Tisdagen den 28 mars 2006
Imorse var det dags för mig att ha min första konkursförhandling, och eftersom alla övriga notarier var upptagna fick jag klara mig på egen hand. Man kan tycka att exempelvis Fetto, som faktiskt är rutinerad rådman, skulle kunna klara sig under en enstaka rattfylla utan notarie till förmån för någons premiärförhandling, men eftersom han är av den bestämda uppfattningen att det är nödvändigt att just en notarie slår av och på bandspelaren vid brottmålsförhandlingarna var detta naturligtvis uteslutet.
Jag ropade på förhandlingen, och byns kronofogde äntrade salen, till skillnad från gäldenären. Förhandlingen var över på ett par minuter, och efter att jag meddelat att beslut i konkursfrågan skulle komma senare under eftermiddagen, stegade jag in till sekreteraren för att be henne finna en lämplig konkursförvaltare. -Var gäldenären verkligen delgiven? Vi har ju ställt in förhandlingar fyra gånger tidigare, sade hon, och började rota i akten efter ett delgivningskvitto. Jag kände hur blodet rusade upp i huvudet på mig, och jag började kallsvettas. Jag hade hållit en konkursförhandling utan att först kontrollera att gäldenären var delgiven, och min första tanke var hur i helvete jag skulle lyckas dölja detta för Lagmannen.
Med rejäla parabolfläckar i armhålorna lyfte jag darrande telefonluren och slog numret till kronofogdemyndigheten. När jag väl fick Kronofogden på tråden drog jag en vals om att det var något fel i datasystemet VERA och att gäldenären av misstag hade blivit markerad som delgiven trots att så inte varit fallet. –Det är väl enklast om vi betraktar förhandlingen som inställd, sade jag. Jag misstänker att hela kronofogdemyndigheten i bästa migrationsanda satt och firade det förestående konkursbeslutet med champagne, för Kronofogden kverulerade tjurigt över mitt förslag. Med ett handsvettigt och krampaktigt grepp om telefonluren lyckades jag till slut övertyga honom om att förhandlingen aldrig gått av stapeln, och när jag hade lagt på luren insåg jag med ens att det troligen inte alls är de bästa juristerna som går längst i domstolsvärlden, utan de som är bäst på att sopa sina misstag under mattan. Det gäller bara att få misstagen att stanna där, och för det facila priset av en liten bakelse till sekreteraren har jag förhoppningsvis lyckats försäkra mig om detta. Jag kommer bergis att bli justitieråd.
Jag ropade på förhandlingen, och byns kronofogde äntrade salen, till skillnad från gäldenären. Förhandlingen var över på ett par minuter, och efter att jag meddelat att beslut i konkursfrågan skulle komma senare under eftermiddagen, stegade jag in till sekreteraren för att be henne finna en lämplig konkursförvaltare. -Var gäldenären verkligen delgiven? Vi har ju ställt in förhandlingar fyra gånger tidigare, sade hon, och började rota i akten efter ett delgivningskvitto. Jag kände hur blodet rusade upp i huvudet på mig, och jag började kallsvettas. Jag hade hållit en konkursförhandling utan att först kontrollera att gäldenären var delgiven, och min första tanke var hur i helvete jag skulle lyckas dölja detta för Lagmannen.
Med rejäla parabolfläckar i armhålorna lyfte jag darrande telefonluren och slog numret till kronofogdemyndigheten. När jag väl fick Kronofogden på tråden drog jag en vals om att det var något fel i datasystemet VERA och att gäldenären av misstag hade blivit markerad som delgiven trots att så inte varit fallet. –Det är väl enklast om vi betraktar förhandlingen som inställd, sade jag. Jag misstänker att hela kronofogdemyndigheten i bästa migrationsanda satt och firade det förestående konkursbeslutet med champagne, för Kronofogden kverulerade tjurigt över mitt förslag. Med ett handsvettigt och krampaktigt grepp om telefonluren lyckades jag till slut övertyga honom om att förhandlingen aldrig gått av stapeln, och när jag hade lagt på luren insåg jag med ens att det troligen inte alls är de bästa juristerna som går längst i domstolsvärlden, utan de som är bäst på att sopa sina misstag under mattan. Det gäller bara att få misstagen att stanna där, och för det facila priset av en liten bakelse till sekreteraren har jag förhoppningsvis lyckats försäkra mig om detta. Jag kommer bergis att bli justitieråd.
