Tisdagen den 28 februari 2006
Eftersom Mikael ska sluta på tingsrätten om en dryg månad började han söka arbete för en tid sedan. Han skickade bland annat en ansökan till en av de mellanstora affärsbyråerna i Stockholm, och blev ditkallad på intervju. Han hade dock inga större förhoppningar om att bli erbjuden tjänsten, eftersom han räknade med att få urusla referenser från Lagmannen. Dock visade det sig att även den relativt unge och för rekryteringsprocessen ansvarige delägaren hade suttit ting på Obygdens tingsrätt, varför Mikael omedelbart efter den svavelpyrande referenstagningen blev erbjuden arbetet. Delägaren måste ha njutit ohejdat av detta snillrika sätt att ge Lagmannen fingret, och Mikael har som tack för hjälpen fått en trevlig lönetrappa att klättra uppför under de närmaste åren. Det kommer att bli väldigt tomt efter Mikael. Dock inte lika tomt som i Obygdsadvokatens huvud.
I eftermiddags ringde min telefon, och när jag svarade fanns Obygdsadvokaten i andra änden. -Du kan väl kolla upp om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, sade han. Jag hänvisade till hans egen advokattitel, och påpekade att den borde borga för att han själv kunde ta reda på saken. -Haha, försöka duger, skrockade Obygdsadvokaten och lade på luren. En timme senare ringde telefonen igen, och jag såg på nummerpresentatören att samtalet kom från Obygdens Advokatbyrå. Jag himlade med ögonen och svarade. -Hej, jag ringer från allmänheten. Jag undrar om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, frågade någon med uppenbart förställd röst. Eftersom jag trodde att han drev med mig började jag att skratta. Obygdsadvokaten, som verkade tro att jag skulle gå på finten, sade inte något mer utan lade helt sonika på luren i örat på mig. Man undrar ju vad som pågår i huvudet på folk. Förmodligen inte ett skit.
I eftermiddags ringde min telefon, och när jag svarade fanns Obygdsadvokaten i andra änden. -Du kan väl kolla upp om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, sade han. Jag hänvisade till hans egen advokattitel, och påpekade att den borde borga för att han själv kunde ta reda på saken. -Haha, försöka duger, skrockade Obygdsadvokaten och lade på luren. En timme senare ringde telefonen igen, och jag såg på nummerpresentatören att samtalet kom från Obygdens Advokatbyrå. Jag himlade med ögonen och svarade. -Hej, jag ringer från allmänheten. Jag undrar om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, frågade någon med uppenbart förställd röst. Eftersom jag trodde att han drev med mig började jag att skratta. Obygdsadvokaten, som verkade tro att jag skulle gå på finten, sade inte något mer utan lade helt sonika på luren i örat på mig. Man undrar ju vad som pågår i huvudet på folk. Förmodligen inte ett skit.
Onsdagen den 22 februari 2006
Ja, jävlar. Varje vecka brukar det hållas någon form av informationsmöte här på Obygdens tingsrätt. Det är oftast Lagmannen som håller i mötena, och för det mesta avhandlas de växande balanserna, domstolens dåliga ekonomi samt notariernas undermåliga arbetsinsatser. I måndags verkade dock något alldeles särskilt vara å färde, för chefsadministratören hade skickat ut ett mail till hela personalstyrkan i vilket vikten av allas närvaro vid informationsmötet betonades.
