Onsdagen den 27 september 2006
För en tid sedan fick jag ett mail med en förfrågan om jag hade lust att ge ut bloggen i bokform. -Är Fetto ful? tänkte jag, och bestämde genast möte med två representanter från det inte ännu uppstartade förlaget. Eftersom jag ville försäkra mig om att de inte skulle avslöja min identitet fick de i förväg skriva på en sekretessförbindelse, vilken de sedan skickade hem till en av mina goda vänner i Stockholm. Det hela kändes väldigt mycket Joachim Posener.
Några veckor senare var det dags att träffa Förlagsmänniskorna, och vi möttes på deras kontor i Stockholm. Jag var fem minuter sen när jag knackade på dörren. De öppnade, och jag presenterade mig med mitt riktiga namn. -Så det är du som är Tingsnotarien? frågade Förlagsmänniskorna. -Ja, svarade jag. -Det var som fan, sade de.
Ytterligare några veckor senare var det dags att skriva under förlagsavtalet. Detta skulle ske i Obygden, eftersom jag inte hade möjlighet att åka till Stockholm under den närmsta tiden. Förlagsmänniskorna föreslog att vi skulle ses på deras hotell, men jag ansåg att det vore betydligt mer högtidligt att underteckna förlagsavtalet i mitt tjänsterum på tingsrätten. Rassen blängde på Förlagsherrarna (som är av utländsk härkomst) när jag utan att presentera dem ledde dem raka vägen in på rummet och stängde dörren. Tio minuter senare var det klart, och väldigt snart kommer mitt första notarieår att finnas att läsa i bokform. Om någon skulle vara intresserad av att köpa den kan ni göra det här.
Jag tänker på ett så diskret sätt som möjligt lobba för att min tingsrätt skall köpa in boken och ge den i julklapp till personalen. Det vore så skönt att få betalt av tingsrätten för all tid jag faktiskt har ägnat åt att förolämpa och förtala personalen på den. Det skulle verkligen göra livet rättvist. Moahaha.
Måndagen den 18 september 2006
Idag var naturligtvis valet det stora samtalsämnet i fikarummet, men dessvärre höll inte diskussionen särskilt hög intellektuell nivå. Eftersom stockholmarna ändå har så mycket pengar var Lagmannen och Fetto mycket belåtna över folkomröstningen avseende trängselskatter, och nu skulle förhoppningsvis storstadsjävlarna med ankstjärtsfrisyr och stadsjeep få betala dyrt för sina extravaganta vanor. Zzzz. Rassen deltog inte alls i diskussionen, utan nöjde sig med att deklarera att ingen stockholmare kunde gnälla över att norrlänningarna röstar på Sverigedemokraterna, eftersom vi har möjlighet att skicka ut alla Achmed till Rinkeby och därmed slipper problemet.
Oavsett utgången i valet har Lagmannen kommit fram till att tingsrätten håller på att överskrida sin årsbudget, och han har därför bestämt sig för att dra åt svångremmen ordentligt. Bland annat skall fruktleveranserna skäras ned till endast ett tillfälle i veckan, och antalet bananer i varje leverans kommer att minskas till hälften. Dessutom skall värmen tydligen stängas av inför helgen redan vid lunch på fredagarna i vinter, till skillnad från förra året, då den inte stängdes av förrän klockan 19. Det är mycket tveksamt om dessa åtgärder kommer att bidra till något annat än irritation och förkylning bland personalen, och jag är säker på att man skulle kunna spara in betydligt högre summor om Lagmannen lärde sig att maila på egen hand, så att hans sekreterare kunde ägna sig åt andra uppgifter än att maila ut hans på diktafon inlästa meddelanden i stil med "Kom in till mig en stund". Det skulle jag kalla för effektivisering.
Torsdagen den 7 september 2006
Apropå puckon, så har jag under en längre tid retat upp mig på att uppskattningsvis hälften av de tilltalade här i Obygden åtalas för våld eller hot mot tjänsteman, och att det i nästan samtliga fall är dörrvakterna på Statt och DGG som är målsägande. Dessa utgörs, som i de flesta andra städer, av en grupp om sju testosteronstinna killar med en totalvikt om minst ett och ett halvt ton. Herrarna har för vana att yrka ersättning för förlorad arbetsinkomst med maxbeloppet om 700 kr, vilket jag finner mycket märkligt, eftersom dörrvakter såvitt jag har förstått det hela huvudsakligen är i tjänst kvälls- och nattetid. De borde således ha gott om tid att under dygnets ljusa del springa på rättegångar, särskilt som dessa förstklassiga idrottskillar tjänar finfina extrapengar i form av skadestånd som de tillerkänns som plåster på såren för allt oprovocerat våld de råkar ut för. Jag säger bara grattis till Tvillingarna, som går en synnerligen meningsfull tillvaro till mötes. Fast ska jag vara ärlig så är jag bara jävligt avundsjuk, för jag vill också bli åklagare.