Torsdagen den 29 september 2005
När jag kom till jobbet i måndags morse såg jag att det hade kommit ett mail från Järnladyn. Jag orkade inte öppna mailet direkt eftersom mail från domarna oftast innehåller tråkig information om något möte som skall hållas. Istället gick jag bort till fikarummet för att hämta en kopp kaffe att styrka mig med inför veckan. Som vanligt var mjölken slut, och jag fick hålla till godo med det äckliga pulversubstitutet i kaffemaskinen. När jag kom tillbaka till tjänsteskrubben satte jag mig ner framför datorn för att öppna det tråkiga mailet. När jag såg vad det innehöll, och att det hade blivit utskickat till samtliga jurister på tingsrätten, satte jag bokstavligt talat kaffet i halsen.
"Kanske något att tänka på? tingsnotarien.blogg.se"
Jag vågade mig inte ut från tjänsteskrubben på hela förmiddagen. Jag har naturligtvis förstått att den här bloggen förr eller senare skulle nå rådmännen, men eftersom det har gått så pass lång tid har jag slappnat av och inte funderat så mycket på det hela. Hjärtat bultade i 180, och jag vågade knappt titta på Rassen när han kom in till mig för att ställa intrikata frågor om samäganderättens förhållande till processrätten.
På eftermiddagen stålsatte jag mig och smög ner i fikarummet. Samtliga domare och notarier satt där, och jag bet ihop käkarna och väntade. Ingen sade något om bloggen. Jag, som hade tänkt rapportera om några riktiga dumheter Rassen har gjort under veckan, vågade inte gå i närheten av datorn.
Tisdagen gick. Onsdagen gick. Och så imorse, på fikarasten, frågade Järnladyn om ingen hade läst bloggen. Det visade sig att både Fetto och Rassen hade varit inne och tittat, och att de faktiskt hade tyckt att den var rätt så rolig och välskriven. Sedan började de spekulera i vilken tingsrätt som kunde tänkas vara beskriven i bloggen. - Man känner ju inte igen karaktärerna, så det kan inte vara någon tingsrätt här i närheten, sade Fetto. Rassen och Förstenotarien höll med. Mikael, som känner till att det är jag som skriver bloggen, himlade med ögonen mot mig, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag har aldrig skådat maken till brist på självinsikt, och det mest ironiska är egentligen att jag för första gången har fått samstämmigt beröm av Rassen och Fetto för något jag har skrivit. Det tackar jag för, och nu kan jag i lugn och ro fortsätta att rapportera om alla dumheter de hittar på här på tingsrätten.
"Kanske något att tänka på? tingsnotarien.blogg.se"
Jag vågade mig inte ut från tjänsteskrubben på hela förmiddagen. Jag har naturligtvis förstått att den här bloggen förr eller senare skulle nå rådmännen, men eftersom det har gått så pass lång tid har jag slappnat av och inte funderat så mycket på det hela. Hjärtat bultade i 180, och jag vågade knappt titta på Rassen när han kom in till mig för att ställa intrikata frågor om samäganderättens förhållande till processrätten.
På eftermiddagen stålsatte jag mig och smög ner i fikarummet. Samtliga domare och notarier satt där, och jag bet ihop käkarna och väntade. Ingen sade något om bloggen. Jag, som hade tänkt rapportera om några riktiga dumheter Rassen har gjort under veckan, vågade inte gå i närheten av datorn.
Tisdagen gick. Onsdagen gick. Och så imorse, på fikarasten, frågade Järnladyn om ingen hade läst bloggen. Det visade sig att både Fetto och Rassen hade varit inne och tittat, och att de faktiskt hade tyckt att den var rätt så rolig och välskriven. Sedan började de spekulera i vilken tingsrätt som kunde tänkas vara beskriven i bloggen. - Man känner ju inte igen karaktärerna, så det kan inte vara någon tingsrätt här i närheten, sade Fetto. Rassen och Förstenotarien höll med. Mikael, som känner till att det är jag som skriver bloggen, himlade med ögonen mot mig, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag har aldrig skådat maken till brist på självinsikt, och det mest ironiska är egentligen att jag för första gången har fått samstämmigt beröm av Rassen och Fetto för något jag har skrivit. Det tackar jag för, och nu kan jag i lugn och ro fortsätta att rapportera om alla dumheter de hittar på här på tingsrätten.
Tisdagen den 20 september 2005
Varje gång jag lämnar in något jag har skrivit till rådmännen får jag en lätt känsla av obehag i kroppen. När jag satt på Fettos rotel var orsaken till oron att jag visste att det jag producerat skulle sågas med fogsvans, och att kritiken inte direkt skulle levereras slipad med ettans sandpapper. Snarare ser Fetto till att rugga upp tadlet så att det gör lika stor skada som en dum-dumkula. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte har tagit till lipen, och jag har sett en av Tvillingarna komma ut rödgråten från toaletten vid ett flertal tillfällen sedan hon flyttades till Fettos rotel.
