Onsdagen den 30 augusti 2006

I morse deklarerade Lagmannen att hela tingsrätten skall åka på höstkonferens. Konferensen kommer att äga rum på en finlandsfärja, och det kommer att inmundigas en storslagen buffé med fri dryck i form av vin i kran. Dessutom har vi uppmanats att medta badkläder, eftersom eftermiddagen tydligen skall spenderas på båtens spaavdelning. Mitt största bekymmer är hur jag, efter att ha beskådat Fetto och Hysterika iförda badmundering, skall undvika att samma buffé serveras en andra gång i bubbelpoolen. Vaktmästaren är mycket bedrövad över att han skall behöva sätta sin fot i Fjollträsk, trots att jag försökte förklara för honom att han troligen kommer att trivas som fisken i vattnet med klientelet på båten.


Om någon har funderat på var världens lataste vaktmästare är anställd så kan jag meddela att det definitivt är här på Obygdens tingsrätt. Hans arbetsbeskrivning verkar vara mycket kortfattad - han skall dela ut ersättning för förlorad inkomst till vittnen i kassan och hämta upp gamla dammiga förarbeten ur källaren som inte finns att tillgå via databaser. Häromdagen behövde Hysterika läsa på i någon proposition härrörande från samma tidsålder som Fetto, och eftersom notarierna inte tillåts "rota runt" i arkivet var jag tvungen att kontakta Vaktmästaren, som i vanlig ordning satt och läste Obygdens Dagblad i kassan. -Jag skulle behöva den här proppen, sade jag och gav honom en lapp med propositionsnumret. -Javisst! Du kan få den om två dagar, svarade Vaktmästern generöst. -Två dagar!? svarade jag förvånat. -Ja, det finns inte en möjlighet att jag hinner hämta den innan dess, svarade han och vände förstrött på ett blad i tidningen. Efter en stunds tjafsande fick jag till slut gå ifrån kassan utan min proposition, och Hysterika kommenterade det hela med "¤#&%#%" samtidigt som hon stirrade på mig med en blick värdig en LPT-patient. Jag orkar snart inte mer.


Måndagen den 21 augusti 2006

Efter att troligen ha drabbats av ett smärre trauma härrörande från domarnas beteende över frukostfrallan har nu tysken återvänt till Tyskland, och allt är som vanligt igen på tingsrätten. Lagmannen och Järnladyn har haft semester, och de arbetade första dagen idag. Fetto och Rassen berättade i bästa Piff och Puff-stil om hur tysken hade försökt blåsa frukostkassan på fem kronor, och de utelämnade naturligtvis detaljen att Maria hade gått in och betalat kalaset. Järnladyn såg ut som om hon just hade sett en rosa elefant i fikarummet (vilket hon i och för sig också gjorde i skepnad av Fetto) och allt hon hade att säga om saken var "Va...?" i en mycket matt ton.

Även jag var rätt matt förra veckan, jag drabbades nämligen av en rejäl släng av magkatarr, och hade så pass ont att jag knappt kunde ta mig ur sängen i torsdags. Jag var för första gången sedan jag började på tingsrätten tvungen att sjukskriva mig, något som möttes med stor skepsis när jag dubbelvikt kravlade ner för trappan till tingsrätten för att anmäla mitt tillstånd till Chefsadministratören. Fetto synade mig uppifrån och ner. -Magkatarr? frågade han misstroget. Jag besvarade honom inte, utan gick istället upp till notarielyan för att lägga mig och vila tillsammans med mina nya vänner Losec Mups i tre dagar, och Hysterika höll sig faktiskt ända till eftermiddagen innan hon kom upp och knackade på med fyra brottmålsakter innehållande domar som jag kunde korrekturläsa "när jag ändå inte hade något annat för mig". Jag måste skaffa mig en lägenhet nere i byn omgående.

Torsdagen den 10 augusti 2006

Domarna på tingsrätten brukar den andra onsdagen varje månad äta frukost tillsammans. Som jag har förstått det hela inköps ägg, frallor och pålägg in enligt ett roterande schema, och varje domare får som motprestation betala en summa om femton kronor. Man kan tycka att institutet frukostfrallan inte borde ge upphov till några konflikter, men det är naturligtvis helt felaktigt. Domarna är så pass snåla att det nästan vid varje tillfälle uppstår diskussioner om vem som har betalat vad, och så vitt jag har begripit har Fetto satt i system att enbart lägga tio kronor i frallkassan med förevändning att han skall betala den sista femman senare. Detta brukar få Hysterika att med sammanbitna käkar hoppa jämfota av frustration, vilket jag personligen finner mycket underhållande. Frallan intas sedan under tystnad under det ordinarie morgonfikat, och ingen av notarierna törs knysta ett ljud, eftersom stämningen brukar vara mycket spänd efter de nidska rådmännens ekonomiska dispyter.  

