Söndagen den 29 oktober 2006
Efter att ha genomlidit veckan under inflytande av lättare och med sannolikhet psykosomatiska magsmärtor efter det chockartade beskedet om Förstenotariens rentré, var jag nära att få ett sammanbrott när en av de två notarierna som skall börja på tingsrätten den första november plötsligt dök upp på fikat i fredags för att presentera sig. Märkligt nog avled jag inte när människan, innan hon ens hunnit presenterat sig, utbrast att tingsrätten var ”sååå himla gullig” och att Obygden var ”sååå vaaansinnigt pittoreskt” och att takeaway-latten hon hade köpt på fiiiket nere på stan nästan smakade som i Stockholm. Jag bara gapade, eftersom den stackars blåsta idioten på bara trettio sekunder hade försuttit alla sina chanser till ens hyfsade notariebetyg. Fetto stirrade först häpet på henne och sedan anklagande på mig, eftersom det självklart är jag i egenskap av stockholmare som får stå till svars för samtliga trånghuvade storstadspuckon som inte faller honom på läppen.
Pucko förstod uppenbarligen inte sitt eget bästa, utan fortsatte att orera om hur svårt det är att få ting just nu, och hade hon bara varit färdig med sin trainee-tjänst vid Affärsjuridiska Byrån tidigare hade hon med alla sina AB:n garanterat fått en notarieplats på Stockholms tingsrätt . –Att du inte väntar till dess att det sjunker igen då, väste Hysterika med sammanbitna käkar och hoppade irriterat upp och ner i sin fåtölj. Pucko verkade inte lyssna, utan tjattrade vidare utan att skämmas ett dugg. –Alltså, jag vet inte om jag ska ta någon avräkning för min tid på byrån, fortsatte hon. –Varför då? frågade Fetto med något illvilligt men ändå nyfiket i den plirande blicken. –Amen, man har ju hört att det är det sista halvåret på tinget som är det roligaste så det vill man ju liksom inte missa, svarade Pucko.
Den tystnad som spred sig över fikarummet var så pass tät att inte ens Pucko kunde undgå att upptäcka att hon sagt något som inte var helt plausibelt. –Jag menar, fortsatte Pucko, att om en AB-student som jag själv ska sitta ting i en sån här liten håla, så är det ju rätt snällt att ge tingsrätten en chans att behålla AB-studenten så länge som möjligt.
Pucko förstod uppenbarligen inte sitt eget bästa, utan fortsatte att orera om hur svårt det är att få ting just nu, och hade hon bara varit färdig med sin trainee-tjänst vid Affärsjuridiska Byrån tidigare hade hon med alla sina AB:n garanterat fått en notarieplats på Stockholms tingsrätt . –Att du inte väntar till dess att det sjunker igen då, väste Hysterika med sammanbitna käkar och hoppade irriterat upp och ner i sin fåtölj. Pucko verkade inte lyssna, utan tjattrade vidare utan att skämmas ett dugg. –Alltså, jag vet inte om jag ska ta någon avräkning för min tid på byrån, fortsatte hon. –Varför då? frågade Fetto med något illvilligt men ändå nyfiket i den plirande blicken. –Amen, man har ju hört att det är det sista halvåret på tinget som är det roligaste så det vill man ju liksom inte missa, svarade Pucko.
Den tystnad som spred sig över fikarummet var så pass tät att inte ens Pucko kunde undgå att upptäcka att hon sagt något som inte var helt plausibelt. –Jag menar, fortsatte Pucko, att om en AB-student som jag själv ska sitta ting i en sån här liten håla, så är det ju rätt snällt att ge tingsrätten en chans att behålla AB-studenten så länge som möjligt.
