En ny blogg...

...har sett dagens ljus. Gå gärna in och titta ifall ni känner för det.

http://blogg.dagensjuridik.se/tingsnotarien/

Ifall någon fortfarande...

... tittar in på denna gudsförgätna blogg så tänkte jag berätta att jag för en tid sedan blev ombedd att skriva "Månadens brev" i Press Judicata, som är JF i Uppsalas studenttidning. Eftersom min arbetslust ligger under nollstrecket såhär dagen före midsommarafton tycker jag att det passar bra med ett tillfälligt återfall här på bloggen. Själva brevet kan ni läsa här nedan.

Trevlig midsommar!

/TN

Det är väldigt frustrerande att inte få kredd för det här   

Plötsligt en dag blev jag ombedd att skriva månadens brev i Press Judicata. Förfrågan kom via mail från den biträdande redaktören för tidningen, som tyckte att ett månadsbrev från mig skulle passa bra i detta nummer som har temat "Media" efter jag är en av de mest medialt intressanta juristerna på senare tid. Jag blev uppriktigt förvånad när jag fick mailet, eftersom den anonyma blogg jag blev uppmärksammad för är avsomnad sedan drygt ett år tillbaka, och de synnerligen flitiga kommentatorerna för länge sedan har återgått till att på full tid göda sina redan slaktfärdiga delägare på advokatbyrån. Visserligen visade media ett visst intresse för mig under den tid bloggen levde, trots att jag bara kan tillgodoräknas ett fåtal av de 53 googleträffar man får ifall man söker på mitt för- och efternamn inom citattecken.

Jag har blivit intervjuad av några tidningar i olika sammanhang, och ett par av intervjuerna ägde rum vid personliga möten på skumma caféer. Eftersom jag bloggade om mitt arbetssituation var jag väldigt noga med att hålla min identitet hemlig. Därför föregicks dessa möten av mer eller mindre paranoida säkerhetsarrangemang, och när jag dök upp på intervjuerna var jag nästan iförd trenchcoat och pilotbrillor. En av mina närmaste vänner tyckte att det hela lät så agentmässigt att han genast föreslog att jag skulle gå ner till den lokala alkisbänken och skaffa mig en målvakt.

En av dessa intervjuer skedde med Sydsvenskan. Jag var vansinnigt nervös under hela intervjun, eftersom jag inte av misstag ville avslöja något som kunde röja mig, och när jag fick den tryckta tidningen i min hand var jag väldigt nyfiken. Jag läste artikeln och var riktigt nöjd - ända tills jag kom till sista raden. Där stod följande att läsa: "Det är faktiskt oerhört frustrerande att inte få kredd för det här".  

-Hrmpf! Vad är det här!? tänkte jag upprört, eftersom jag inte kunde dra mig till minnes att jag hade sagt något så ovärdigt. Tankarna virvlade runt. Hur skulle jag få journalisten att ta tillbaka det gravt felaktiga citatet? Skulle folk tro att jag ville bli juristkändis och egentligen bara var ute efter Leif Silberskys halvtidstjänst som juridisk expert i TV 4:s morgonsoffa?   

När min inledande reaktion hade lagt sig kom insikten dock smygande likt ångest en söndagsmorgon. Journalisten kanske inte var ute och cyklade i alla fall. Jag var ju ändå tvungen att erkänna för mig själv att det var rätt så smickrande med all uppmärksamhet. När jag tänkte efter så var det ju faktiskt jag som gick in flera gånger per dag på kommentarssidan för att se ifall någon hade skrivit något jag kunde hälla i min till synes bottenlösa behållare för bekräftelse. När bloggen diskuterades i något sammanhang satt jag i smyg och myste över att folk faktiskt diskuterade och verkade roas av det jag skrev, och när jag blev vald till årets tredje mest beundrade jurist efter tungviktarna Lambertz och Blix i en omröstning bland unga jurister blev jag så högfärdig att jag höll på att sätta kaffet i halsen. Även om jag i min anonymitet faktiskt har fått uppleva den tyngsta av egoboostar måste erkännas att jag många gånger har känt en nästan obetvinglig lust att gå ut och berätta vem jag egentligen är, bara för att det skulle ge en sådan kick i fem sekunder. Nu känns dock nyheten om min identitet lika aktuell som Linda Rosing, och därför tror jag att jag avstår. Hypen är över, och det är nog tur, för annars skulle jag troligen ha utvecklats till en odräglig hybrishärd.  

Så det är väl bara att erkänna att journalisten på Sydsvenskan faktiskt slog huvudet rätt på spiken. Kort sagt - det var faktiskt rätt frustrerande att inte få kredd för bloggen.


Onsdagen den 7 mars 2007

Den sista dagen på tingsrätten är snart över, och igår kväll kände jag mig plötsligt våldsamt sentimental, vilket inte kan bero på annat än att jag har en för mig tidigare okänd masochistisk läggning. Uppslukad av denna plötsliga "You can be my wing man anytime"-känsla packade jag ihop mina saker i lägenheten samtidigt som jag tänkte på första gången jag och Mikael satt och drack vin i hans lägenhet efter att ha deltagit i Förstenotariens bisarra samkväm och hur fulla Fetto och Rassen faktiskt kan bli på domstolsfesterna och på alla kvällar vi har tillbringat över plankstek och stor stark på DGG och på hur vansinnigt lik Hysterika är Lilla My när hon blir så pass rosenrasande att hon hoppar upp och ner med ihopknipna ögon och knutna nävar.