Numera, när jag sitter på Rassens rotel, är oron av ett helt annat slag. Han anmärker på allt man har skrivit, precis som Fetto, men Rassen har ett mer utstuderat tortyrredskap som han med triumferande min använder sig av flera gånger i veckan - The Pop Quiz. Leken är lika rafflande som en filmatisering av lagboken, och går ut på att Rassen kommer inhasande till tjänsteskrubben (jag stelnar till varje gång jag hör hans steg i korridoren) och håller ett litet juridiskt förhör. Förhören brukar ta avstamp i något mål som för tillfället är på tapeten, men frågorna ligger ändå så pass långt ifrån saken att de är omöjliga att förutse.
Efter synen i svampkåken frågade han mig exempelvis om jag hade undersökt huruvida det var några miljörättsliga aspekter som kunde tänkas bli aktuella vid saneringen av byggnaden. -Ehh, handlade inte målet om dolt fel? svarade jag. -Nähä, du har inte tittat på det, svarade Rassen triumferande och vände på klacken, troligen mycket nöjd över att han hade fått sätta mig på pottan utan toapapper den här veckan också.
Numera, när jag sitter på Rassens rotel, är oron av ett helt annat slag. Han anmärker på allt man har skrivit, precis som Fetto, men Rassen har ett mer utstuderat tortyrredskap som han med triumferande min använder sig av flera gånger i veckan - The Pop Quiz. Leken är lika rafflande som en filmatisering av lagboken, och går ut på att Rassen kommer inhasande till tjänsteskrubben (jag stelnar till varje gång jag hör hans steg i korridoren) och håller ett litet juridiskt förhör. Förhören brukar ta avstamp i något mål som för tillfället är på tapeten, men frågorna ligger ändå så pass långt ifrån saken att de är omöjliga att förutse.
Efter synen i svampkåken frågade han mig exempelvis om jag hade undersökt huruvida det var några miljörättsliga aspekter som kunde tänkas bli aktuella vid saneringen av byggnaden. -Ehh, handlade inte målet om dolt fel? svarade jag. -Nähä, du har inte tittat på det, svarade Rassen triumferande och vände på klacken, troligen mycket nöjd över att han hade fått sätta mig på pottan utan toapapper den här veckan också.
Onsdagen den 14 september 2005
Igår var jag på syn tillsammans med Rassen. Vi (eller inte jag egentligen, utan rätten) skulle inspektera ett gammalt hus där det frodades någon sorts svamp, och detta skulle enligt köparen utgöra ett dolt fel. Det hela avlöpte relativt smärtfritt, trots att jag ensam fick tillbringa en hel timme enkel väg i bilen tillsammans med Rassen, som för övrigt inte kör bra. Alls.
Huset var fullt med synliga svampar i källaren, och jag tror att en stuvning på dessa till och med kunde ha mättat Fetto. Dock hade jag inte tid att fundera på detta, eftersom jag likt en förskrämd kackerlacka sprang runt bland advokaterna, parterna och rätten, utrustad med bandspelare (som i sin tur var utrustad med, enligt Rassen, sådana där moderna band) med tillhörande mikrofon som jag så gott jag kunde försökte stoppa under näsan på alla som uttalade sig. Rassen ansåg inte att det var tillräckligt med inspelningen, utan ville att jag dessutom skulle anteckna samtidigt. - Hur ska det gå till? frågade jag, som hade händerna fulla med medeltida teknisk utrustning. - Det brukar notarierna klara av, svarade Rassen. - Jävla skitskalle, tänkte jag, och log mot honom. Jag har inte lyssnat på bandet, men jag skulle gissa att mina flåsljud överröstar det mesta som sägs på inspelningen.
Väl tillbaka på tingsrätten och på dagens sista fikarast var allt som vanligt. Förstenotarien satt oombedd och föredrog något NJA-fall som han ansåg lämpligt att servera till kaffet. Lagmannen nickade nöjt åt Förstenotariens besser-wissrande. Fetto satt och halvdåsade i ett soffhörn och Rassen jäste i ett annat. Notarierna satt tysta och Surtanterna har av någon (förklarlig) anledning börjat fika för sig själva i ett annat rum. När jag lämnade fikarummet hörde jag Förstenotariens orerande eka efter mig: "...och då menade HD att konsumenten...han som aldrig brukar skriva sig skiljaktig...", och återigen fick jag en vansinnig lust att göra kontaktlinser av hans fula brillor. Allt är precis som det brukar.