Måndagen den 16 oktober 2006
Förra fredagen äntrade hela tingsrättspersonalen Finlandsbåten för att delta i årets höstkonferens, vilken enligt Lagmannen dessutom fungera som en s.k. trivselresa. Dock kunde man redan på bussen mot Stockholm ana att resan skulle komma att sakna varje inslag av trivsel, för fickpluntorna åkte fram innan busschauffören hann starta motorn, och väl framme vid på färjeterminalen på Stadsgården var de manliga domarna skapligt på läsken. Under tiden Chefsadministratören ombesörjde incheckningen passade Fetto på att stirra ohämmat på en grupp blonderade medelålders kvinnor med mörka hårrötter och tvivelaktig klädsmak, samtidigt som Rassen noggrant förhörde sig om taxfreebutikens öppettider i informationen.
Väl på båten informerades notarierna och Surtanterna om att vi av besparingsskäl skulle husera under bildäck i hytter för fyra personer, medan den dömande personalen tilldelades tvåmannahytter på åttonde våningen. Jag själv delade hytt med Mårten, Maria och Bullmamman. Fiskalen, som fick den tveksamma äran att dela hytt med Fetto, tillbringade av förklarliga skäl övervägande delen av resan hos oss.
Förvånande nog inträffade inte några större skandaler på kvällen, annat än att Fetto redan vid elvasnåret hade hunnit med att tappa bort sin plånbok, sjunga två låtar i karaokebaren samt att ta en längre tupplur i ett plyschbeklätt soffhörn i dansrestaurangen. Vi andra valde istället att tillbringa natten i våra respektive hytter, och efter frukostbuffén var det dags för konferens.
Det första ämnet som diskuterades var huruvida man skulle anställa en tingsmeriterad beredningsjurist på heltid, och jag ifrågasatte tyst hur de skall bära sig åt för att tillsätta den tjänsten, eftersom endast ett institutionaliserat pucko eftersträvar ytterligare inlåsning utan tidsbegränsning efter ett avtjänat tvåårigt straff. Nästa fråga på tapeten var bemanningen på domarsidan. –Vi skall få förstärkning av ytterligare en fiskal, deklarerade Lagmannen och såg lurig ut. –Snälla, låt det inte vara Förstenotarien, bönade jag tyst för mig själv, och höll krampaktigt tummarna. –Förstenotarien skall fullgöra sina underrättsår vid Obygdens tingsrätt! fortsatte Lagmannen och såg alldeles förträffligt nöjd ut. –Satans skit, tänkte jag, och tittade mig runt i lokalen efter ett rep att hänga mig i. –Hoppsan, var du tillfrågad? undrade Lagmannen syrligt och allas blickar riktades mot mig. Jag bet mig i tungan, och koncentrerade mig på att hålla snattran resten av dagen.
Tydligen skall Förstenotarien tillträda den 1 december, och han kommer således att förpesta mina sista månader som notarie. Det värsta med kråksången är att han nu kommer att ha formell makt att missbruka, och jag mådde så pass illa efter beskedet att åsynen av Fetto i badbyxor inte gjorde någon som helst skillnad i lusten att vilja kräkas. Cirkeln är sluten, och jag kommer med största sannolikhet att strypas i den.
Väl på båten informerades notarierna och Surtanterna om att vi av besparingsskäl skulle husera under bildäck i hytter för fyra personer, medan den dömande personalen tilldelades tvåmannahytter på åttonde våningen. Jag själv delade hytt med Mårten, Maria och Bullmamman. Fiskalen, som fick den tveksamma äran att dela hytt med Fetto, tillbringade av förklarliga skäl övervägande delen av resan hos oss.
Förvånande nog inträffade inte några större skandaler på kvällen, annat än att Fetto redan vid elvasnåret hade hunnit med att tappa bort sin plånbok, sjunga två låtar i karaokebaren samt att ta en längre tupplur i ett plyschbeklätt soffhörn i dansrestaurangen. Vi andra valde istället att tillbringa natten i våra respektive hytter, och efter frukostbuffén var det dags för konferens.