Min sentimentalitet blev emellertid raskt avlivad när Lagmannen idag på eftermiddagsfikat skulle hålla sitt traditionsenliga avtackningstal. -Hrmm, jag har inte så mycket att säga eftersom du inte har suttit på min rotel, började Lagmannen. Sedan var talet slut, och han räckte över ett paket till mig som definitivt inte innehöll det vedervärdiga glasansikte som brukade utgöra notariepresenten, antagligen eftersom halvpallen med färdiginslagna paket man köpt in någon gång i mitten på sjuttiotalet för att dela ut till notarierna har tagit slut. Efter att jag mottagit paketet förväntades jag säga några ord, och jag passade på att tacka alla på tingsrätten för en lärorik tid men framförallt för all inspiration jag fått under min tjänstgöring.

Enligt det sedan sent sextiotal fastställda avtackningsprogrammet var det därefter dags för mig att öppna paketet. Med förställd förväntansfull min slet jag upp pappret, och när jag fick syn på innehållet trodde jag att jag skulle få hembud. Paketet innehöll min egen bok. Jag kände hur mitt ansikte började hetta och att lillahusetpåprärienfläckarna började breda ut sig i armhålorna. -Håhå, den där tingsrätten skulle man inte vilja vara notarie på, skrockade Fetto utan minsta tillstymmelse till ironi i rösten. -Nej, verkligen inte, svarade Hysterika och Rassen unisont och Förstenotarien nickade instämmande.  

Efter avtackningen gick jag runt och tog avsked av alla anställda vid tingsrätten. Fetto och Rassen hade tagit tidig lillördag med öl och whiskey på DGG, och Hysterika låtsades vara så pass upptagen i telefon att hon bara kunde vinka irriterat åt mig när jag försökte att ta farväl i dörrhålet. Ingen verkade direkt bry sig om att jag skulle sluta, och trots att jag gick runt till var och en i personalen var det knappt någon som sade adjö till mig. För att släta över det nonchalanta beteendet förklarade en av Surtanterna tröstande att det inte spelade någon som helst roll att jag slutade eftersom en ny notarie var beställd redan till på måndag.  

Nu är det snart dags att åka. Jag har kryssat i den sista rutan på muckarschemat, jag har packat hyrbilen full med saker ifrån lägenheten som har varit mitt hem de senaste två åren och jag har plockat ihop pärmar och böcker från det tjänsterum som har varit mitt sedan jag blev förstenotarie. Jag är från idag officiellt tingsmeriterad, och jag har faktiskt redan fått mitt betyg. Det ligger i ett slutet kuvert som jag tänker öppna när jag inte längre ser Obygdens skorstenar i backspegeln. Jag har laddat stereon i bilen med
den här låten som jag tänker spela om och om igen ända fram till dess att jag ser Norrtull från E4:an. Nu lämnar jag den här skithålan och åker hem till Stockholm. Det ska bli så jävla skönt.  

Jag tackar, bockar och bugar för er uppmärksamhet.    

Hälsningar

Tingsnotarien


Fredagen den 2 mars 2007

Har man någonsin varit aningen för mycket på läsken och dagen efter vaknat upp utan att riktigt veta vilka sanningar man har yppat under kvällen vet man exakt hur jag kände mig dagen efter den avslutande åklagarintervjun. För varje sekund som gick mindes jag mer och mer av den goja jag hade snackat framför kammarchefen, ungtuppspsykologen och personalvetaren, och nu i eftermiddags ringde personalvetaren och berättade att jag inte hade fått tjänsten. Jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken, men jag fick inte tid att gråta, eftersom jag blev tvungen att överväga huruvida jag skulle köra ner Förstenotariens fiskalsförordnande i halsen på honom när han poängterade att det var betydligt svårare att komma in på hovrätten än att få en åklagartjänst.


Direkt efter jag hade tagit emot mitt ödessamtal kom Hysterika in i mitt rum med huvudet på sned, och det syntes på lång väg att hon ville be mig om en tjänst. Stekaren stod bakom Hysterika, och för en sekund fick jag för mig att Hysterika var Stekarens mamma som ansåg att sonen inte på egen hand klarade av att fråga om han fick vara med och leka. Jag hade rätt. -Kaaan inte Stekaren få slippa att protokollföra på notarietinget på fredag? frågade Hysterika. Stekaren och skrapade med foten och såg ut att skämmas. Han ska nämligen skriva en liten rättsutredning åt mig, fortsatte Hysterika med bebisliknande röst, och jag förvånades över att hon inte klappade honom på huvudet medan hon pratade. Jag svarade att det inte skulle vara några problem, och försökte återgå till att sörja min svunna åklagarkarriär. -En sak till, sade Hysterika med betydligt strängare röst. -Ja, svarade jag och tittade matt på henne. -Var inte ledsen över att du inte fick åklagartjänsten, sade hon. -Nej då, svarade jag med tillkämpad hurtig röst. Hysterika fortsatte. -Jag tror inte att du skulle ha blivit någon särskilt bra åklagare i alla fall.


