Fredagen den 2 mars 2007

Har man någonsin varit aningen för mycket på läsken och dagen efter vaknat upp utan att riktigt veta vilka sanningar man har yppat under kvällen vet man exakt hur jag kände mig dagen efter den avslutande åklagarintervjun. För varje sekund som gick mindes jag mer och mer av den goja jag hade snackat framför kammarchefen, ungtuppspsykologen och personalvetaren, och nu i eftermiddags ringde personalvetaren och berättade att jag inte hade fått tjänsten. Jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken, men jag fick inte tid att gråta, eftersom jag blev tvungen att överväga huruvida jag skulle köra ner Förstenotariens fiskalsförordnande i halsen på honom när han poängterade att det var betydligt svårare att komma in på hovrätten än att få en åklagartjänst.


Direkt efter jag hade tagit emot mitt ödessamtal kom Hysterika in i mitt rum med huvudet på sned, och det syntes på lång väg att hon ville be mig om en tjänst. Stekaren stod bakom Hysterika, och för en sekund fick jag för mig att Hysterika var Stekarens mamma som ansåg att sonen inte på egen hand klarade av att fråga om han fick vara med och leka. Jag hade rätt. -Kaaan inte Stekaren få slippa att protokollföra på notarietinget på fredag? frågade Hysterika. Stekaren och skrapade med foten och såg ut att skämmas. Han ska nämligen skriva en liten rättsutredning åt mig, fortsatte Hysterika med bebisliknande röst, och jag förvånades över att hon inte klappade honom på huvudet medan hon pratade. Jag svarade att det inte skulle vara några problem, och försökte återgå till att sörja min svunna åklagarkarriär. -En sak till, sade Hysterika med betydligt strängare röst. -Ja, svarade jag och tittade matt på henne. -Var inte ledsen över att du inte fick åklagartjänsten, sade hon. -Nej då, svarade jag med tillkämpad hurtig röst. Hysterika fortsatte. -Jag tror inte att du skulle ha blivit någon särskilt bra åklagare i alla fall.


Onsdagen den 28 februari 2007

Jag misstänker på goda grunder att Pucko kommer att skriva storslagen tingsrättshistoria, för motstycke till notarie har garanterat aldrig skådats på den här sidan polcirkeln. Pucko vägrar, utan minsta reflektion, att ropa på förhandlingarna eftersom hon tycker att hennes röst låter ful i högtalaren, och häromdagen bad hon att få låna Fettos anteckningar från brottmålstinget eftersom hon själv av misstag hade glömt bort att anteckna vittnesutsagorna. Fetto grymtade förargat över att hon var så slarvig, varpå Pucko irriterat förklarade att det faktiskt var väldigt mycket att hålla reda på under förhandlingarna. Det har hon förvisso rätt i, eftersom man ska hinna med att skriva protokoll samtidigt som man sköter bandspelaren med ena handen och frisyr samt läppglans med den andra.

 

Man kan, ifall man vill underdriva kraftigt, säga att en viss irritation även drabbade mig förra veckan när jag fördelade dagens ärendeskörd mellan notarierna. Jag hade lagt in en akt angående adoption på Puckos bord, och tanken var att hon skulle skriva ett beslutsförslag i ärendet. Jag gick på lunch, och när jag kom tillbaka hade akten på något märkligt sätt studsat tillbaka till mitt skrivbord. -Hur kommer det sig att akten kom tillbaka till mig? frågade jag när Pucko en timme senare kom tillbaka från lunchen i byn med påsar från diverse klädbutiker i handen. -Alltså, jag sitter ting för att jag vill jobba på Affärsjuridiska Byrån när jag är färdig, så jag ser inte riktigt poängen med att jag skulle ta adoptioner, svarade Pucko. Jag, som enligt Puckos logik kommer att arbeta med vårdnadsfrågor vid Obygdens socialnämnd, hoppas innerligt att kossan kvävs i bajs från alla de stackars kanadagäss som har fått sätta dunet till för hennes skull.