Till saken hör att vi under två dagar har haft en tysk jurist (som jag tror är någon sorts motsvarighet till fiskal) på studiebesök vid tingsrätten, och denne inbjöds naturligtvis storstilat att delta i den stundande frukosthärvan tillsammans med Rassen, Fetto och Hysterika. På plats i fikarummet sneglade alla notarierna på varandra, och den stora frågan vi ställde oss var naturligtvis om den tyske juristen skulle behöva slanta upp för frukostfrallan.

-Det blir fiftiiin krouner, sade Hysterika på svengelska till tysken. -I´m sorry, but I don´t have any Swedish money, svarade tysken, och tog istället fram en euro för att lägga i burken. -How much is one euro då? frågade Rassen. -Ja, it´s not more thän ten krounor iallafall, svarade Fetto. Tysken såg mycket besvärad ut, och till och med Tvillingarna skruvade på sig av obehag. Efter ungefär fem sekunder fick den nya notarien, Maria, nog. Hon fiskade fram en tjugolapp ur byxfickan och steg helt sonika fram till domarnas frallkassa. -It´s on me, sade hon till tysken och petade ner tjugan i burken. Rassen, Fetto och Hysterika stirrade på henne, och vad som hände därefter har jag ingen aning om, eftersom jag var tvungen att lämna rummet för att nästan gå ut och kräkas av skratt. Tjugo spänn var ett jävligt billigt pris för att få se de minerna, kan jag säga, och jag tänker naturligtvis ersätta Maria för divertissemanget.  

Onsdagen den 2 augusti 2006

Eftersom DGG har serverat surt rosévin för 69 kr karaffen på sin uteservering hela sommaren var varken jag eller Fiskalen i särskilt bra form när vi skulle ha en vårdnadsmuf kl. 9 igår morse. Vi var oroliga för hur det skulle lukta i det lilla förberedelserummet, men eftersom Obygdsadvokatens alkoholiserade kollega var ombud i målet verkade parterna rikta sina misstankar åt hans håll istället för vårt när spritångorna började sprida sig i rummet, och min huvudvärk blev definitivt inte bättre av att jag var tvungen att sitta på ett brottmålsting tillsammans med Hysterika samma eftermiddag.

Målet som skulle avhandlas rörde misshandel, och målsäganden var så pass rädd för den tilltalade att vederbörande inte ville höras när den tilltalade var närvarande i rättssalen, och då är det notariens uppgift att visa den tilltalade med ombud till det särskilda medhörningsrum där den tilltalade sedan får sitta och lyssna på förhöret. Hysterika var som vanligt stressad till bristningsgränsen, och sade med sin argaste röst till mig att visa ut målsäganden till medhörningsrummet.

Eftersom hon sade åt mig att visa ut fel person stannade jag upp ungefär en nanosekund för att tänka efter huruvida det var den tilltalade eller målsäganden som skulle sitta och lyssna i medhörningsrummet. Hysterika blev mycket irriterad över det onödiga dröjsmålet och kisade mot mig med hotfull blick. -Jag menar NU! väste hon mot mig. Nämnden tittade menande på varandra, och jag lommade skamset iväg mot medhörningsrummet med den tilltalade och hans advokat i släptåg, och jag hörde bakom mig hur den tilltalade fnissade åt mig. Det är trevligt att kunna bidra till Hysterikas favoritsysselsättning - nämligen att behandla notarierna som fullständiga idioter, gärna inför sittande nämnd, parter och åhörare. Jag vill ha ett vuxenjobb. Nu.


Torsdagen den 20 juli 2006

Väl tillbaka på tingsrätten i måndags, efter att ha drabbats av en lättare släng av postsemesterdepressivt syndrom, insåg jag återigen hur illa ställt det egentligen är på min arbetsplats. Rassen, som satt och läste tidningen i fikarummet, upplyste mig suckande om att de 4 000 svenskar som fastnat i södra Libanon lika gärna kunde stanna kvar där nere, eftersom de troligen ändå heter Achmed allihop. Hysterika hade tapetserat mitt skrivbord med post-itlappar enligt ett tämligen avancerat färgsystem i vilket de rosa lapparna indikerar att något är extra viktigt, och på just en rosa lapp blev jag bl.a. upplyst om att det är helt felaktigt att använda punkter i förkortningar.

Tvillingarna har numera avslutat sina respektive notarietjänstgöringar, och de tog enligt rapport från Mårten emot sina notariepresenter med fullständigt uttryckslösa ansikten. De arbetar dock kvar på tingsrätten som beredningsjurister, eftersom de inte har blivit erbjudna något arbete trots att de har kallats till intervjuer på ett flertal av de större byråerna i Stockholm och Göteborg. Min gissning är att det beror på att "social kompetens" fortfarande är ett nyckelbegrepp i varje anständigt anställningsförfarande, och att det därför inte är någon fungerande taktik att sitta och knipa käft på intervjuerna. Den ljusnande framtid torde således inte vara Tvillingarnas, och enligt min uppfattning är det faktiskt rätt åt dem.

