Tisdagen den 31 januari 2006
Den här veckan har det varit relativt lugnt på Obygdens tingsrätt. Varken Fetto och Rassen har synts till särskilt mycket, så jag har haft ganska bra arbetsro. Det enda jag egentligen kan rapportera om är den hejdlöst roliga vitsen jag fick höra från en av byns advokater efter en konkursförhandling i torsdags. –Vad är det för likhet mellan spermier och stockholmare? frågade han. –Jag vet inte, svarade jag. –Det blir inte folk av så många, svarade advokaten. Kul.
Advokaterna vid Obygdens Advokatbyrå lämnar förresten en del i övrigt att önska. Den ena delägaren, som börjar närma sig pensionsåldern, har exempelvis för vana att dyka upp i rätten lite smått på läsken. På en muntlig förberedelse i ett tvistemål i slutet på förra veckan stank det betänkligt i det lilla förberedelserummet på tingsrätten, och advokatens klient, en mycket prominent herre i 50-årsåldern, rynkade ordentligt på näsan. Motpartens ombud tittade misstänksamt på mig då spritdoften började sprida sig genom den vidriga odören av heltäckningsmatta anno 1977. Jag försökte att se så nykter ut som möjligt, men detta skulle visa sig vara helt onödigt, eftersom det framgick ganska tydligt varifrån spritångorna kom när advokaten skulle utveckla grunderna för sin klients talan.
Den andra delägaren är med största sannolikhet den sämsta jurist som någonsin har beviljats inträde Advokatsamfundet. Till utseendet är han pytteliten, klotrund och knallröd. Han har dessutom en alldeles fantastisk förmåga att reta sin egen klient, motparten, motpartens ombud och rätten till fullständigt vansinne, och det hör till vanligheterna att parterna är mer i luven på varandra efter ett sammanträde med honom än vad de var vid själva skilsmässan. Jag ser fram emot morgondagen, för då skall jag protokollföra för Fetto på en vårdnadsmuf där ifrågavarande advokat är ombud. Tur att jag har laddat batterierna på DGG med en planka och stor stark för 59:-, säger jag bara.
Måndagen den 23 januari 2006
Sedan jag påbörjade min tingstjänstgöring för nästan ett år sedan har jag fått höra så mycket dumheter att jag nästan har börjat oroa mig för att dessa ska ta slut. -En dumhet, tack. -Nej, tyvärr, det finns inga dumheter kvar, återkom nästa vecka och se vad vi har fått in. Men rätt som det är dyker det upp en riktig kioskvältare. Detta, mina damer och herrar, är faktiskt bland det värsta jag någonsin har hört.
I fredags blev jag inkastad på ett brottmålsting tillsammans med Rassen, eftersom den Tvilling som egentligen är placerad på roteln var sjukskriven för sin numera kroniska magkatarr. De ordinarie domarna anser nämligen att det är lämpligast att ta Fiskalens notarie (mig) i anspråk vid behov, eftersom de av någon anledning tror att vi har mindre arbetsbörda på vår rotel. Detta är inte sant, eftersom Fiskalen har tagit över en gammal rådmansrotel med full lottning, och dessutom får en hög andra mål överösta på sig under motivering att det av en eller annan anledning är lämpliga utbildningsmål. Det är naturligtvis bara bullshit, i själva verket är det de mest överjästa gamla surdegarna som puffas över till oss, och hade jag fått den övertidsersättning som man enligt lag är berättigad till hade jag kunnat pensionera mig när som helst.
Fem minuter innan den första förhandlingen skulle börja gick jag bort till förhandlingssalen, skakade som brukligt är hand med nämndemännen och presenterade mig. Någon minut innan förhandlingen skulle börja kom Rassen inrusandes i salen, och han var högröd i ansiktet av stress. Han brydde sig inte om att presentera sig, utan kastade istället en upprörd blick på nämndekvinnan som satt placerad till höger om ordförandestolen. -Får man se ut hur som helst på förhandlingarna nuförtiden!? utbrast han barskt. Jag blev så chockad att jag trodde att mina öron skulle trilla av, men tydligen satt de kvar, eftersom jag hörde att jag blev tillsagd att ropa på målet. I smyg tittade jag åt kvinnans håll för att undersöka om hon möjligen var iförd clowndräkt, men hon bar kjol och någon sorts knytblus. Hon såg uppriktigt sårad ut.