Tisdagen den 21 mars 2006
Nu har jag äntligen blivit anmäld till min ettårskurs. Jag är faktiskt glad över att jag inte fick gå kursen vid det förra tillfället, för då hade jag behövt åka ända till Göteborg. Nu får jag istället tillbringa några dagar i början av april i stan, och jag tänker passa på att ta flexledigt både på måndagen före och fredagen efter kursen så att jag får tillbringa en hel vecka i det vackra våriga Stockholm.
Förresten var jag där nu i helgen, eftersom min ingifta farbror firade sin 50-årsdag med öppet hus. Under släktminglet blev jag grundligt utfrågad om hur det är att sitta ting av min yngre kusin, som strax kommer att ta examen från juristlinjen. -Du verkar väldigt intresserad notarietjänstgöringen. Tänker du satsa på att sitta ting? frågade jag. -Va? Är du helt vansinnig? Har du inte läst den där bloggen? svarade kusinen och såg ut som om jag just föreslagit att han skulle äta bajs. Först fick jag ett litet sting av dåligt samvete, eftersom jag tydligen har skrämt bort min kusin från notarietjänstgöringen och alla sagolika möjligheter som flott utlovas efter denna, men sedan kom jag på att jag faktiskt har räddat honom från två års helvete, och kände mig istället som en hjälte. -Vilken blogg? svarade jag.
Imorse upptäcktes, föga förvånande, att det saknades över hundra spänn vid avstämningen i chokladkassan. Om någon hade rådfrågat mig hade jag på direkten kunnat upplysa om att hela chokladlådekonceptet luktade fallissemang redan från början, eftersom det är allmänt känt att varje prudentlig statstjänsteman har en latent gratisätare inom sig. Jag själv har naturligtvis betalat igen varenda öre jag har varit skyldig. Tror jag.
Förresten var jag där nu i helgen, eftersom min ingifta farbror firade sin 50-årsdag med öppet hus. Under släktminglet blev jag grundligt utfrågad om hur det är att sitta ting av min yngre kusin, som strax kommer att ta examen från juristlinjen. -Du verkar väldigt intresserad notarietjänstgöringen. Tänker du satsa på att sitta ting? frågade jag. -Va? Är du helt vansinnig? Har du inte läst den där bloggen? svarade kusinen och såg ut som om jag just föreslagit att han skulle äta bajs. Först fick jag ett litet sting av dåligt samvete, eftersom jag tydligen har skrämt bort min kusin från notarietjänstgöringen och alla sagolika möjligheter som flott utlovas efter denna, men sedan kom jag på att jag faktiskt har räddat honom från två års helvete, och kände mig istället som en hjälte. -Vilken blogg? svarade jag.
Imorse upptäcktes, föga förvånande, att det saknades över hundra spänn vid avstämningen i chokladkassan. Om någon hade rådfrågat mig hade jag på direkten kunnat upplysa om att hela chokladlådekonceptet luktade fallissemang redan från början, eftersom det är allmänt känt att varje prudentlig statstjänsteman har en latent gratisätare inom sig. Jag själv har naturligtvis betalat igen varenda öre jag har varit skyldig. Tror jag.
Tisdagen den 14 mars 2006
Och jag som skulle ha varit på ettårskurs den här veckan. Istället sitter jag på sen övertid och fyller i fjorton (14) domsblanketter från veckans förhandlingar tillsammans med Rassen. Roten till allt elände är den snåle och förvirrade chefsadministratören, som helt enkelt har glömt bort att anmäla mig till sagda kurs. –Jag kan inte komma ihåg allt, jag jobbar bara 75 procent, förklarade han när jag i fredags ifrågasatte varför jag ännu inte erhållit kursbeskrivning och deltagarlista inför kursen.