Onsdagen den 12 juli 2006

Jag har tagit mig ytterligare en veckas semester, och jag har egentligen inget att rapportera om, förutom att jag nu tänker sätta mig på något trevligt ställe på Söder och inmundiga alkoholhaltiga drycker tillsammans med vår nya notarie som också har semester i Stockholm den här veckan. Fetto, som för tillfället är tf lagman, lät henne på nåder ta ut en veckas semester i julivärmen, trots att han själv tydligen fick arbeta utan semester hela sin första sommar som notarie. Man kan inte tycka annat än att Fetto är en riktigt fin kille, och jag skulle gärna skriva ett par rader till om detta, om det inte vore för att han är så vansinnigt abderitisk.

Ha en trevlig fortsatt semester!

Tingsnotarien


Onsdagen den 5 juli 2006

Jag har fortfarande semester, och har passat på att träffa Mikael över några drinkar i Stockholm. Det verkar inte vara särskilt mycket bättre på hans byrå än på tingsrätten, kan jag säga. Han hade möte kl. 23.00 två dagar förra veckan i samband med någon avtalsförhandling, och under mötena tillsåg han att kaffet var varmt och att det ständigt fanns påfyllda karamellskålar i mötesrummet. Sedan fick han ägna resten av natten åt att korrekturläsa avtalet och leta efter stavfel, och alltihop debiterades naturligtvis klienten i fråga.

Jag har dessutom funderat över vad fan en DD egentligen är, men eftersom Mikael hade en överlägsen kollega med sig som orerade om hur märkvärdigt det var hade jag inte en möjlighet att fråga med värdigheten i behåll. Jag vill iallafall inte jobba med det, för det verkar vansinnigt tråkigt att sitta och bläddra igenom gamla avtal och annat skit. Det verkar dessutom som om de biträdande juristerna aldrig får vara lediga från arbetet. Tillgänglighet är tydligen nyckelordet, något som en av Mikaels kollegor fick erfara, då han på sin segelsemester i Medelhavet (för det fall mobiltäckningen inte skulle förslå ute på öppna havet) fick med sig en icke särskilt behändig satellittelefon. Kollegan fick ägna större delen av semestern åt att jaga strömkällor för att hålla telefonen laddad, och jag skall nog ägna resten av min egen semester åt att fila på ansökningshandlingarna till Mikaels byrå, eftersom min målsättning alltid har varit att ha en egen satellittelefon och samtidigt ha en timlön på 35 kr innan jag dör.


Onsdagen den 28 juni 2006

Ibland utnyttjar rådmännen vid Obygdens tingsrätt möjligheten att låta notarien skriva anteckningar efter brottmålsförhandlingarna istället för regelrätta protokoll. Orsaken till detta är att protokollen skall justeras av rådmännen, vilket innebär att de måste rätta dessa. Anteckningarna däremot undertecknas endast av notarierna, och de flesta rådmän skiter fullständigt i vad som står i dessa, eftersom de i princip slipper skämmas i hovrätten om något är felaktigt. Dock är jag numera varse att det inte är alla rådmän som har en sådan avslappnad attityd till brottmålsanteckningar.

I måndags, på min första semesterdag, ringde det på min mobiltelefon, och eftersom displayen visade skyddat nummer hade jag inte en möjlighet att förutse hur många decibel som skulle hamna i mitt högra öra (som fortfarande är lite ärrigt efter notarieörhängena) när jag svarade. Det var Hysterika, och hon var minst sagt skitförbannad. –Vad menar du med att anteckna vilka förhör som har hållits före ersättningsbesluten och sedan bara åka på semester!? gastade hon. Sedan berättade hon hur lång tid det hade tagit för henne att öppna upp anteckningarna i VERA och ändra dem, att jag var fullkomligt omdömeslös, att de numera korrekta anteckningarna var utskrivna och skickade per post till mig i Stockholm för underskrift samt att jag förväntades att skicka tillbaka anteckningarna i samma stund som brevbäraren droppade kuvertet i brevlådan. Anteckningarna har fortfarande inte kommit, och jag funderar nu på att lämna in en stämningsansökan mot Posten och yrka ersättning för förlorad inkomst, eftersom mina notariebetyg antagligen har sjunkit så pass att min inkomst under de närmaste trettio åren troligen kommer att vara i paritet med Fettos EQ, det vill säga strax under existensminimum.