När den sista överläggningen före lunchpausen var avklarad såg kvinnan ut att ha kommit över förolämpningen, och jag själv hade mer eller mindre slutat skämmas å Rassens vägnar. När kvinnan var på väg ut från förhandlingssalen harklade sig Rassen och ropade efter henne. Hon vände sig om. -Jag måste verkligen be om ursäkt för det jag sade angående din klädsel förut, sade Rassen. Kvinnan försäkrade att det inte var någon fara, och att saken var bortglömd. -Du förstår, tillade Rassen. Jag trodde nämligen att du var en karl.
I fredags blev jag inkastad på ett brottmålsting tillsammans med Rassen, eftersom den Tvilling som egentligen är placerad på roteln var sjukskriven för sin numera kroniska magkatarr. De ordinarie domarna anser nämligen att det är lämpligast att ta Fiskalens notarie (mig) i anspråk vid behov, eftersom de av någon anledning tror att vi har mindre arbetsbörda på vår rotel. Detta är inte sant, eftersom Fiskalen har tagit över en gammal rådmansrotel med full lottning, och dessutom får en hög andra mål överösta på sig under motivering att det av en eller annan anledning är lämpliga utbildningsmål. Det är naturligtvis bara bullshit, i själva verket är det de mest överjästa gamla surdegarna som puffas över till oss, och hade jag fått den övertidsersättning som man enligt lag är berättigad till hade jag kunnat pensionera mig när som helst.
Fem minuter innan den första förhandlingen skulle börja gick jag bort till förhandlingssalen, skakade som brukligt är hand med nämndemännen och presenterade mig. Någon minut innan förhandlingen skulle börja kom Rassen inrusandes i salen, och han var högröd i ansiktet av stress. Han brydde sig inte om att presentera sig, utan kastade istället en upprörd blick på nämndekvinnan som satt placerad till höger om ordförandestolen. -Får man se ut hur som helst på förhandlingarna nuförtiden!? utbrast han barskt. Jag blev så chockad att jag trodde att mina öron skulle trilla av, men tydligen satt de kvar, eftersom jag hörde att jag blev tillsagd att ropa på målet. I smyg tittade jag åt kvinnans håll för att undersöka om hon möjligen var iförd clowndräkt, men hon bar kjol och någon sorts knytblus. Hon såg uppriktigt sårad ut.
När den sista överläggningen före lunchpausen var avklarad såg kvinnan ut att ha kommit över förolämpningen, och jag själv hade mer eller mindre slutat skämmas å Rassens vägnar. När kvinnan var på väg ut från förhandlingssalen harklade sig Rassen och ropade efter henne. Hon vände sig om. -Jag måste verkligen be om ursäkt för det jag sade angående din klädsel förut, sade Rassen. Kvinnan försäkrade att det inte var någon fara, och att saken var bortglömd. -Du förstår, tillade Rassen. Jag trodde nämligen att du var en karl.
Söndagen den 15 januari 2006
Arbetet på domstol är ansvarsfullt men också stimulerande och utvecklande. Kontakten med människor är kärnan i arbetet, kan man läsa på Domstolsverkets hemsida. Det är mycket tveksamt om detta påstående stämmer, men när det har varit häktnings- eller huvudförhandling bakom stängda dörrar får man iallafall en pratstund med kriminalreportern vid Obygdens Dagblad. Det brukar dock varken vara stimulerande eller utvecklande, däremot ansvarsfullt, för den lilla råttan ringer ständigt till notarierna och försöker med sin pilsnerfilmsröst lura ut detaljer som han mycket väl är medveten om att vi inte kan berätta.
