tingsnotarien

Med bara dryga två veckor kvar på tingsrätten skulle man kunna tro att jag befinner mig i ett ständigt lyckorus över att snart få återvända till storstaden och slippa denna gudsförgätna håla för alltid. Det hade antagligen varit fallet om det inte vore för punkterna ett (1) och två (2) här nedanför.

1. Jag kommer med största sannolikhet att vara arbetslös om mindre än tre veckor.

Under julledigheten ägnade jag nästan tre tidsmässigt jämförliga med tingsrätten fucking arbetsdagar åt att skriva en hög ansökningsbrev och en/ett (?) CV till olika byråer, några myndigheter och andra mer eller mindre seriösa arbetsgivare runt om i landet. Jag har blivit kallad till en (1) intervju och fått noll (0) jobb. Intervjun ägde rum på en mellanstor advokatbyrå belägen på en bakgata nära Stureplan. Att jag inte skulle få tjänsten stod klart redan från början, eftersom en av skräck fastklistrad tunga i gommen inte direkt är förtroendeingivande när man i ansökningsbrevet har uppgivit att ens främsta egenskap är social kompetens.

Jag var förvisso inbjuden till ytterligare en intervju på en mindre byrå, men advokaten som ägde byrån behagade av okänt skäl inte dyka upp, vilket hennes sekreterare försökte att kompensera med flera koppar kaffe och kakor medan hon berättade att advokaten vid flera tillfällen hade glömt bort att auktorisera sekreterarens löneutbetlaningar så att hon fått vänta i flera dagar på sin utbetalning. Nog för att jag är desperat, men jag har faktiskt betalat A-kasseavgift under det senaste året.

2. Jag är bakis efter att ha tillbringat lördagkvällen på DGG med Maria och Stekaren.

Eftersom jag påbörjade min tingstjänstgöring den 7 mars 2005 är det bara en dryg månad kvar av den ur en antropologisk synvinkel intressantaste och i övrigt den absolut vidrigaste perioden i mitt liv. Mycket nöjd med detta hade jag planerat att jag, genom uttag av några stöverblivna semesterdagar, skulle kunna sluta redan fredagen den 2 mars. För att fira öppnade jag egenrapporteringsprogrammet Palasso, och fyllde i att jag hade för avsikt att ta flextimmar skulle till den del de understeg 20 timmar istället betalas ut i pengar, och de övriga 72 tima ut tre semesterdagar mellan den 5 och 7 mars. När det hela var avklarat konstaterade jag nöjt att det fanns exakt 21 rutor kvar att kryssa i på mitt muckarschema, och jag suckade  av förtjusning.

Sucken bytte dock raskt karaktär när Chefsadministratören några få minuter senare äntrade mitt rum för att informera mig om att den flextid jag i somras fick tillåtelse att ta ut i lediga dagar numera var återförd till mitt flexkonto. Istället hade mina tre sista semesterdagar tagits i anspråk för den för länge sedan uttagna ledigheten, och eftersom jag redan hade tagit ut dessa semesterdagar kunde jag inte heller vara ledig mellan den 5 och 7 mars. Alltihop berodde enligt Chefsadministratören på att Lagmannen plötsligt inte fann det förenligt med arbetstidsavtalet att tillåta att flextid togs ut som hela lediga dagar.

-Det är bara Lagmannen eller Gud Fader som kan ändra beslutet, sade Chefsadministratören utan att se särskilt beklagande ut när jag påpekade orimligheten i det hela. Om Lagmannen är att likställa med Gud Fader borde jag ta mig fan klassificeras som Jesus efter två år i Obygden, för att hitta en sådan ansamling juridiskt skolade men ack så blåsta muppar på samma plats kan inte vara annat än någon form av mirakel. Det hela är lika skrattretande som när Notarienämnden på Domstolsverkets intranät rapporterar om nöjda notarier från olika tingsrätter runt om i landet, och jag är vansinnigt irriterad över att behöva tillbringa helgen med att rita in de tre extra dagarna jag måste arbeta i muckarschemat.