Väl på mötet visade det sig att det var en av Surtanterna som skulle hålla i informationen. Eftersom detta aldrig har inträffat tidigare var stämningen i fikarummet förväntansfull, och det fnissades till och med från Tvillingarnas håll. Lagmannen hade knutit åt slipsen extra hårt och såg högtidlig ut. När alla var samlade sträckte Surtanten på sig och började tala. Hon pekade samtidigt på en stor blå plastlåda i vilken det låg chokladbitar av varierande slag och storlek. En liten matchande plastburk med myntinkast var fastsatt i lådan med en kedja. -Bitarna på lådans vänstra sida kostar sju kronor och de andra kostar tolv kronor, sade hon. Alla tittade intresserat på nymodigheten som presenterades, och jag noterade att Fetto bums började gräva i fickorna efter mynt. -Ni måste betala direkt när ni tar en chokladbit. Det gäller naturligtvis inte rådmännen, ni kan skriva upp vad ni tar på en lista och betala senare, fortsatte Surtanten. Fetto slutade att gräva, och jag bestämde mig genast för att vänta åtmistone två dagar med att betala varje gång jag tar en chokladbit. Surtanten avslutade med att informera om att hon, i egenskap av chokladansvarig, hade för avsikt att låsa in chokladen varje dag vid arbetsdagens slut, eftersom det "är så lätt hänt att chokladbitarna får fötter på kvällarna". Surtantens spark var så pass välriktad att jag genast utökade min egenbeviljade kredittid med ytterligare en dag, och nu, innan jag går upp till min notarielya, tänker jag luta mig tillbaka i skrivbordsstolen och andaktsfullt avnjuta min ännu inte betalade chokladbit som jag roffade åt mig före inlåsningen. Sov gott.
Väl på mötet visade det sig att det var en av Surtanterna som skulle hålla i informationen. Eftersom detta aldrig har inträffat tidigare var stämningen i fikarummet förväntansfull, och det fnissades till och med från Tvillingarnas håll. Lagmannen hade knutit åt slipsen extra hårt och såg högtidlig ut. När alla var samlade sträckte Surtanten på sig och började tala. Hon pekade samtidigt på en stor blå plastlåda i vilken det låg chokladbitar av varierande slag och storlek. En liten matchande plastburk med myntinkast var fastsatt i lådan med en kedja. -Bitarna på lådans vänstra sida kostar sju kronor och de andra kostar tolv kronor, sade hon. Alla tittade intresserat på nymodigheten som presenterades, och jag noterade att Fetto bums började gräva i fickorna efter mynt. -Ni måste betala direkt när ni tar en chokladbit. Det gäller naturligtvis inte rådmännen, ni kan skriva upp vad ni tar på en lista och betala senare, fortsatte Surtanten. Fetto slutade att gräva, och jag bestämde mig genast för att vänta åtmistone två dagar med att betala varje gång jag tar en chokladbit. Surtanten avslutade med att informera om att hon, i egenskap av chokladansvarig, hade för avsikt att låsa in chokladen varje dag vid arbetsdagens slut, eftersom det "är så lätt hänt att chokladbitarna får fötter på kvällarna". Surtantens spark var så pass välriktad att jag genast utökade min egenbeviljade kredittid med ytterligare en dag, och nu, innan jag går upp till min notarielya, tänker jag luta mig tillbaka i skrivbordsstolen och andaktsfullt avnjuta min ännu inte betalade chokladbit som jag roffade åt mig före inlåsningen. Sov gott.
Torsdagen den 16 februari 2006
Det är alltid lika trevligt att komma till jobbet på morgonen när man möts av mail av förevarande slag:
Till: Obygdens tingsrätt - Alla användare
Från: Surtanten
Ämne: Ovanor
"Det är en ful ovana att notarierna inte torkar av bordet när dom har fikat! Skärpning! Surtanten"
Jag blev faktiskt lite besviken över att det arga mailet inte innehöll den numera alltför sällan använda frasen "Din morsa jobbar inte här", och jag funderar på att själv sätta upp en arg lapp med denna text i fikarummet inom kort (naturligtvis anonymt utskriven från datorn). På toaletten sitter det redan en arg lapp med texten "Använd borsten efter stora besöket", och jag tror knappast att det var Förstenotarien som på sin tid med bläckpenna skrev dit kompletteringen "Ok, men det är mer bekvämt med toapapper". Men så är det faktiskt. Mer bekvämt med toapapper, alltså.
Till: Obygdens tingsrätt - Alla användare
Från: Surtanten
Ämne: Ovanor
"Det är en ful ovana att notarierna inte torkar av bordet när dom har fikat! Skärpning! Surtanten"
Jag blev faktiskt lite besviken över att det arga mailet inte innehöll den numera alltför sällan använda frasen "Din morsa jobbar inte här", och jag funderar på att själv sätta upp en arg lapp med denna text i fikarummet inom kort (naturligtvis anonymt utskriven från datorn). På toaletten sitter det redan en arg lapp med texten "Använd borsten efter stora besöket", och jag tror knappast att det var Förstenotarien som på sin tid med bläckpenna skrev dit kompletteringen "Ok, men det är mer bekvämt med toapapper". Men så är det faktiskt. Mer bekvämt med toapapper, alltså.