Onsdagen den 21 juni 2006

Halleluja. Häromkvällen slog Domstolsverket äntligen på stödet för JavaScript i webbläsaren. Detta kommer troligen öka arbetsron markant på tingsrätten, eftersom Fetto återigen har fått tillgång till sin betalpokerhemsida, och han har upplyst samtliga medarbetare på domstolen om att han skiter högaktningsfullt i Domstolsverkets nya föreskrifter om datoranvändande. Samtidigt är jag själv närmast euforisk, för jag tog hem storvinsten i en utlottning av fem bordsfläktar från sent 80-tal, vilken anordnades för notarierna och Surtanterna som kompensation för att rådmännen har fått varsin tjusig klimatanläggning att svalka sig med på sina respektive tjänsterum. De som inte vann någon fläkt fick istället skämtsamt varsin deodorant som tröstpris.

Nu ska jag, till Hysterikas stora förskräckelse, åka på semester i Stockholm i två veckor (vilka enbart tas ut på ihoparbetade flextimmar), och jag tänker försöka att inte bry mig om att det sista som hände innan jag stämplade ut för dagen var att jag fick en ordentlig åthutning för att jag tog ut semester just nu, när jag nyss har börjat jobba på Hysterikas rotel. Dååålig notarie.

Trevlig midsommar!

Onsdagen den 14 juni 2006

Tvillingarna är väldigt noggranna i sitt arbete. Noggrannhet är som bekant en dygd i domstolsvärlden, men man kan tycka att det vore bättre om de ägnade mer tid åt andra arbetsuppgifter än att syna varje sketen domsblankett avseende rattfylleri i minst två timmar. Dock var det troligen just noggrannhet som räddade livet på dem när de satt på Hysterikas rotel, för mitt senaste häktningsprotokoll kom tillbaka fort som ögat i sällskap med den inte på guldvåg vägda anteckningen ”Vill du ha det här protokollet nerkört i halsen!?”. Eftersom jag har lätt svullna tonsiller efter en längre tids småförkylning ägnade jag två timmar åt att minutiöst renskriva Hysterikas hysteriska anteckningar, och hade jag haft ett magsår hade det definitivt växt till sig rejält efter den uppsträckningen.

Hur som helst är Tvillingarna definitivt den typ av jurister som sätter noggrannhet framför effektivitet, och varje arbetsuppgift absurt lång tid att utföra. Som förstenotarier har de dessutom ansvaret för fördelning av notariemål och ärenden, samtidigt som de själva endast åtar sig uppgifter vars resultat är synliga för rådmännen på ett eller annat sätt. Konsekvensen blir att de framstår de som väldigt effektiva gentemot mig och Mårten, eftersom vi får sköta i princip samtliga notarieuppgifter som kräver ettårsbehörighet, och enligt min uppfattning är Tvillingarna därför lika charmerande som finnar i röven på cykelsemester. Häromdagen på notariernas veckomöte klagade de över att de hade varsitt heldagslångt brottmålsting i veckan, och jag (som har tre heldagars brottmålsting, tre muffar, en skuldsanering och inte minst en Hysterika) blev vansinnigt irriterad. Den enda gången dessa damer öppnar truten är när de ska gnälla, och jag överväger att byta ut diskmedlet till diskmaskinen mot cement nästa gång de har fikavecka som straff. Moahaha.

Onsdagen den 7 juni 2006

Jag börjar misstänka att Domstolsverket är kraftiga antagonister till det fria informationsflödet. För en tid sedan stängde man nämligen av stödet för JavaScript i webb-läsaren för hela myndigheten, vilket har medfört att det numera är lättare att surfa demokrati och andra likvärdiga osedligheter i Folkrepubliken Kina än att läsa en artikel på DN:s hemsida. Dessutom har Chefsadministratören stuckit en märklig ansvarsförbindelse avseende datoranvändandet under näsan på samtliga anställda att skriva under, och det är lika bra att jag tar tillfället i akt att tacka Domstolsverket för att man inte helt enkelt ersatte datorerna med icke eldrivna skrivmaskiner.

I torsdags började vår nya notarie, och samtidigt trädde den nya rotelindelningen i kraft. Fiskalen verkade mycket nöjd med att ha fått den nya notarien till sin rotel, och den kvinnliga rådman jag har placerats hos verkade hysa samma känslor inför mitt tillträde, fast inverterat. När jag var på väg till morgonfikat kom min nya rotelchef ångandes i korridoren, och hon var så pass röd i ansiktet att jag inledningsvis trodde att det var Fetto som störtandes emot mig, och jag blev livrädd. -Vi har ju en häktningsförhandling klockan ett! skrek hon. Jag slängde en snabb blick på klockan, som pekade på 09.15. -Ehh, svarade jag, och min hysteriska rotelchef stormade vidare in i sin stackars sekreterares rum.

Den nya notarien, som under sin första skälvande timme som domstolsanställd hade tvingats lyssna på Fettos orerande om hur det var när han satt ting och att man inte lär sig något på universitetet nu för tiden, tittade förskräckt på mig, och jag ryckte uppgivet på axlarna mot henne. Själva häktningsförhandlingen gick efter omständigheterna rätt så bra, och Hysterika blev nästan inte alls irriterad över att jag hade ”underlåtit att märka ut sidorna i akten med post-it-lappar” och dessutom ”inte var tillräckligt kvick med att slå på bandspelaren”. Bara lite.