Huset var fullt med synliga svampar i källaren, och jag tror att en stuvning på dessa till och med kunde ha mättat Fetto. Dock hade jag inte tid att fundera på detta, eftersom jag likt en förskrämd kackerlacka sprang runt bland advokaterna, parterna och rätten, utrustad med bandspelare (som i sin tur var utrustad med, enligt Rassen, sådana där moderna band) med tillhörande mikrofon som jag så gott jag kunde försökte stoppa under näsan på alla som uttalade sig. Rassen ansåg inte att det var tillräckligt med inspelningen, utan ville att jag dessutom skulle anteckna samtidigt. - Hur ska det gå till? frågade jag, som hade händerna fulla med medeltida teknisk utrustning. - Det brukar notarierna klara av, svarade Rassen. - Jävla skitskalle, tänkte jag, och log mot honom. Jag har inte lyssnat på bandet, men jag skulle gissa att mina flåsljud överröstar det mesta som sägs på inspelningen.
Väl tillbaka på tingsrätten och på dagens sista fikarast var allt som vanligt. Förstenotarien satt oombedd och föredrog något NJA-fall som han ansåg lämpligt att servera till kaffet. Lagmannen nickade nöjt åt Förstenotariens besser-wissrande. Fetto satt och halvdåsade i ett soffhörn och Rassen jäste i ett annat. Notarierna satt tysta och Surtanterna har av någon (förklarlig) anledning börjat fika för sig själva i ett annat rum. När jag lämnade fikarummet hörde jag Förstenotariens orerande eka efter mig: "...och då menade HD att konsumenten...han som aldrig brukar skriva sig skiljaktig...", och återigen fick jag en vansinnig lust att göra kontaktlinser av hans fula brillor. Allt är precis som det brukar.
Torsdagen den 8 september 2005
Igår var det den 7 september och det innebär att jag har arbetat på tingsrätten i Obygden under exakt ett halvår. För att fira denna speciella dag, och för att jag fick enorm hemlängtan när jag insåg att det faktiskt är 78 veckor kvar, gick jag ner till bokhandeln i byn för att införskaffa lite stockholmslitteratur. Gubben bakom disken tittade misstänksamt på mig när jag på stockholmska frågade efter "Vävarnas barn" av Per-Anders Fogelström, och jag försökte se så norrländsk ut jag bara kunde.
Redan från början tyckte jag att boken var riktigt bra, och betyget åkte raskt upp ytterligare ett par pinnhål då jag läste om när rätten var på syn vid stadens tukthus, och notarien sprang efter rådman och nämnd för att försöka anteckna allt som sades. Lustigt, eftersom jag skall åka på syn med Rassen nästa vecka, och redan nu har fått stränga order att "se till att hålla mig i närheten (man vet tydligen aldrig när notarien kan tänkas springa bort) och att anteckna allt som sägs". Och jag som trodde att tiderna iallafall hade förändrats något sedan 1700-talet då boken utspelar sig. Vissa skillnader kan man dock notera. Exempelvis berättas det i boken om tingsnotarien Bergström som håller bekännelseförhör i rannsakningsfängelset samtidigt som han hotfullt viftar med ett par kraftiga handklovar. En sådan befogenhet vore kanske något att skriva in i mitt halvårsförordnande som mot alla odds låg undertecknat och klart på mitt skrivbord imorse. Det skulle definitivt piffa upp tillvaron.
När jag berättade om boken för de andra notarierna på fikarasten började jag, Mårten och Mikael att skämta om bekännelseförhören vi skulle hålla och hur man bäst kunde skrämmas med handklovarna. -Men förstår ni verkligen inte att den typen av förhör med största sannolikhet skulle strida mot EKMR som faktiskt är implementerad i svensk rätt, suckade Förstenotarien beskäftigt och tittade på oss med sin vanliga, vidrigt överlägsna min. No shit, Sherlock. Man frågar sig hur Obygdens tingsrätt skulle klara sig utan Förstenotariens grandiosa visdom. Förmodligen alldeles utmäkt.
Redan från början tyckte jag att boken var riktigt bra, och betyget åkte raskt upp ytterligare ett par pinnhål då jag läste om när rätten var på syn vid stadens tukthus, och notarien sprang efter rådman och nämnd för att försöka anteckna allt som sades. Lustigt, eftersom jag skall åka på syn med Rassen nästa vecka, och redan nu har fått stränga order att "se till att hålla mig i närheten (man vet tydligen aldrig när notarien kan tänkas springa bort) och att anteckna allt som sägs". Och jag som trodde att tiderna iallafall hade förändrats något sedan 1700-talet då boken utspelar sig. Vissa skillnader kan man dock notera. Exempelvis berättas det i boken om tingsnotarien Bergström som håller bekännelseförhör i rannsakningsfängelset samtidigt som han hotfullt viftar med ett par kraftiga handklovar. En sådan befogenhet vore kanske något att skriva in i mitt halvårsförordnande som mot alla odds låg undertecknat och klart på mitt skrivbord imorse. Det skulle definitivt piffa upp tillvaron.