Onsdagen den 28 februari 2007

Jag misstänker på goda grunder att Pucko kommer att skriva storslagen tingsrättshistoria, för motstycke till notarie har garanterat aldrig skådats på den här sidan polcirkeln. Pucko vägrar, utan minsta reflektion, att ropa på förhandlingarna eftersom hon tycker att hennes röst låter ful i högtalaren, och häromdagen bad hon att få låna Fettos anteckningar från brottmålstinget eftersom hon själv av misstag hade glömt bort att anteckna vittnesutsagorna. Fetto grymtade förargat över att hon var så slarvig, varpå Pucko irriterat förklarade att det faktiskt var väldigt mycket att hålla reda på under förhandlingarna. Det har hon förvisso rätt i, eftersom man ska hinna med att skriva protokoll samtidigt som man sköter bandspelaren med ena handen och frisyr samt läppglans med den andra.

 

Man kan, ifall man vill underdriva kraftigt, säga att en viss irritation även drabbade mig förra veckan när jag fördelade dagens ärendeskörd mellan notarierna. Jag hade lagt in en akt angående adoption på Puckos bord, och tanken var att hon skulle skriva ett beslutsförslag i ärendet. Jag gick på lunch, och när jag kom tillbaka hade akten på något märkligt sätt studsat tillbaka till mitt skrivbord. -Hur kommer det sig att akten kom tillbaka till mig? frågade jag när Pucko en timme senare kom tillbaka från lunchen i byn med påsar från diverse klädbutiker i handen. -Alltså, jag sitter ting för att jag vill jobba på Affärsjuridiska Byrån när jag är färdig, så jag ser inte riktigt poängen med att jag skulle ta adoptioner, svarade Pucko. Jag, som enligt Puckos logik kommer att arbeta med vårdnadsfrågor vid Obygdens socialnämnd, hoppas innerligt att kossan kvävs i bajs från alla de stackars kanadagäss som har fått sätta dunet till för hennes skull.


Söndagen den 18 februari 2007

Med bara dryga två veckor kvar på tingsrätten skulle man kunna tro att jag befinner mig i ett ständigt lyckorus över att snart få återvända till storstaden och slippa denna gudsförgätna håla för alltid. Det hade antagligen varit fallet om det inte vore för punkterna ett (1) och två (2) här nedanför.

1. Jag kommer med största sannolikhet att vara arbetslös om mindre än tre veckor.

Under julledigheten ägnade jag nästan tre tidsmässigt jämförliga med tingsrätten fucking arbetsdagar åt att skriva en hög ansökningsbrev och en/ett (?) CV till olika byråer, några myndigheter och andra mer eller mindre seriösa arbetsgivare runt om i landet. Jag har blivit kallad till en (1) intervju och fått noll (0) jobb. Intervjun ägde rum på en mellanstor advokatbyrå belägen på en bakgata nära Stureplan. Att jag inte skulle få tjänsten stod klart redan från början, eftersom en av skräck fastklistrad tunga i gommen inte direkt är förtroendeingivande när man i ansökningsbrevet har uppgivit att ens främsta egenskap är social kompetens.

Jag var förvisso inbjuden till ytterligare en intervju på en mindre byrå, men advokaten som ägde byrån behagade av okänt skäl inte dyka upp, vilket hennes sekreterare försökte att kompensera med flera koppar kaffe och kakor medan hon berättade att advokaten vid flera tillfällen hade glömt bort att auktorisera sekreterarens löneutbetlaningar så att hon fått vänta i flera dagar på sin utbetalning. Nog för att jag är desperat, men jag har faktiskt betalat A-kasseavgift under det senaste året.

2. Jag är bakis efter att ha tillbringat lördagkvällen på DGG med Maria och Stekaren.

Fredagen den 2 februari 2007

Eftersom jag påbörjade min tingstjänstgöring den 7 mars 2005 är det bara en dryg månad kvar av den ur en antropologisk synvinkel intressantaste och i övrigt den absolut vidrigaste perioden i mitt liv. Mycket nöjd med detta hade jag planerat att jag, genom uttag av några stöverblivna semesterdagar, skulle kunna sluta redan fredagen den 2 mars. För att fira öppnade jag egenrapporteringsprogrammet Palasso, och fyllde i att jag hade för avsikt att ta flextimmar skulle till den del de understeg 20 timmar istället betalas ut i pengar, och de övriga 72 tima ut tre semesterdagar mellan den 5 och 7 mars. När det hela var avklarat konstaterade jag nöjt att det fanns exakt 21 rutor kvar att kryssa i på mitt muckarschema, och jag suckade  av förtjusning.

Sucken bytte dock raskt karaktär när Chefsadministratören några få minuter senare äntrade mitt rum för att informera mig om att den flextid jag i somras fick tillåtelse att ta ut i lediga dagar numera var återförd till mitt flexkonto. Istället hade mina tre sista semesterdagar tagits i anspråk för den för länge sedan uttagna ledigheten, och eftersom jag redan hade tagit ut dessa semesterdagar kunde jag inte heller vara ledig mellan den 5 och 7 mars. Alltihop berodde enligt Chefsadministratören på att Lagmannen plötsligt inte fann det förenligt med arbetstidsavtalet att tillåta att flextid togs ut som hela lediga dagar.

-Det är bara Lagmannen eller Gud Fader som kan ändra beslutet, sade Chefsadministratören utan att se särskilt beklagande ut när jag påpekade orimligheten i det hela. Om Lagmannen är att likställa med Gud Fader borde jag ta mig fan klassificeras som Jesus efter två år i Obygden, för att hitta en sådan ansamling juridiskt skolade men ack så blåsta muppar på samma plats kan inte vara annat än någon form av mirakel. Det hela är lika skrattretande som när Notarienämnden på Domstolsverkets intranät rapporterar om nöjda notarier från olika tingsrätter runt om i landet, och jag är vansinnigt irriterad över att behöva tillbringa helgen med att rita in de tre extra dagarna jag måste arbeta i muckarschemat.