Måndagen den 13 februari 2006
I fredags firade en av sekreterarna sin 50-årsdag, och för en gångs skull hade den lille snåle chefsadministratören lättat på tingsrättens plånbok och köpt in varsin smörgåstårtsbakelse till personalen. Dessa konsumerades på förmiddagsfikat. På eftermiddagsfikat samma dag var alla notarier utom Bullmamman närvarande. Inga domare eller sekreterare syntes till. Jag var vrålhungrig efter att ha tillbringat lunchtimmen med att försöka få tag på någon hos polisen som kunde ordna hämtning av ett vittne, och i kylen stod den en ensam bakelse kvar. -Vågar man ta den här, frågade jag. -Jag tror att det bara är vi kvar här, så det är nog lugnt, svarade Mårten.
Just när jag ätit upp bakelsen hörde jag Bullmammans röst utanför fikarummet. -Ja, jag ställde undan en bakelse till dig, de var jättegoda med mycket majonnäs, berättade hon för någon. Då slog det mig att Fetto inte deltagit i firandet på förmiddagen, och en kall ilning rasade genom kroppen på mig när jag insåg vad jag just gjort. På tingrätten kan man begå många misstag. Man kan stava fel i ett protokoll, man kan skriva ut fel påföljd i domsblanketterna eller till och med placera den till nämnden uppkopierade skriftliga bevisningen i fel ordning. Allt detta kan, iallafall på längre sikt, förlåtas. Men man får aldrig, under några som helst omständigheter, smälla i sig Fettos smörgåstårtsbakelse.
-Vad konstigt, den stod här förut, sade Bullmamman med huvudet i kylen. Jag rapade diskret och gömde undan tallriken bredvid mig på stolen. Fetto såg rätt indignerad ut, men kunde inte peka ut någon direkt skyldig. Tvillingarna hade sina vanliga stenansikten, och Mårten och Mikael började diskutera hur märkligt det var att bakelsen var försvunnen, eftersom de hade sett den i kylen på lunchen. -Jaja, sade Fetto och lämnade fikarummet. Själv drog jag en lättnadens suck, mycket lycklig över att jag just undsluppit Fettos vrede. Tack gode Fet..äh, jag menar Gud.
Just när jag ätit upp bakelsen hörde jag Bullmammans röst utanför fikarummet. -Ja, jag ställde undan en bakelse till dig, de var jättegoda med mycket majonnäs, berättade hon för någon. Då slog det mig att Fetto inte deltagit i firandet på förmiddagen, och en kall ilning rasade genom kroppen på mig när jag insåg vad jag just gjort. På tingrätten kan man begå många misstag. Man kan stava fel i ett protokoll, man kan skriva ut fel påföljd i domsblanketterna eller till och med placera den till nämnden uppkopierade skriftliga bevisningen i fel ordning. Allt detta kan, iallafall på längre sikt, förlåtas. Men man får aldrig, under några som helst omständigheter, smälla i sig Fettos smörgåstårtsbakelse.
-Vad konstigt, den stod här förut, sade Bullmamman med huvudet i kylen. Jag rapade diskret och gömde undan tallriken bredvid mig på stolen. Fetto såg rätt indignerad ut, men kunde inte peka ut någon direkt skyldig. Tvillingarna hade sina vanliga stenansikten, och Mårten och Mikael började diskutera hur märkligt det var att bakelsen var försvunnen, eftersom de hade sett den i kylen på lunchen. -Jaja, sade Fetto och lämnade fikarummet. Själv drog jag en lättnadens suck, mycket lycklig över att jag just undsluppit Fettos vrede. Tack gode Fet..äh, jag menar Gud.