Tisdagen den 30 maj 2006

Det skall erkännas att jag är lite på läsken när jag skriver detta. Idag var den nya notarien, som skall börja på torsdag, här och presenterade sig. Hon stampade in mitt i fikarasten, just när Järnladyn och Fetto var i luven på varandra. Fetto anklagade nämligen Järnladyn för att ha stulit hans notarie (en Tvilling) under ett flertal häktningsförhandlingar den senaste tiden, och Rassen tog oväntat Järnladyns parti. –Tror du att jag får ha henne för mig själv? frågade han Fetto barskt och pekade på sin egen Tvilling, som faktiskt uttrycksmässigt liknade den ägodel Rassen tycks tro att hon är. Den sprillans nya notarien såg förskräckt ut, och jag lugnade henne nu ikväll på DGG genom att berätta att Lagmannen skall tillsätta en arbetsgrupp bestående av 1 st. surtant, 1 st rådman, 1 st. chefsadministratör och 0 st notarier som skall se över rotelsystemet. Den förra arbetsgruppen som tillsattes avhandlade under sex möten huruvida hela tingsrätten skall ha rak högermarginal eller inte i domarna, och det hela slutade naturligtvis med att varje rådman sade ”Jag vet att detta är ett gemensamt beslut, men jag vill ändå ha det på det här sättet” när han medelst vedertagna korreturtecken förklarade hur en högermarginal egentligen skall se ut. En dag när jag har tid skall jag sätta mig ner och räkna ut vad det kostade skattebetalarna att inte få likadana högermarginaler i domarna, och jag kommer samtidigt att räkna ut hur mycket hemlig vodka Lagmannen hade kunnat köpa in till tingsrättsfesterna för pengarna.


Roten till meningsskiljaktigeterna mellan Fetto och Järnladyn är egentligen att rotelsystemet har blivit relativt uppluckrat på sista tiden. Anarki har rått, och varje domare har i princip använt sig av den notarie vederbörande gillar bäst, så jag själv har haft det relativt lugnt på sista tiden. Nu är i alla fall rotelfördelningen inför sommar och tidig höst klar. Tvillingarna skall växelvis sitta hos Lagmannen och Järnladyn, Mårten hos Rassen, Bullmamman hos Fetto (vilket par) och jag själv skall sitta hos vår andra kvinnliga rådman. Den Sprillans Nya skall sitta hos Fiskalen, vilket kommer att ge henne ett helt falskt intryck av domstolsvärlden – nämligen att domare är trevliga och hyfsat normala. Tur att jag tog med henne till DGG för att berätta sanningen och lite till redan ikväll. Godnatt.  


Onsdagen den 24 maj 2006

Jag känner inte till hur det går till på andra tingsrätter, men i Obygden brukar varje notarieleverans föregås av en grundlig undersökning som genomförs så snart den nya notariens namn publiceras på Domstolsverkets hemsida. Undersökningen inleds med slagning i SPAR, och efter att den nya kollegans fullständiga namn, personnummer och adress är kända googlas vederbörande omsorgsfullt. Hela proceduren brukar dock visa sig vara fullständigt meningslös, eftersom den publicerade personen i ungefär hälften av fallen tackar nej till tingsplatsen, troligen på grund av att de flesta som har blivit tilldelade ett normalt antal hjärnceller inte alls har någon lust att tillbringa två år i den här skithålan.

Nåväl, nästa vecka är det dags att välkomna Mikaels ersättare till Obygdens tingsrätt. Jag undrar om hon är lite kollrig eller bara jävligt rolig, för jag och Mårten har snokat reda på att hennes examensuppsats har titeln ”Testamentsrättsliga tvister eller Gud kommer med döden och Djävulen med arvingarna”. Det har fallit på min lott att introducera henne i arbetet, eftersom Tvillingarna, som nu mera är förstenotarier, har deklarerat att de inte hinner åta sig fler arbetsuppgifter nästa vecka eftersom de båda har varsitt halvdagslångt brottmålsting. Nu ska jag sätta mig och skilja åtta par innan jag åker till Stockholm på långledighet. Trevlig helg!

Tisdagen den 16 maj 2006

Efter larmfadäsen har Rassen och Fetto hållit en osedvanligt låg profil, och jag sticker inte under stol med att jag njöt ohejdat när de likt två olydiga skolpojkar blev inkallade till Chefsadministratören för ett, hoppas jag, mycket allvarligt samtal. Vad som sades därinne känner jag inte till, men jag kan tänka mig att Chefsadministratören inte skrädde orden, eftersom tingsrätten tydligen hade fått en rätt så saftig nota från vaktbolaget efter den onödiga utryckningen, och jag själv spelade njutningsfullt upp scenariot i huvudet vid ett flertal tillfällen över en påse chips lite senare på kvällen i min notarielya. 