-Amen tjeeena, det var länge sedan. Hörrödu, vad sade han egentligen på förhandlingen? frågar han, precis som om vi vore gamla goda vänner. -Det var stängda dörrar på häktningsförhandlingen, så jag kan tyvärr inte säga något om saken, svarar jag. -Amen du, kan du inte säga om han hade några kumpaner iallafall? frågar han. -Nej, som jag sade var det var stängda dörrar, svarar jag. -Amen du, vi ska snart gå i tryck, det tar sån tid att ringa åklagaren och fråga honom, kan du inte säga nåt iallafall, tjatar Reportern. Varenda gång är det samma visa, och jag undrar om han inte är lite bakom flötet, för häromdagen bevistade han Mikaels notarieting och intervjuade en av de tilltalade i foajen. Intervjun resulterade i rubriken "X X:son kämpar för sin rätt - körde bara i 50 km/h". Vem fan vill läsa om det? Artikeln spände över halva sidan 7, och man förfasas när man inser var det statliga presstödet egentligen hamnar någonstans.
I fredags kväll, när jag som bäst stod hemma och värmde på min helgfestliga microlåda, ringde telefonen. Personen i andra änden uppgav att han var från Obygdens Dagblad, och just när jag skulle säga att jag inte ville ha någon prenumeration kände jag igen Reporterns röst. Han ville ha information om de tilltalades utsagor i ett mål om bilstölder eftersom han inte själv haft tid att närvara vid förhandlingen. -Offenlighetsprincipen gäller ju, sade han. -Precis! Det innebär att du själv kan komma och lyssna på förhandlingarna i fortsättningen om du är intresserad, svarade jag och belönade min egen fyndighet med en high five mot spegeln. -Amen du, vi går faktiskt snart i tryck, det är väl bättre om det står rätt i tidningen imorgon, lirkade Reportern. Inte nog med att man som notarie är ansvarig för alla misstag som inträffar på tingsrätten, nu skall man plötsligt hållas ansvarig hemma i TV-soffan för att Obygdens invånare får adekvat nyhetsrapportering. Den här byn behöver definitivt en rejäl narkotikahärva för att pigga upp ortsblaskan.
-Amen tjeeena, det var länge sedan. Hörrödu, vad sade han egentligen på förhandlingen? frågar han, precis som om vi vore gamla goda vänner. -Det var stängda dörrar på häktningsförhandlingen, så jag kan tyvärr inte säga något om saken, svarar jag. -Amen du, kan du inte säga om han hade några kumpaner iallafall? frågar han. -Nej, som jag sade var det var stängda dörrar, svarar jag. -Amen du, vi ska snart gå i tryck, det tar sån tid att ringa åklagaren och fråga honom, kan du inte säga nåt iallafall, tjatar Reportern. Varenda gång är det samma visa, och jag undrar om han inte är lite bakom flötet, för häromdagen bevistade han Mikaels notarieting och intervjuade en av de tilltalade i foajen. Intervjun resulterade i rubriken "X X:son kämpar för sin rätt - körde bara i 50 km/h". Vem fan vill läsa om det? Artikeln spände över halva sidan 7, och man förfasas när man inser var det statliga presstödet egentligen hamnar någonstans.
I fredags kväll, när jag som bäst stod hemma och värmde på min helgfestliga microlåda, ringde telefonen. Personen i andra änden uppgav att han var från Obygdens Dagblad, och just när jag skulle säga att jag inte ville ha någon prenumeration kände jag igen Reporterns röst. Han ville ha information om de tilltalades utsagor i ett mål om bilstölder eftersom han inte själv haft tid att närvara vid förhandlingen. -Offenlighetsprincipen gäller ju, sade han. -Precis! Det innebär att du själv kan komma och lyssna på förhandlingarna i fortsättningen om du är intresserad, svarade jag och belönade min egen fyndighet med en high five mot spegeln. -Amen du, vi går faktiskt snart i tryck, det är väl bättre om det står rätt i tidningen imorgon, lirkade Reportern. Inte nog med att man som notarie är ansvarig för alla misstag som inträffar på tingsrätten, nu skall man plötsligt hållas ansvarig hemma i TV-soffan för att Obygdens invånare får adekvat nyhetsrapportering. Den här byn behöver definitivt en rejäl narkotikahärva för att pigga upp ortsblaskan.