Nåväl, jag har i alla fall haft mitt första notarieting. Jag skulle vara ordförande under två förhandlingar avseende hastighetsöverträdelser. Mikael var protokollförare, och det tog udden av min nervositet. Det var nog tur, för först ut var målet avseende videobutiksföreståndarens hastighetsöverträdelse. Med överlägsen min förklarade den självutnämnde mästerentreprenören att det var så pass dåligt skyltat på vägsträckan där han så snöpligt åkt fast att man var tvungen att titta riktigt noga för att upptäcka att det blev 50, och att både polismannen som vittnade i målet och tingsrätten kunde glömma att hyra film hos honom igen om han blev fälld. Förhandlingen var över på sju minuter blankt, och förhandling nummer två blev inställd.
När tinget var avklarat kände sig en av nämndemännen manad att recensera min insats, och gav mig betyget ”ganska bra”. Jag tycker att det var ett tämligen orättvist omdöme, eftersom det kom från någon som i smyg hade filat naglarna under både förhandlingen och överläggningen. Personligen tycker jag att min insats var nära nog enastående, och innan jag går upp till lyan för dagen ska jag placera ut obegripliga korrekturtecken i Mikaels anteckningar och samtidigt ta en allvarlig funderare på hur fan jag kan tycka att det är ett roligt skämt.
Tisdagen den 7 mars 2006
Tam-ta-dam! Fanfar! Idag har jag varit notarie vid Obygdens tingsrätt ett helt år. Det betyder att halva tiden är avverkad, och hade jag suttit i ett riktigt fängelse hade jag inte alls haft långt kvar till min villkorliga frigivning. För att fira har jag ritat upp exakt 365 rutor på ett papper, och jag kryssade omsorgsfullt i den första rutan idag innan jag gick upp till min notarielya för kvällen. Jag hoppas verkligen att det inte är skottår nästa år, för då får jag göra om hela skiten och dessutom stanna kvar en hel dag extra i Obygden.
Jag har fått mitt ettårsförordnande av Lagmannen (som såg lätt bedrövad ut när han överlämnade detsamma), och ska faktiskt ha mina första notarieförhandlingar i slutet på veckan. En av de tilltalade har redan ringt vid tre tillfällen och lämnat förslag på hur jag ska döma i hans mål om hastighetsöverträdelse, och när han ändå hade mig på tråden passade han på att påpeka att han är en av Obygdens viktigaste affärsmän (föreståndare för den lokala videobutiken). Jag tackar de högre makterna (inte hovrätten) för "tjänsteärende" och "tillfälligt ute".
I morse berättade Mikael triumferande för domarna att han fick tjänsten som biträdande jurist på Affärsbyrån i Stockholm. Lagmannen såg förvånad ut, och Fetto upplyste Mikael om att han nog fick vara beredd att arbeta på riktigt nu, istället för att bara sitta av tiden. Sedan höll han ett kortare tal om hur lite notarierna egentligen lär sig under tingstjänstgöringen, och att man lika gärna kunde anställa vilken gymnasieelev som helst att göra vårt arbete. Troligen har han helt rätt, eftersom kvalitén på notariernas arbetsinsatser måste anses vara en direkt avspegling av rådmännens kompetens, både som pedagoger och som yrkesmän. Inte undra på att man är en sopa.
Jag har fått mitt ettårsförordnande av Lagmannen (som såg lätt bedrövad ut när han överlämnade detsamma), och ska faktiskt ha mina första notarieförhandlingar i slutet på veckan. En av de tilltalade har redan ringt vid tre tillfällen och lämnat förslag på hur jag ska döma i hans mål om hastighetsöverträdelse, och när han ändå hade mig på tråden passade han på att påpeka att han är en av Obygdens viktigaste affärsmän (föreståndare för den lokala videobutiken). Jag tackar de högre makterna (inte hovrätten) för "tjänsteärende" och "tillfälligt ute".
I morse berättade Mikael triumferande för domarna att han fick tjänsten som biträdande jurist på Affärsbyrån i Stockholm. Lagmannen såg förvånad ut, och Fetto upplyste Mikael om att han nog fick vara beredd att arbeta på riktigt nu, istället för att bara sitta av tiden. Sedan höll han ett kortare tal om hur lite notarierna egentligen lär sig under tingstjänstgöringen, och att man lika gärna kunde anställa vilken gymnasieelev som helst att göra vårt arbete. Troligen har han helt rätt, eftersom kvalitén på notariernas arbetsinsatser måste anses vara en direkt avspegling av rådmännens kompetens, både som pedagoger och som yrkesmän. Inte undra på att man är en sopa.