Mitt i chipspåsen ringde Mikael från Stockholm, eftersom han just hade fått sina notariebetyg. Man förstår att Lagmannen inte tordes lämna över dem personligen vid avslutningsfesten, för sifferbetygen låg en bra bit under snittet för domstolen, och hade jag läst det skriftliga utlåtandet utan kontext hade jag trott att det var hämtat ur en hunddressyrtävling under vilken hunden i fråga hade gjort det stora besöket på mattan framför domarna. Det konstaterades bland annat att "Mikaels egenskaper inte kan anses stå i paritet med ett tvärsnitt av notariekollektivet" och att "Det finns utrymme att förbättra Mikaels förmåga att samarbeta".

Om Mikael hade varit ett okunnigt, socialt missfoster hade jag förstått betyget bättre, men efter att ha arbetat tillsammans med honom och Förstenotarien parallellt kan jag bara konstatera att bedömningsgrunden för betygssättningen vid Obygdens tingsrätt utgår ifrån något helt annat än de sex kategorier som Domstolsverket har fastställt. Här bedömer man istället notarierna enligt en sjunde, osynlig betygskategori, och satsar man likt Förstenotarien på att få full pott i denna kommer man garanterat att få utmärkta vitsord. Det måste dock, i rättvisans namn, erkännas att Förstenotarien faktiskt slog Mikael med hästlängder i denna kategori, och hade jag inte varit så rädd för att få näsan brunfärgad hade jag definitivt ägnat resten av min notarietid åt att renodla min förmåga inom denna ädla konstform - fjäsk.

Tisdagen den 9 maj 2006

I fredags höll vi avskedsfest för Mikael, och när jag mötte honom vid tåget deklarerade han lyckligt att detta var sista gången han satte sin fot norr om Sundbyberg. Vi gick raka vägen till tingsrätten, eftersom festen skulle inledas så snart Mikael anlänt. När vi kom fram stod alla festdeltagarna på gräsmattan utanför domstolsbyggnaden med en välkomstdrink i handen, och på ett par hundra meters avstånd såg det faktiskt riktigt trevligt ut.  

Vi serverade sill och snaps i det på förhand dukade fikarummet, vilket var mycket uppskattat av både Fetto och Rassen. Lagmannen och den Tvilling som efter den förra festen tvingades att dansa styrdans med Fetto tittade med avsmak på de båda herrarna när de fyllde på sup efter sup samtidigt som de sjöng snapsvisor av successivt sjunkande klass. Efter middagen riggade jag och Mårten upp en för kvällen inhyrd karaokemaskin, vilket fick Fetto och Rassen att jubla av glädje. De krävde genast att få varsin mikrofon, och stämde sedan upp i en synnerligen missljudande tolkning av ”Sofia dansar Go-Go”.

Förstenotarien, som sedan notariebetygen sattes helt verkar ha tappat intresset för att diskutera juridiska spörsmål med Lagmannen, bestämde sig för att passa på att berätta lite för mig, Mårten och Mikael om den förträffliga föredragningsteknik han utvecklat under sin korta tid på hovrätten, och om hur han ständigt lovprisades av hovrättsråden. Festen dog ut redan vid elvasnåret, och vi i det yngre gardet bestämde oss för att gå till Statt. Trots att ingen annan var kvar i tingsrättens lokaler fortsatte Fetto och Rassen att skråla i karaokemaskinen, och så vitt jag vet så hade det säkert pågått än i dag, om inte de två gentlemännen på något sätt hade satt igång inbrottslarmet så att vaktbolaget fick komma och avbryta festligheterna. Maken till vederkvickelse för en sargad notariesjäl har jag aldrig hört talas om.  

Tisdagen den 2 maj 2006

På den advokatbyrå Mikael har börjat arbeta har man arrangerat en tävling i vilken samtliga tingsmeriterade jurister har ställt ut sina notariepresenter från respektive tingsrätt. Man skulle kunna tro att de självklara vinnarna i tävlingen vore Mikael och den obygdsfostrade delägaren med sina respektive glashuvuden, men i topp ligger istället en advokat, som tackades för närmare 4 000 arbetstimmar med en IKEA-ram innehållande ett inte särskilt stilfullt fotografi på sin tingsrätt, byggd under det tidiga sjuttiotalet. Mikael kommer för övrigt till Obygden nästa helg, då hans avskedsfest går av stapeln. Förstenotarien är inbjuden, och via mail tackade han dessvärre ja idag.