Söndagen den 8 januari 2006
Jag fick inget annat arbete i julklapp. Däremot fick jag ett par täckbyxor av min mor, eftersom hon hade hört på väderleksrapporten att det skall bli 48 meter snö och 64 minusgrader i Obygden ända fram till augusti. Jag misstänker att hon har rätt, för det var frost på insidan av rutorna i min notarielya när jag återvände förra veckan. Snåljåpen till chefsadministratör hade nämligen stängt av värmen när lägenheten stod tom, och det tog två dagar att värma upp den igen.
När jag började arbeta i onsdags möttes jag av Fetto vid kaffemaskinen. Han hälsade glatt, och frågade mig hur min ledighet hade varit. Jag blev mycket misstänksam, men svarade artigt på frågan. Väl inne på mitt tjänsterum funderade jag över det absurda i att bli misstänksam så snart någon är trevlig på arbetsplatsen, men jag kom fram till att det egentligen är fullkomligt naturligt, eftersom det är vetenskapligt bevisat att fullständigt främmande situationer ter sig skrämmande.
Strax före jul visade Fetto prov på stor generositet. Två dagar före julafton erbjöd han sig nämligen frikostigt att överta häktningsberedskapen från en närliggande tingsrätt, och på fikarasten samma dag frågade han vem av notarierna som frivilligt kunde tänka sig att stå beredd som protokollförare under julhelgen. Eftersom ingen av notarierna hade några som helst planer på att befinna sig inom en radie om 50 mil från Obygden under hela julhelgen var alla knäpptysta. Fetto lyfte därför sitt pekfinger och började räkna. -Ole dole doff kinke lane koff, mässade han. När hela räkneramsan var slutrabblad upptäckte Mikael till sin förskräckelse att Fettos pekfinger var riktat rakt mot honom. -Då får du vara här uppe under julhelgen, sade Fetto. -Ehh, jag har ju saker inplanerade i Göteborg, stammade Mikael. -När jag satt ting var jag minsann tvungen att jobba på julafton en gång. Men det är tillräckligt att du ser till att vara här på annandagen, svarade Fetto generöst. Själv tyckte jag att Fettos eget räknepekfinger såg ut att kunna användas både till att slå på en bandspelare under en enstaka häktningsförhandling och att skriva ett protokoll på datorn, men jag vågade inte föreslå något så omstörtande. Man får inte mopsa i onödan.
När jag började arbeta i onsdags möttes jag av Fetto vid kaffemaskinen. Han hälsade glatt, och frågade mig hur min ledighet hade varit. Jag blev mycket misstänksam, men svarade artigt på frågan. Väl inne på mitt tjänsterum funderade jag över det absurda i att bli misstänksam så snart någon är trevlig på arbetsplatsen, men jag kom fram till att det egentligen är fullkomligt naturligt, eftersom det är vetenskapligt bevisat att fullständigt främmande situationer ter sig skrämmande.
Strax före jul visade Fetto prov på stor generositet. Två dagar före julafton erbjöd han sig nämligen frikostigt att överta häktningsberedskapen från en närliggande tingsrätt, och på fikarasten samma dag frågade han vem av notarierna som frivilligt kunde tänka sig att stå beredd som protokollförare under julhelgen. Eftersom ingen av notarierna hade några som helst planer på att befinna sig inom en radie om 50 mil från Obygden under hela julhelgen var alla knäpptysta. Fetto lyfte därför sitt pekfinger och började räkna. -Ole dole doff kinke lane koff, mässade han. När hela räkneramsan var slutrabblad upptäckte Mikael till sin förskräckelse att Fettos pekfinger var riktat rakt mot honom. -Då får du vara här uppe under julhelgen, sade Fetto. -Ehh, jag har ju saker inplanerade i Göteborg, stammade Mikael. -När jag satt ting var jag minsann tvungen att jobba på julafton en gång. Men det är tillräckligt att du ser till att vara här på annandagen, svarade Fetto generöst. Själv tyckte jag att Fettos eget räknepekfinger såg ut att kunna användas både till att slå på en bandspelare under en enstaka häktningsförhandling och att skriva ett protokoll på datorn, men jag vågade inte föreslå något så omstörtande. Man får inte mopsa i onödan.