Det första ämnet som diskuterades var huruvida man skulle anställa en tingsmeriterad beredningsjurist på heltid, och jag ifrågasatte tyst hur de skall bära sig åt för att tillsätta den tjänsten, eftersom endast ett institutionaliserat pucko eftersträvar ytterligare inlåsning utan tidsbegränsning efter ett avtjänat tvåårigt straff. Nästa fråga på tapeten var bemanningen på domarsidan. –Vi skall få förstärkning av ytterligare en fiskal, deklarerade Lagmannen och såg lurig ut. –Snälla, låt det inte vara Förstenotarien, bönade jag tyst för mig själv, och höll krampaktigt tummarna. –Förstenotarien skall fullgöra sina underrättsår vid Obygdens tingsrätt! fortsatte Lagmannen och såg alldeles förträffligt nöjd ut. –Satans skit, tänkte jag, och tittade mig runt i lokalen efter ett rep att hänga mig i. –Hoppsan, var du tillfrågad? undrade Lagmannen syrligt och allas blickar riktades mot mig. Jag bet mig i tungan, och koncentrerade mig på att hålla snattran resten av dagen.
Tydligen skall Förstenotarien tillträda den 1 december, och han kommer således att förpesta mina sista månader som notarie. Det värsta med kråksången är att han nu kommer att ha formell makt att missbruka, och jag mådde så pass illa efter beskedet att åsynen av Fetto i badbyxor inte gjorde någon som helst skillnad i lusten att vilja kräkas. Cirkeln är sluten, och jag kommer med största sannolikhet att strypas i den.
Fredagen den 6 oktober 2006
Som jag tidigare har beskrivit drabbas jag nästan alltid av lätt till medelsvår ångest vid varje tillfälle jag lämnar in något av mina alster till rådmännen. Eftersom varje sketet protokoll bedöms och vägs in i mitt slutliga tingsbetyg får minsta stavfel oproportionerlig betydelse, och magsyran flödar alltid lite extra när Hysterika stormar in i mitt rum och ilsket väser att hon den här gången har hittat ett slarvfel som verkligen har gjort henne upprörd när jag har exempelvis har råkat inleda ordet ”advokaten” med versal istället för gemen.
Igår fick jag för en gångs skull i uppdrag att skriva en brottmålsdom avseende våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Efter att ha skrivit ner den tilltalades och vittnenas utsagor letade jag rätt på en av Hysterikas gamla domar gällande samma brott, vilken jag sedan använde som mall. Efter att ha skrivit färdigt domen gick jag in till Hysterika med akten, och eftersom jag hade använt mig av tantens egna domskäl kände jag mig för en gångs skull ingen olust inför att få tillbaka akten med korrigeringar.
Igår fick jag för en gångs skull i uppdrag att skriva en brottmålsdom avseende våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Efter att ha skrivit ner den tilltalades och vittnenas utsagor letade jag rätt på en av Hysterikas gamla domar gällande samma brott, vilken jag sedan använde som mall. Efter att ha skrivit färdigt domen gick jag in till Hysterika med akten, och eftersom jag hade använt mig av tantens egna domskäl kände jag mig för en gångs skull ingen olust inför att få tillbaka akten med korrigeringar.
-Kallar du det här för god svenska!? skrek Hysterika i korridoren samtidigt som jag hörde hur hennes kackerlacksliknande steg i korridoren närmade sig min dörr, och jag förvånades över att min frisyr inte rubbades i tryckvågen från eruptionen. Som straff för att jag är så värdelös fick jag sedan en rejäl drillning i det svenska språket, och när orden verkade ha tagit slut i Hysterikas arga kropp stirrade hon på mig med en näst intill vansinnig blick. –Frågor? väste hon. –Ehh, det är ju din dom, svarade jag och pekade på mallen. –Skyll inte ifrån dig, svarade hon surt och lämnade rummet. Så numera har jag inte bara ångest över mina egna alster, utan även Hysterikas, eftersom hennes domar tydligen också vägs in i mina notariebetyg. Men snart går bussen mot Fjollträsk och finlandsfärjan, och med lite tur så kommer Hysterika att träffa någon karl att roa sig med på båten. Det skulle verkligen behövas.