Trots att jag inte på långa vägar står lika högt i kurs som Förstenotarien, fick jag häromdagen order av Lagmannen att "fortare än kvickt" skriva ett förslag på dom i ett tvistemål som skulle avgöras på handlingarna. Så vitt jag vet är det endast Förstenotarien som tidigare har fått ett sådant gränslöst förtroende, och jag kände mig som ett litet barn som efter att ha levt i skuggan av sin storebror i alla år just fått en klapp på kinden av pappa. Jag bestämde mig genast för att skriva den bästa tvistemålsdomen på handlingarna i tingsrättens historia, och laddad till tänderna satte jag mig ner och började lusläsa proppen. Några timmar senare var jag färdig med den tresidiga domen, lämnade in akten  till Lagmannen och väntade spänt på en reaktion. Den kom fem minuter senare. Lagmannen stegade in i mitt tjänsterum (som numera är uppgraderat ytterligare ett steg), och han slängde surt åt mig akten. 

-Varför vill du bifalla käromålet? Karln är ju uppenbarligen rättshaverist, sade han strängt. Jag blev vettskrämd, men förklarade ändå hur jag hade uppfattat rättsläget med hjälp av ett lagrum och två avgöranden från HD. -Vad menar du? Har du tittat i lagtexten? frågade Lagmannen irriterat, och tog ovilligt upp lagboken för att titta i den uppslagna paragrafen. Trots att det sedan länge är klarlagt att Lagmannen läser ovanligt lite lagtext för att vara lagman, kom han efter en stund fram till att vi var tvungna att bifalla käromålet, särskilt med tanke på vad HD hade uttalat. Att Lagmannen faktiskt godtog min argumentation är definitivt den största segern för mig sedan jag började på tingsrätten, även om jag i och för sig blev tvingad att skriva om hela brödtexten i domen som straff för att jag hade mopsat så förbaskat.  

Måndagen den 24 april 2006

Jag är luspank. Det är dagen före lön, och man kan bara konstatera att notarielönerna är lika snålt tilltagna som Fetto anser att domarlönerna är, vilket han ungefär tre gånger i veckan mässar en stund om på fikarasten. Vid varje tillfälle passar han också på att rekommendera notarierna att välja att bli advokater istället för domare, eftersom de jävlarna minsann tjänar pengar som gräs. Jag tror i och för sig inte att domarbanan är ett alternativ för mig, eftersom både Lagmannen och Fetto har påpekat att jag inte är "domarmaterial", och att jag inte ska räkna med att bli antagen till hovrätten. Inte för att jag har några planer på att söka dit, för det verkar vara besvärande att, likt Förstenotarien, ständigt ha en pinne i röven. Man kan tycka att det är märkligt att Fiskalen är så pass trevlig som han är, men antagligen är inte hovrättens rekryteringsprocess helt felfri.

Apropå rekrytering har jag tillsammans med Mårten läst igenom ett antal ansökningsbrev till en sommarnotarieplats som enligt Lagmannen inte under några som helst omständigheter  kommer att tillsättas. Efter att ha läst dessa ansökningshandlingar känner jag mig helt lugn, eftersom det inte alls kommer att bli särskilt svårt att konkurrera med dessa ljushuvuden på arbetsmarknaden. Här är några klipp:

"Jag är en helt vanlig juristtjej på 24 jordsnurr"
"Eftersom mina föräldrar har väldigt gott om pengar söker jag inte det här jobbet för lönen, utan för att få erfarenhet från en tingsrätt samtidigt som jag gör en insats"
"Jag ber om ursäkt för mitt BA på T2, men jag mådde väldigt dåligt på tentadagen"

Antagligen är jag synsk, för när jag läser dessa brev kan jag höra fragment ur författarnas framtid: "Välkommen till McDonalds, kan jag ta din beställning?"

Måndagen den 17 april 2006

Innan jag reste till Stockholm på skärtorsdagen för påskfirande fick jag den tveksamma äran att underhålla Rassens son som var på påskbesök i Obygden. Rassen själv satt nämligen upptagen i förhandling, och tyckte att det var ”ett utmärrrkt tillfälle för sonen att få följa med en notarrrie under en arbetsdag”. Sonen i fråga visade sig vara en exakt kopia av Rassen, både utseende- och attitydmässigt. Naturligtvis studerade han juridik och planerade att bli domare, precis som sin far, och när han berättade hur han redan till ett JIK-seminarium hade lyckats hitta ett rättsfall på ”uppsatsnivå” fick jag i smyg knyta nävarna bakom ryggen för att inte lappa till honom. Välartad som han var hade han dessutom vanan att konsekvent tilltala pappa Rassen med ”far”, vilket ledde till att jag var tvungen kasta ett getöga i almanackan för att kontrollera att det verkligen var år 2006.