Lördagen den 20 januari 2007

Jag misstänker att jag inte är den enda i min notariekull som kommer att få skitrekommendationer avseende fortsatt tjänstgöring vid överrätt, för jag hörde just Hysterika vråla efter Stekaren i korridoren att han minsann inte skulle få det lätt om han inte genast slutade stava hennes namn fel. Stekaren såg ut som om han ville sticka ner huvudet i en tunna med svavelsyra efter det ödesdigra misstaget, och han har sannerligen inte fått det lättare efter att han igår blev placerad på Förstenotariens rotel. Redan under den första timmen som rotelbunden notarie fick nämligen Stekaren erfara dennes despoti.

Förstenotarien verkar inte ha begripit att poängen med fiskalstjänstgöring är just att man skall tjänstgöra, utan han promenerar istället i korridorerna med beskäftig min, vippandes på sin ankstjärt och droppandes förnumstigheter till var och en som inte har lock för öronen. -Inte sitter väl notarien och surfar på arbetstid, sade han när han stack in cementfrisyren i Stekarens rum.   

Förstenotarien hade bokat in förhandlingar på fredagsermiddagen, så att hinna med tåget till Stockholm var inte aktuell för Stekaren. Efter att förhandlingarna var avklarade vid tre var det fredagsfika, och Förstenotarien förklarade för alla som var i närheten att han hade för avsikt att vara färdig med domarna från tinget på måndagen. -Det gäller bara att hålla piskan över sin notarie så skriver domarna sig själva, sade han och anlade sin mest struntviktiga min. När jag gick från tingsrätten till tåget vid sextiden (två timmar efter att Förstenotarien lämnat domstolen) satt Stekaren fortfarande och skrev febrilt i sitt rum. Och så vitt jag har vet så sitter han så än idag, för enligt ett sms från Maria slocknade aldrig lampan på Stekarens rum igår.

Fredagen den 5 januari 2007

Jag kom tillbaka till Obygden i söndags efter att ha varit i Stockholm för jul- och nyårsfirande. Den största delen av tiden har jag emellertid ägnat mig åt att söka arbete, eftersom jag faktiskt nu bara har drygt två månader kvar av min vidriga notarietid. Jag gottar mig hejdlöst i floskler genom vilka jag framhärdar hur vansinnigt noggrann jag är och vilken fantastisk social kompetens jag besitter, och jag måste faktiskt erkänna att jag i ett oförväget ögonblick i mitten på december råkade skicka in en fiskalsansökan till hovrätten. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Några dagar efter att jag skickat in min ansökan kom Lagmannen in till mig med ett irriterat veck i pannan. Han påpekade att hans dyrbara tid just upptagits av en helt onödig och tydligen förskräckligt tidskrävande referensförfrågan från hovrätten, och under samtalet hade han upplyst den administrativa fiskalen att "noggrannhet inte var något som intresserade mig i någon större utsträckning" och att jag inte "skulle lämna något som helst avtryck i tingsrättshistorien". Han hade tilldelat mig omdömet "lämplig för fortsatt domarutbildning", vilket i praktiken innebär att man suger fett.  

-Men vari ligger mina brister? Och varför har jag inte fått kännedom om att det har varit så här illa tidigare? frågade jag med en tilltagade klump i halsen och en ökande mängd saltsyra i magen. Lagmannen blev märkbart irriterad, och jag förstod att det konflikträdde fanskapet inte hade lust att diskutera saken vidare. -Att du över huvud taget ifrågasätter detta kan få konskekvenser för ditt sifferbetyg i "Omdöme", väste han och tittade på mig med en blick som fick mig att vilja börja knyta en snara att hänga mig i. Saken var därmed slutdiskuterad och Lagmannen återvände till sitt rum. Man kan inte tycka annat än att livet är skit, nu när jag är utsedd till sämstenotarie och dessutom har alldeles för mycket att göra på jobbet för att jag ska hinna binda klart snaran.


Fredagen den 22 december 2006

Nu åker jag snart till Stockholm. Väskorna är packade och tåget går om ungefär en halvtimme - sedan är det dags för mammas julmat, vilken jag finner betydligt mer aptitlig än den skit Hysterika serverar mig till vardags. Som om inte det vore nog är jag dessutom ledig i mellandagarna, vilket är väldigt tursamt, eftersom det innebär att jag hinner utnyttja tingsrättsjulklappen som består av två biobiljetter med bäst föredatum den 5 januari 2007.

God jul!

Hälsningar Tingsnotarien


Torsdagen den 14 december 2006

Under det vidriga luciafirandet verkade merparten av Surtanterna förvandlas till Snusktanter, för de tisslade fnissigt om hur trevligt det var att titta på de stiliga gossarna iförda särk. Stekaren såg rätteligen ut att vara rädd för att bli attackerad av de glupska damerna där han stod med den batteridrivna luciakronan lätt på sned när vi andra kämpade för att hålla en någorlunda ren ton i sången. Den del av personalen som inte tillhörde Snusktanterna skruvade besvärat på sig, särskilt när vi klämde i med den av Bullmamman ihopknåpade versionen av Staffan Stalledräng.