När jag berättade om boken för de andra notarierna på fikarasten började jag, Mårten och Mikael att skämta om bekännelseförhören vi skulle hålla och hur man bäst kunde skrämmas med handklovarna. -Men förstår ni verkligen inte att den typen av förhör med största sannolikhet skulle strida mot EKMR som faktiskt är implementerad i svensk rätt, suckade Förstenotarien beskäftigt och tittade på oss med sin vanliga, vidrigt överlägsna min. No shit, Sherlock. Man frågar sig hur Obygdens tingsrätt skulle klara sig utan Förstenotariens grandiosa visdom. Förmodligen alldeles utmäkt.
Söndagen den 4 september 2005
Veckan som gått har varit fruktansvärt kaotisk. Jag har tillsammans med Rassen suttit på elva (11) häktningar, två (2) muntliga förberedelser, öppnat lagboken noll (0) gånger och fått två (2) utskällningar. Rassen har i sin tur använt ordet "neger" vid fyra (4) tillfällen och påstått att ett oändligt (∞) antal balter när som helst kommer att invadera Sverige för att utnyttja socialförsäkringssystemet, stjäla våra bilar samt kidnappa en och annan svensk kvinna som sedan med största sannolikhet kommer att bjudas ut till försäljning i Riga tillsammans med de stulna bilarna. Först funderade jag på vem fan som en gång i tiden tillät att han fick anställning som rådman, sedan kom jag på att han, i likhet med de flesta andra domare i hans generation, troligen inte har gått på en enda anställningsintervju under hela sin domarkarriär, och det förklarar ju ett och annat. Grattis Domstolsverket.
När jag kom till jobbet i fredags morse stötte jag ihop med Fetto vid kaffemaskinen. När han fick syn på mig kom han suckande på att han inte hade hållit något utvecklingssamtal med mig efter min tid på hans rotel. Jag blev beordrad att infinna mig på hans tjänsterum en halvtimme senare, och blev tacksam för fristen eftersom jag alltid föredrar att hänga av mig jackan och dricka upp mitt kaffe innan jag blir sågad i höjd med fotknölarna.
När halvtimmen löpt ut gick jag på darrande ben till Fettos tjänsterum. Jag slog mig ner i fåtöljen som står placerad mitt emot skrivbordet, och mitt hjärta bultade snabbt och hårt. Fetto harklade sig och höll ett mycket långt och mycket mässande tal som sammanfattningsvis gick ut på hur mycket fel alla notarier gjorde, att alla notarier var likadana, att det var andra bullar (jo, tack jag ser det) när han satt ting och att notarierna egentligen inte tillför något alls på tingsrätten. Trekvart senare stapplade jag utmattad ut från Fettos rum utan att ha fått komma till tals en enda gång, och nu när Fettos röst äntligen har slutat att ringa i öronen skall jag slå upp "utvecklingssamtal" i Nationalencyklopedin, eftersom jag helt och hållet verkar ha missuppfattat innebörden av ordet.
När jag kom till jobbet i fredags morse stötte jag ihop med Fetto vid kaffemaskinen. När han fick syn på mig kom han suckande på att han inte hade hållit något utvecklingssamtal med mig efter min tid på hans rotel. Jag blev beordrad att infinna mig på hans tjänsterum en halvtimme senare, och blev tacksam för fristen eftersom jag alltid föredrar att hänga av mig jackan och dricka upp mitt kaffe innan jag blir sågad i höjd med fotknölarna.
När halvtimmen löpt ut gick jag på darrande ben till Fettos tjänsterum. Jag slog mig ner i fåtöljen som står placerad mitt emot skrivbordet, och mitt hjärta bultade snabbt och hårt. Fetto harklade sig och höll ett mycket långt och mycket mässande tal som sammanfattningsvis gick ut på hur mycket fel alla notarier gjorde, att alla notarier var likadana, att det var andra bullar (jo, tack jag ser det) när han satt ting och att notarierna egentligen inte tillför något alls på tingsrätten. Trekvart senare stapplade jag utmattad ut från Fettos rum utan att ha fått komma till tals en enda gång, och nu när Fettos röst äntligen har slutat att ringa i öronen skall jag slå upp "utvecklingssamtal" i Nationalencyklopedin, eftersom jag helt och hållet verkar ha missuppfattat innebörden av ordet.