tingsnotarien

Den här veckan har varit rena skräckfilmen ur fikarastsynpunkt. Med bara Fetto, Rassen och Tvillingarna närvarande har stämningen varit allt annat än munter (Surtanterna vägrar märkligt nog att fika med oss). Att helt enkelt hoppa över fikarasterna som tilldrar sig två gånger per dag är bara ursäktat om man sitter i förhandling. Lyckligtvis (nåja) så jag har sluppit undan de allra flesta, eftersom jag har haft brottmålsting med Fetto hela veckan (som vänligt nog har upplyst mig om hur svårt det är att få arbete som jurist, att han är uppriktigt orolig för min framtid och att jag borde skärpa mig och tänka mer på betygen). Vid de tillfällen jag har hunnit fika har Tvillingarna suttit och glott med halvöppna munnar som om de befann sig i ett tillstånd av koma, och jag känner ibland lust att helt enkelt klappa till dem för att få dem att vakna till liv.

Fetto och Rassen har dessutom under veckan fulländat konsten att få en att känna sig som ett barn som bör synas men absolut inte höras. -Vad har du gjort på semestern, frågade Rassen rakt ut i luften utan att rikta blicken mot någon särskild. För en utomstående skulle frågan kunnat vara riktad till vem som helst i rummet, men för mig stod det klart att jag ännu inte var tilltalad, och därmed borde fortsätta vara tyst. Tvillingarna såg ut som två fån och Fetto svarade att han hade varit och hälsat på en systerson i dennes stuga. Även om jag naturligtvis borde ha begripit bättre, så försökte jag att komma med i konversationen genom att nämna min egen vistelse vid mina föräldrars sommarhus. Jag fick några avmätta blickar och ett ointresserat "jaha" till svar.  

Vid ett annat tillfälle satt Tvillingarna och jag själv ensamma i fikarummet vid rastens början. Rassen gick förbi utanför och stannade upp i dörrhålet för att kika in. -Nähä, ingen här, konstaterade han och vände på klacken. Bara för några månader sedan skulle jag ha tappat hakan av förvåning, men nu sökte jag istället Tvillingarnas blickar för att kunna skratta åt det absurda i situationen. Jag kunde lika gärna ha låtit bli, för de satt som vanligt och stirrade rakt framför sig utan att säga ett pip. Jag oroar mig för att deras tid vid Obygdens tingsrätt har gjort dem till lydiga, lobotomerade marionettdockor. Fast då lär de iallafall få jävligt bra betyg, så jag ska nog ringa vårdcentralen och fråga om de inte kan lobotomera mig också.