Våran lagman styr vårt skepp
Vi tacka honom gärna
Rådmän hänger aldrig läpp
De borde få guldstjärna

Sången fortsatte med ett fjäsk efter annat, och lussebullen jag just intagit åkte obönhörligen hiss i matstrupen när jag kraxade fram texten. Själv är jag övertygad om att Marias uppslag hade gjort större succé.

Fetto han är ruskigt väck
Han har ingen hjärna
Min skräck är att se Fetto näck
Blind blir jag då gärna
Och så vidare

Efter avslutat luciatåg höll Lagmannen ett kortare tal, i vilket han tackade luciatåget för dess eminenta (?) insats. Han passade också på att tacka personalen för arbetsinsatsen under året, och som vanligt gled han in på balanserna. -Vi har ju avgjort ett antal fler mål än förra året, verkligen bra jobbat! började han högtidligt. Jag och Maria tittade på varandra. -Fast eftersom vi har fått in ännu fler mål så vore det bra om vi alla - och då särskilt notarierna - kunde försöka att arbeta lite hårdare så här veckorna före nyår för att förbättra statistiken, fortsatte han. Som om jag skulle bry mig om någon annan statistik än min egen flex, som ligger på goda 80 timmar plus.


Onsdagen den 6 december 2006

Jag försov mig i fredags morse, och när jag vaknade hade jag en olustig känsla i maggropen utan att riktigt veta varför. Eftersom den känslan i princip har varit konstant sedan min allra första dag på tingsrätten brydde jag mig inte nämnvärt om den, och det var egentligen inte förrän jag insåg att dagen för Förstenotariens rentré var inne magsyran började bubbla likt ett knäckkok i juletider. När jag väl kom ner på tingsrätten hörde jag det lilla helvetets röst ända ut i korridoren.

-God morgon notarier, det är jag som är den nya fiskalen! Kan en domare möjligen få slå sig ner bland notarierna utan att ni känner er hämmade? undrade Förstenotarien med beskäftig röst och matchande överlägsen min. Mina notariekollegor gapade av häpnad, och jag själv gjorde mitt bästa för att ignorera honom genom att förstrött bläddra i en tvistemålsakt gällande ett bestritt betalningsföreläggande som låg och skräpade på bordet. Den nonchalanta behandlingen verkade inte falla Förstenotarien på läppen.

-Om jag är svarande i målet och påstår att det inte finns en ordentlig stämningsansökan ingiven till rätten, vad svarar du då? frågade Förstenotarien högdraget och spände ögonen i mig. -Va? sade jag. -Så du svarar inte att de till kronofogden ingivna handlingarna skall anses vara en stämningsansökan enligt 60 § BFL? sade Förstenotarien och rynkade ogillande på näsan.

Eftersom jag inte alls var lika intresserad av att starta ett juridskt rap battle som Förstenotarien svarade jag inte på frågan, utan tittade bara på honom med matt blick. Eftersom tingsrätten har lyckats fostra ett sådant besser-wissrande as är det kanske inte så konstigt att vår tingsrätt fick all time low i NPI (Nöjd Personal Index) efter den senaste medarbetarenkäten. Det måste vara någonting i den norrländska hemkörda spriten.


Onsdagen den 22 november 2006

Lagmannen uppgav sig häromdagen ha ledsnat på att han inte kan särskilja de nya notarierna från de gamla, och upplyste mig om det var dags att återinföra den fina traditionen med notarieörhängen för att "öka på distinktionen". Istället för att påpeka skammen i att han inte ser skillnad på oss, gick jag genast för att plocka fram de nickelfyllda örhängen jag själv bar i en hel månad för nästan två år sedan, och som sedan dess legat undangömda i min låsta skrivbordslåda tillsammans med mitt rutiga muckarschema som jag noggrant fyller i en ruta på varje dag. Lagmannen sade till mig att ge örhängena till Pucko, eftersom han ansåg att Stekaren inte skulle behöva gå omkring med dem nu när det fanns en dam som hade börjat samtidigt.

Apropå pennalism så har repetitionerna inför årets luciatåg inletts. Enligt traditionen skall den yngste notarien i tjänst oavsett kön vara lucia, och eftersom Pucko har ett halvårs avräkning (som hon har bestämt sig för att tillgodoräkna sig, nu när hon har insett att det blir det första halvåret som försvinner) tillföll den tveksamma äran Stekaren. Lagmannen bad mig redogöra för luciatågsrollerna på veckoinformationen, och Stekaren såg måttligt road ut, till skillnad från Surtanterna, som ägnade de en lång stund åt förtjust kacklande eftersom Stekaren är en sådan söööt pojke. Jag ger mig fan på att de bara kommer att tycka att det är gulligt när han glömmer bort att tömma diskmaskinen under sin fikavecka.