Som om inte umgänget med Rassens son uppfyllde eländeskvoten för dagen var skärtorsdagen dessutom Mikaels sista arbetsdag på tingsrätten. Mikael var lika lycklig som jag var nedbruten, och Lagmannen höll traditionsenligt ett avtackningstal, som i huvudsak gick ut på att Förstenotarien var den bästa notarie som någonsin hade arbetat på tingsrätten, och den obligatoriska notariepresenten i form av ett rysligt glashuvud överlämnades. När avtackningsceremonin var över gick jag och Mikael upp till hans notarielya, och jag hjälpte honom sorgset att packa ihop det sista av hans tillhörigheter inför färden till Stockholm. Det kommer att bli fruktansvärt ensamt här i Obygden utan honom. Tack, Mikael, för den här tiden.  


Måndagen den 10 april 2006

Nu är jag tillbaka i Obygden efter att ha tillbringat sammanlagt tio dagar i vår fantastiska Hufvudstad. Jag har bland annat varit på ettårskurs, och jag måste säga att deltagarna var ovanligt avslappnade och trevliga för att vara tingsnotarier. Det förekom naturligtvis vissa muskelmätningar i stil med ”jag har åttitvå timmar plus på flexen” och ”min rådman har aldrig ändrat i mina häktningsprotokoll”, men eftersom jag har bestämt mig för att försöka anamma en mer zenbuddistisk approach till tingsmeriteringen och allt därtill hörande, kunde jag hålla mig ifrån att bli uppretad ända fram till slutet av den första fikarasten. Under eftermiddagsfikat försvann dock mitt zenbuddistiska lugn all världens väg, för plötsligt blev en av mina bordsgrannar anklagad för att ligga bakom den här bloggen. Jag spetsade öronen och lyssnade nyfiket, men sade ingenting. Den utpekade killen, som uppenbarligen inte ville riskera sin framtida juristkarriär genom att få rykte om sig att vara någon sorts bloggande tingsnotarie, började skruva på sig i obehag. Nervositeten styrkte naturligtvis beskyllarens misstankar, och han fortsatte att tjata på den stackars killen fram till dess att föreläsningen skulle börja igen. Jag själv, som följde skådespelet från första parkett med ett stenansikte värdigt vem som helst av Tvillingarna, drack lugnt av mitt kaffe och njöt hejdlöst av att slippa bli beskylld för sådan karriärförstörande idioti.

Måndagen den 3 april 2006

Eftersom Mikael skall sluta på tingsrätten i mitten av april är det återigen dags för tingsrättsfest, och Bullmamman hade ett antal idéer som lades fram vid ett planeringsmöte förra veckan. Ett av förslagen innebar att vi skulle ha tema ”Pippi Långstrump” och bygga upp festen som ett kafferep med sju sorters hembakta kakor. Trots att Fetto säkerligen skulle ha passat bra i rollen som apan, kämpade Mårten och jag hårt för att stävja detta besynnerliga påfund. Till slut lyckades samtliga enas om att temat ”sju” skulle kvarstå, men att vi istället för kakor skulle servera sju sorters sill och nubbe. Bullmamman började tydligen förbereda ättikslagen redan i helgen, och med tanke på vad som inträffade under den förra festen kommer Fetto och Rassen antagligen att hoppa högt av förtjusning när de ser all snaps vi kommer att servera. Vi skall dessutom hyra in en karaokemaskin, och kommer genom en på förhand avgjord tävling se till att Fetto och Rassen sjunger ”Up where we belong” i en smäktande duett.

Rassen är för övrigt den rådman på tingsrätten som har svårast att kommunicera med vad han själv kallar ”pöööbeln”. I fredags skulle jag protokollföra på ett brottmålsting rörande åverkan (den tilltalade hade enligt gärningsbeskrivningen slagit sönder en backspegel), och i målet fanns också ett skadeståndsanspråk på en femhundralapp. Den tilltalade, som saknade advokat, blev tillfrågad om han erkände att han hade slagit sönder backspegeln. Det gjorde han inte, och han deklarerade med ett språk värdigt Hin Håle själv att han inte hade någon som helst avsikt att betala skadeståndet.

–Vitsordar du beloppet såsom skäligt i och för sig? frågade Rassen. Den tilltalade såg mycket undrande ut, och det var uppenbart att han inte hade förstått frågan. Rassen insåg att han hade uttryckt sig oklart och ställde frågan igen. – V i t s o r d a r  d u  b e l o p p e t  s å s o m  s k ä l i g t  i  o c h  f ö r  s i g!? artikulerade han ljudligt. Den tilltalade såg än mer undrande ut, eftersom han naturligtvis inte förstod bättre för att frågan ställdes med tydligare och högre röst. Detta gjorde Rassen märkbart irriterad, och han uppmanade den tilltalade att genast svara på frågan. Åklagaren himlade diskret med ögonen, och översatte frågan till vanlig svenska. När den tilltalade fått klart för sig vad frågan faktiskt betydde vände han sig mot Rassen och log syrligt. –Klart som fan, herr Domare, att jag vitsordar den sketna femhundringen såsom skälig i och för sig.

Tidigare inlägg Nyare inlägg