Onsdagen den 7 mars 2007
Den sista dagen på tingsrätten är snart över, och igår kväll kände jag mig plötsligt våldsamt sentimental, vilket inte kan bero på annat än att jag har en för mig tidigare okänd masochistisk läggning. Uppslukad av denna plötsliga "You can be my wing man anytime"-känsla packade jag ihop mina saker i lägenheten samtidigt som jag tänkte på första gången jag och Mikael satt och drack vin i hans lägenhet efter att ha deltagit i Förstenotariens bisarra samkväm och hur fulla Fetto och Rassen faktiskt kan bli på domstolsfesterna och på alla kvällar vi har tillbringat över plankstek och stor stark på DGG och på hur vansinnigt lik Hysterika är Lilla My när hon blir så pass rosenrasande att hon hoppar upp och ner med ihopknipna ögon och knutna nävar.
Min sentimentalitet blev emellertid raskt avlivad när Lagmannen idag på eftermiddagsfikat skulle hålla sitt traditionsenliga avtackningstal. -Hrmm, jag har inte så mycket att säga eftersom du inte har suttit på min rotel, började Lagmannen. Sedan var talet slut, och han räckte över ett paket till mig som definitivt inte innehöll det vedervärdiga glasansikte som brukade utgöra notariepresenten, antagligen eftersom halvpallen med färdiginslagna paket man köpt in någon gång i mitten på sjuttiotalet för att dela ut till notarierna har tagit slut. Efter att jag mottagit paketet förväntades jag säga några ord, och jag passade på att tacka alla på tingsrätten för en lärorik tid men framförallt för all inspiration jag fått under min tjänstgöring.
Enligt det sedan sent sextiotal fastställda avtackningsprogrammet var det därefter dags för mig att öppna paketet. Med förställd förväntansfull min slet jag upp pappret, och när jag fick syn på innehållet trodde jag att jag skulle få hembud. Paketet innehöll min egen bok. Jag kände hur mitt ansikte började hetta och att lillahusetpåprärienfläckarna började breda ut sig i armhålorna. -Håhå, den där tingsrätten skulle man inte vilja vara notarie på, skrockade Fetto utan minsta tillstymmelse till ironi i rösten. -Nej, verkligen inte, svarade Hysterika och Rassen unisont och Förstenotarien nickade instämmande.
Efter avtackningen gick jag runt och tog avsked av alla anställda vid tingsrätten. Fetto och Rassen hade tagit tidig lillördag med öl och whiskey på DGG, och Hysterika låtsades vara så pass upptagen i telefon att hon bara kunde vinka irriterat åt mig när jag försökte att ta farväl i dörrhålet. Ingen verkade direkt bry sig om att jag skulle sluta, och trots att jag gick runt till var och en i personalen var det knappt någon som sade adjö till mig. För att släta över det nonchalanta beteendet förklarade en av Surtanterna tröstande att det inte spelade någon som helst roll att jag slutade eftersom en ny notarie var beställd redan till på måndag.
Nu är det snart dags att åka. Jag har kryssat i den sista rutan på muckarschemat, jag har packat hyrbilen full med saker ifrån lägenheten som har varit mitt hem de senaste två åren och jag har plockat ihop pärmar och böcker från det tjänsterum som har varit mitt sedan jag blev förstenotarie. Jag är från idag officiellt tingsmeriterad, och jag har faktiskt redan fått mitt betyg. Det ligger i ett slutet kuvert som jag tänker öppna när jag inte längre ser Obygdens skorstenar i backspegeln. Jag har laddat stereon i bilen med den här låten som jag tänker spela om och om igen ända fram till dess att jag ser Norrtull från E4:an. Nu lämnar jag den här skithålan och åker hem till Stockholm. Det ska bli så jävla skönt.
Jag tackar, bockar och bugar för er uppmärksamhet.
Hälsningar
Tingsnotarien