Pucko blev mycket upprörd över att ha blivit blåst på luciatiteln och räckte upp handen för att redogöra för sin irritation på ett mycket extrovert sätt. -Det är en dumdumdum regel att jag ska straffas för min avräkning från Affäääärsjuridiska Byrån, gnällde hon med snörpig min och pipig röst samtidigt som hon intensivt kliade sig på sina notarieörhängsprydda snibbar. Jag fortsatte att redogöra för rollfördelningen. -Jag och Maria skall vara tomtar, Bullmamman skall vara tärna och Fiskalen skall vara stjängosse, fortsatte jag, samtidigt som vår städtjej från Afrika kom in. -Men då kanske du kan vara pepparkaksgubbe, vi har ju ingen negerrr bland notarierna, skrockade Rassen till städerskan. -Jag tror inte att vi kommer så mycket längre än så här, sade Lagmannen och tittade strängt på Rassen innan han förklarade mötet avslutat. Städtjejen vände sig mot Rassen och log pillemariskt. -Visst kan jag vara pepparkaksgubbe, svarade hon. Fast då ska fröken Rådman fan ha klänning.


Onsdagen den 8 november 2006

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så blir det snöstorm. Vädret var sannerligen inte nådigt här uppe i Obygden förra veckan, och till och med jag blev irriterad när man på nyheterna rapporterade om inställda pendeltåg och annat småtjafs i Stockholm. Här i Norrland snackar vi riktig snö, och när denna kom förra veckan skickades samtliga notarier ut i ovädret med varsin snöskyffel för att skotta fram domarnas bilar som hade hunnit bli insnöade redan vid niotiden. Under tiden vi skottade passade Fetto på att dra flera anekdoter om när han som förstaårsnotarie varit tvungen att klättra upp på tingsrättens tak för att skotta bort tung blötsnö, och jag var på vippen att påpeka turen i att han slapp göra detta nu, eftersom det så lätt händer tragiska fallolyckor.    

När vi som bäst stod och skottade anlände de två nya notarierna till sin första arbetsdag på tingsrätten, och Fetto kluckade förtjust när Pucko kom halkandes i stövlar med höga smala klackar och en mycket tunn och troligen mycket dyr kappa. -Iiiiii, pep Pucko i falsett och gjorde sitt bästa för att trippa fram på ett snyggt sätt i skorna samtidigt som hon försökte balansera en takeaway-latte utan att spilla. I släptåg hade hon vår andra nya notariekollega, som i sammanhanget inte kunde framstå som annat än hyggligt sansad.

Eftersom jag numera är förstenotarie var det min uppgift att visa de nya notarierna runt på tingsrätten, och min första uppgift var att skicka in Pucko till Lagmannen för det inledande obligatoriska enskilda samtalet. Under tiden stod jag och talade med den andra nya notarien, som vid ett andra påseende troligen inte alls kommer att falla i god jord hos Fetto, eftersom han (inte Fetto) har en lätt stekig ankstjärtsfrisyr. Stekaren såg mycket nervös ut. -Det är väl inte som i den där bloggen? frågade han oroligt. Jag bestämde mig för att ljuga. -Du behöver inte alls vara orolig. Det är vansinnigt mycket trevligare här, svarade jag och log oskyldigt mot honom.

Jojo.

Söndagen den 29 oktober 2006

Efter att ha genomlidit veckan under inflytande av lättare och med sannolikhet psykosomatiska magsmärtor efter det chockartade beskedet om Förstenotariens rentré, var jag nära att få ett sammanbrott när en av de två notarierna som skall börja på tingsrätten den första november plötsligt dök upp på fikat i fredags för att presentera sig. Märkligt nog avled jag inte när människan, innan hon ens hunnit presenterat sig, utbrast att tingsrätten var ”sååå himla gullig” och att Obygden var ”sååå vaaansinnigt pittoreskt” och att takeaway-latten hon hade köpt på fiiiket nere på stan nästan smakade som i Stockholm. Jag bara gapade, eftersom den stackars blåsta idioten på bara trettio sekunder hade försuttit alla sina chanser till ens hyfsade notariebetyg. Fetto stirrade först häpet på henne och sedan anklagande på mig, eftersom det självklart är jag i egenskap av stockholmare som får stå till svars för samtliga trånghuvade storstadspuckon som inte faller honom på läppen.  

Pucko förstod uppenbarligen inte sitt eget bästa, utan fortsatte att orera om hur svårt det är att få ting just nu, och hade hon bara varit färdig med sin trainee-tjänst vid Affärsjuridiska Byrån tidigare hade hon med alla sina AB:n garanterat fått en notarieplats på Stockholms tingsrätt . –Att du inte väntar till dess att det sjunker igen då, väste Hysterika med sammanbitna käkar och hoppade irriterat upp och ner i sin fåtölj. Pucko verkade inte lyssna, utan tjattrade vidare utan att skämmas ett dugg. –Alltså, jag vet inte om jag ska ta någon avräkning för min tid på byrån, fortsatte hon. –Varför då? frågade Fetto med något illvilligt men ändå nyfiket i den plirande blicken. –Amen, man har ju hört att det är det sista halvåret på tinget som är det roligaste så det vill man ju liksom inte missa, svarade Pucko.

Den tystnad som spred sig över fikarummet var så pass tät att inte ens Pucko kunde undgå att upptäcka att hon sagt något som inte var helt plausibelt. –Jag menar, fortsatte Pucko, att om en AB-student som jag själv ska sitta ting i en sån här liten håla, så är det ju rätt snällt att ge tingsrätten en chans att behålla AB-studenten så länge som möjligt.  