Tisdagen den 7 februari 2006
I fredags satt jag, Mikael och Mårten på DGG och diskuterade livets vedermödor över pubens nya erbjudande ”SSU-brickan” (stor stark och tequila för 50 kr före kl. 20) som uppvärmning inför kvällens live-spelning av ”The Räggers” på Statt, och ondgjorde oss över veckans plågor. Vi har i genomsnitt arbetat tolv timmar per dag under veckan eftersom det i vanlig ordning har satts ut mängder av förhandlingar, och den ena Tvillingen fortfarande är sjukskriven. -Jag har alltid tyckt att hon verkar aalllldeles för klen för att klara jurrristsvängen, skrockade Rassen vid tretiden i torsdags när han var på väg hem från arbetet.
När jag i onsdags protokollförde på Fettos muntliga förberedelse i ett mål om umgänge var den sämsta advokaten i byn ombud för modern. Pappan företräddes av en, som Fetto uttryckte det, riktig jävla stockholmsfjolla. Parterna verkade vara mycket sansade inledningsvis, men redan innan ombuden hade utvecklat grunderna för sin respektive talan hade Obygdsadvokaten lyckats redogöra för så pass många påstådda gamla oförrätter att pappan i målet var rosenrasande på modern. Modern i sin tur var rejält förbannad på Obygdsadvokaten, eftersom oförrätterna som hade anförtrotts advokaten inte alls varit avsedda att användas i själva processen. Obygdsadvokaten brydde sig inte särskilt mycket om vad hans klient hade för synpunkter på hans anförande, utan gick som en ångvält vidare i sin sakframställan. Stockholmsfjollan ifrågasatte uppgifterna som Obygdsadvokaten lämnade med hänvisning till att Obygdsadvokatens egen klient inte ville att de skulle föras in i processen, och till slut var både Obygdsadvokatens och Fettos pannor röda och blanka med pulserande ådror. Stockholmsfjollan såg å sin sida ut som en sval sommarbris.
Efter en halvtimme var parterna så pass osams att pappan lämnade sammanträdet i affekt. Modern började gråta och undrade snyftande om det alltid brukade gå till såhär i tingsrätten. Sammanträdet fick avbrytas och sättas ut till en ny tidpunkt, och det måste väl anses solklart att det omtvistade barnet i framtiden kommer att bli både narkoman och tungt kriminell på grund av bristfällig kontakt med sin far, och att detta helt och hållet kommer att vara Obygdsadvokatens förtjänst. Och lite Fettos, förstås.
När jag i onsdags protokollförde på Fettos muntliga förberedelse i ett mål om umgänge var den sämsta advokaten i byn ombud för modern. Pappan företräddes av en, som Fetto uttryckte det, riktig jävla stockholmsfjolla. Parterna verkade vara mycket sansade inledningsvis, men redan innan ombuden hade utvecklat grunderna för sin respektive talan hade Obygdsadvokaten lyckats redogöra för så pass många påstådda gamla oförrätter att pappan i målet var rosenrasande på modern. Modern i sin tur var rejält förbannad på Obygdsadvokaten, eftersom oförrätterna som hade anförtrotts advokaten inte alls varit avsedda att användas i själva processen. Obygdsadvokaten brydde sig inte särskilt mycket om vad hans klient hade för synpunkter på hans anförande, utan gick som en ångvält vidare i sin sakframställan. Stockholmsfjollan ifrågasatte uppgifterna som Obygdsadvokaten lämnade med hänvisning till att Obygdsadvokatens egen klient inte ville att de skulle föras in i processen, och till slut var både Obygdsadvokatens och Fettos pannor röda och blanka med pulserande ådror. Stockholmsfjollan såg å sin sida ut som en sval sommarbris.
Efter en halvtimme var parterna så pass osams att pappan lämnade sammanträdet i affekt. Modern började gråta och undrade snyftande om det alltid brukade gå till såhär i tingsrätten. Sammanträdet fick avbrytas och sättas ut till en ny tidpunkt, och det måste väl anses solklart att det omtvistade barnet i framtiden kommer att bli både narkoman och tungt kriminell på grund av bristfällig kontakt med sin far, och att detta helt och hållet kommer att vara Obygdsadvokatens förtjänst. Och lite Fettos, förstås.