tingsnotarien

Då har jag anlänt. Till Obygden. Snabbt gick det. Jag hyrde ut min lilla etta (21 kvm) vid Odenplan i Stockholm i raketfart. Tänk vilket sug det är efter små billiga bostäder i Hufvudstaden. Om man nu tycker att tretusen spänn för 21 kvadrat är billigt. Det var en norrlänning som hyrde den, vilket jag tyckte var ganska skrattretande. Det känns som att vi är med i det där byta-liv-programmet, där en richbitch från centrala New York får åka ut på landet i Wisconsin för att hjälpa till att förlösa getter (är get ett eget djur eller är det kill-fåret?) medan den rubusta bondflickan får smak för det ljuva Paris Hiltonlivet på N.Y:s heta klubbscen. Naturligtvis slutar det hela med att båda åker tillbaka till sitt och lever lyckliga med getter respetive arvtagerskeväninnor resten av livet. Men de har i alla fall Prövat Något Nytt.

Tidigare idag tog jag tåget, som faktiskt visade sig gå raka vägen från Stockholm, till Obygden. Det tog fem och en halv timme. På stationen blev jag uppmött av Förstenotarien, som såg ut att vara den lokala schackklubbens ordförande. Han var på fullt allvar vattenkammad med snedbena och hade runda glasögon med svarta stålbågar. Den långa gängliga kroppen pryddes av en smårutig skjorta som var oklanderligt struken, och väl nerstoppad i ett par något för korta chinos. Verket kröntes av en bandyportfölj i brunt läder, som skulle ha varit cool om vilken annan snubbe som helst hade burit den. I det här fallet gjorde den dock inte tricket. Han hälsade artigt med ett slappt handslag. Det värsta jag vet. Sedan gick han ett halvt steg framför mig under den tio minuter långa promenaden till tingsrätten.

När vi kom fram till tingsrätten, som visade sig vara belägen i ett riktigt vackert gammalt hus, erbjöd Förstenotarien sig att visa mig runt bland kontor och förhandlingssalar. Jag avböjde, eftersom jag ville packa upp, och dessutom var säker på att jag skulle få se resten av domstolen i dagsljus under morgondagen. Han föreslog då att vi skulle knacka på hos de andra kollegorna för att ta en fika. Eftersom jag kände mig som en manglad bäver eller något annat lika tillplattat efter tågresan tackade jag artigt nej.

Nu sitter jag och tittar runt i rummet, som kommer att vara mitt hem under de närmaste två åren. Det där med tvåa visade sig vara en stor överdrift, det är snarare en etta med sovalkov och kokvrå. Den är dock ren och fräsch, vilket är mer än man kan säga om toaletten som delas av alla fyra notarierna som bor i huset. Den är nämligen ett alldeles eget litet snuskhelvete. Och den ligger inte alls bredvid kopieringsrummet, utan mitt i. Dörren till muggen är placerad mittemellan den stora kopieringsmaskinen och faxen. Eller om det är så att kopieringsmaskinen och faxen är placerade på respektive sida om dörren. Med tanke på den tekniska utrustningens ålder är det oklart vad som kom dit först. Hoppas att jag inte behöver kissa på hela kvällen.