Måndagen den 16 oktober 2006

Förra fredagen äntrade hela tingsrättspersonalen Finlandsbåten för att delta i årets höstkonferens, vilken enligt Lagmannen dessutom fungera som en s.k. trivselresa. Dock kunde man redan på bussen mot Stockholm ana att resan skulle komma att sakna varje inslag av trivsel, för fickpluntorna åkte fram innan busschauffören hann starta motorn, och väl framme vid på färjeterminalen på Stadsgården var de manliga domarna skapligt på läsken. Under tiden Chefsadministratören ombesörjde incheckningen passade Fetto på att stirra ohämmat på en grupp blonderade medelålders kvinnor med mörka hårrötter och tvivelaktig klädsmak, samtidigt som Rassen noggrant förhörde sig om taxfreebutikens öppettider i informationen.

Väl på båten informerades notarierna och Surtanterna om att vi av besparingsskäl skulle husera under bildäck i hytter för fyra personer, medan den dömande personalen tilldelades tvåmannahytter på åttonde våningen. Jag själv delade hytt med Mårten, Maria och Bullmamman. Fiskalen, som fick den tveksamma äran att dela hytt med Fetto, tillbringade av förklarliga skäl övervägande delen av resan hos oss.

Förvånande nog inträffade inte några större skandaler på kvällen, annat än att Fetto redan vid elvasnåret hade hunnit med att tappa bort sin plånbok, sjunga två låtar i karaokebaren samt att ta en längre tupplur i ett plyschbeklätt soffhörn i dansrestaurangen. Vi andra valde istället att tillbringa natten i våra respektive hytter, och efter frukostbuffén var det dags för konferens.

Det första ämnet som diskuterades var huruvida man skulle anställa en tingsmeriterad beredningsjurist på heltid, och jag ifrågasatte tyst hur de skall bära sig åt för att tillsätta den tjänsten, eftersom endast ett institutionaliserat pucko eftersträvar ytterligare inlåsning utan tidsbegränsning efter ett avtjänat tvåårigt straff. Nästa fråga på tapeten var bemanningen på domarsidan. –Vi skall få förstärkning av ytterligare en fiskal, deklarerade Lagmannen och såg lurig ut. –Snälla, låt det inte vara Förstenotarien, bönade jag tyst för mig själv, och höll krampaktigt tummarna. –Förstenotarien skall fullgöra sina underrättsår vid Obygdens tingsrätt! fortsatte Lagmannen och såg alldeles förträffligt nöjd ut. –Satans skit, tänkte jag, och tittade mig runt i lokalen efter ett rep att hänga mig i. –Hoppsan, var du tillfrågad? undrade Lagmannen syrligt och allas blickar riktades mot mig. Jag bet mig i tungan, och koncentrerade mig på att hålla snattran resten av dagen.

Tydligen skall Förstenotarien tillträda den 1 december, och han kommer således att förpesta mina sista månader som notarie. Det värsta med kråksången är att han nu kommer att ha formell makt att missbruka, och jag mådde så pass illa efter beskedet att åsynen av Fetto i badbyxor inte gjorde någon som helst skillnad i lusten att vilja kräkas. Cirkeln är sluten, och jag kommer med största sannolikhet att strypas i den.

Fredagen den 6 oktober 2006

Som jag tidigare har beskrivit drabbas jag nästan alltid av lätt till medelsvår ångest vid varje tillfälle jag lämnar in något av mina alster till rådmännen. Eftersom varje sketet protokoll bedöms och vägs in i mitt slutliga tingsbetyg får minsta stavfel oproportionerlig betydelse, och magsyran flödar alltid lite extra när Hysterika stormar in i mitt rum och ilsket väser att hon den här gången har hittat ett slarvfel som verkligen har gjort henne upprörd när jag har exempelvis har råkat inleda ordet ”advokaten” med versal istället för gemen. 

Igår fick jag för en gångs skull i uppdrag att skriva en brottmålsdom avseende våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Efter att ha skrivit ner den tilltalades och vittnenas utsagor letade jag rätt på en av Hysterikas gamla domar gällande samma brott, vilken jag sedan använde som mall. Efter att ha skrivit färdigt domen gick jag in till Hysterika med akten, och eftersom jag hade använt mig av tantens egna domskäl kände jag mig för en gångs skull ingen olust inför att få tillbaka akten med korrigeringar.  


-Kallar du det här för god svenska!? skrek Hysterika i korridoren samtidigt som jag hörde hur hennes kackerlacksliknande steg i korridoren närmade sig min dörr, och jag förvånades över att min frisyr inte rubbades i tryckvågen från eruptionen. Som straff för att jag är så värdelös fick jag sedan en rejäl drillning i det svenska språket, och när orden verkade ha tagit slut i Hysterikas arga kropp stirrade hon på mig med en näst intill vansinnig blick. –Frågor? väste hon. –Ehh, det är ju din dom, svarade jag och pekade på mallen. –Skyll inte ifrån dig, svarade hon surt och lämnade rummet. Så numera har jag inte bara ångest över mina egna alster, utan även Hysterikas, eftersom hennes domar tydligen också vägs in i mina notariebetyg. Men snart går bussen mot Fjollträsk och finlandsfärjan, och med lite tur så kommer Hysterika att träffa någon karl att roa sig med på båten. Det skulle verkligen behövas.


Onsdagen den 27 september 2006

För en tid sedan fick jag ett mail med en förfrågan om jag hade lust att ge ut bloggen i bokform. -Är Fetto ful? tänkte jag, och bestämde genast möte med två representanter från det inte ännu uppstartade förlaget. Eftersom jag ville försäkra mig om att de inte skulle avslöja min identitet fick de i förväg skriva på en sekretessförbindelse, vilken de sedan skickade hem till en av mina goda vänner i Stockholm. Det hela kändes väldigt mycket Joachim Posener.  

