svårast att kommunicera med vad han själv kallar ”pöööbeln”. I fredags skulle jag protokollföra på ett brottmålsting rörande åverkan (den tilltalade hade enligt gärningsbeskrivningen slagit sönder en backspegel), och i målet fanns också ett skadeståndsanspråk på en femhundralapp. Den tilltalade, som saknade advokat, blev tillfrågad om han erkände att han hade slagit sönder backspegeln. Det gjorde han inte, och han deklarerade med ett språk värdigt Hin Håle själv att han inte hade någon som helst avsikt att betala skadeståndet.
–Vitsordar du beloppet såsom skäligt i och för sig? frågade Rassen. Den tilltalade såg mycket undrande ut, och det var uppenbart att han inte hade förstått frågan. Rassen insåg att han hade uttryckt sig oklart och ställde frågan igen. – V i t s o r d a r d u b e l o p p e t s å s o m s k ä l i g t i o c h f ö r s i g!? artikulerade han ljudligt. Den tilltalade såg än mer undrande ut, eftersom han naturligtvis inte förstod bättre för att frågan ställdes med tydligare och högre röst. Detta gjorde Rassen märkbart irriterad, och han uppmanade den tilltalade att genast svara på frågan. Åklagaren himlade diskret med ögonen, och översatte frågan till vanlig svenska. När den tilltalade fått klart för sig vad frågan faktiskt betydde vände han sig mot Rassen och log syrligt. –Klart som fan, herr Domare, att jag vitsordar den sketna femhundringen såsom skälig i och för sig.
–Vitsordar du beloppet såsom skäligt i och för sig? frågade Rassen. Den tilltalade såg mycket undrande ut, och det var uppenbart att han inte hade förstått frågan. Rassen insåg att han hade uttryckt sig oklart och ställde frågan igen. – V i t s o r d a r d u b e l o p p e t s å s o m s k ä l i g t i o c h f ö r s i g!? artikulerade han ljudligt. Den tilltalade såg än mer undrande ut, eftersom han naturligtvis inte förstod bättre för att frågan ställdes med tydligare och högre röst. Detta gjorde Rassen märkbart irriterad, och han uppmanade den tilltalade att genast svara på frågan. Åklagaren himlade diskret med ögonen, och översatte frågan till vanlig svenska. När den tilltalade fått klart för sig vad frågan faktiskt betydde vände han sig mot Rassen och log syrligt. –Klart som fan, herr Domare, att jag vitsordar den sketna femhundringen såsom skälig i och för sig.