Några veckor senare var det dags att träffa Förlagsmänniskorna, och vi möttes på deras kontor i Stockholm. Jag var fem minuter sen när jag knackade på dörren. De öppnade, och jag presenterade mig med mitt riktiga namn. -Så det är du som är Tingsnotarien? frågade Förlagsmänniskorna. -Ja, svarade jag. -Det var som fan, sade de. 

Ytterligare några veckor senare var det dags att skriva under förlagsavtalet. Detta skulle ske i Obygden, eftersom jag inte hade möjlighet att åka till Stockholm under den närmsta tiden. Förlagsmänniskorna föreslog att vi skulle ses på deras hotell, men jag ansåg att det vore betydligt mer högtidligt att underteckna förlagsavtalet i mitt tjänsterum på tingsrätten. Rassen blängde på Förlagsherrarna (som är av utländsk härkomst) när jag utan att presentera dem ledde dem raka vägen in på rummet och stängde dörren. Tio minuter senare var det klart, och väldigt snart kommer mitt första notarieår att finnas att läsa i bokform. Om någon skulle vara intresserad av att köpa den kan ni göra det här.

Jag tänker på ett så diskret sätt som möjligt lobba för att min tingsrätt skall köpa in boken och ge den i julklapp till personalen. Det vore så skönt att få betalt av tingsrätten för all tid jag faktiskt har ägnat åt att förolämpa och förtala personalen på den. Det skulle verkligen göra livet rättvist. Moahaha.  


Måndagen den 18 september 2006

Idag var naturligtvis valet det stora samtalsämnet i fikarummet, men dessvärre höll inte diskussionen särskilt hög intellektuell nivå. Eftersom stockholmarna ändå har så mycket pengar var Lagmannen och Fetto mycket belåtna över folkomröstningen avseende trängselskatter, och nu skulle förhoppningsvis storstadsjävlarna med ankstjärtsfrisyr och stadsjeep få betala dyrt för sina extravaganta vanor. Zzzz. Rassen deltog inte alls i diskussionen, utan nöjde sig med att deklarera att ingen stockholmare kunde gnälla över att norrlänningarna röstar på Sverigedemokraterna, eftersom vi har möjlighet att skicka ut alla Achmed till Rinkeby och därmed slipper problemet.

Oavsett utgången i valet har Lagmannen kommit fram till att tingsrätten håller på att överskrida sin årsbudget, och han har därför bestämt sig för att dra åt svångremmen ordentligt. Bland annat skall fruktleveranserna skäras ned till endast ett tillfälle i veckan, och antalet bananer i varje leverans kommer att minskas till hälften. Dessutom skall värmen tydligen stängas av inför helgen redan vid lunch på fredagarna i vinter, till skillnad från förra året, då den inte stängdes av förrän klockan 19. Det är mycket tveksamt om dessa åtgärder kommer att bidra till något annat än irritation och förkylning bland personalen, och jag är säker på att man skulle kunna spara in betydligt högre summor om Lagmannen lärde sig att maila på egen hand, så att hans sekreterare kunde ägna sig åt andra uppgifter än att maila ut hans på diktafon inlästa meddelanden i stil med "Kom in till mig en stund". Det skulle jag kalla för effektivisering.


Torsdagen den 7 september 2006

Tvillingarna har sagt upp sig. Efter att ha sökt ett stort antal arbeten blev de plötsligt erbjudna åklagartjänster på en mindre ort en några mil söder om Obygden, och man kan fundera på hur länge den åklagarkammaren hade fått kämpa för att över huvud taget få dit någon sökande på intervju. Hur som helst skall de sluta samtidigt som Mårten i oktober, och Lagmannen har bestämt sig för att passa på och skära i notariekostnaderna genom att bara anställa två notarier vid nästa antagningstillfälle. I normala fall hade jag varit väldigt upprörd över detta, men mot bakgrund av att Tvillingarna arbetsmässigt tillsammans utförde vad ett deltidsanställt pucko skulle ha gjort så tror jag inte att det kommer att bli någon större skillnad i arbetsbelastningen.  


Apropå puckon, så har jag under en längre tid retat upp mig på att uppskattningsvis hälften av de tilltalade här i Obygden åtalas för våld eller hot mot tjänsteman, och att det i nästan samtliga fall är dörrvakterna på Statt och DGG som är målsägande. Dessa utgörs, som i de flesta andra städer, av en grupp om sju testosteronstinna killar med en totalvikt om minst ett och ett halvt ton. Herrarna har för vana att yrka ersättning för förlorad arbetsinkomst med maxbeloppet om 700 kr, vilket jag finner mycket märkligt, eftersom dörrvakter såvitt jag har förstått det hela huvudsakligen är i tjänst kvälls- och nattetid. De borde således ha gott om tid att under dygnets ljusa del springa på rättegångar, särskilt som dessa förstklassiga idrottskillar tjänar finfina extrapengar i form av skadestånd som de tillerkänns som plåster på såren för allt oprovocerat våld de råkar ut för. Jag säger bara grattis till Tvillingarna, som går en synnerligen meningsfull tillvaro till mötes. Fast ska jag vara ärlig så är jag bara jävligt avundsjuk, för jag vill också bli åklagare.


Tidigare inlägg