Torsdagen den 23 juni 2005
Måndagen den 30 maj 2005
I helgen har jag varit hemma i Stockholm, och jag var ute och drack drinkar på en bar i Vasastan tillsammans med en gammal barndomskamrat. Initialskedet av vår drinkkväll var mycket trevligt, men efter en stund fick jag syn på någon som jag helst någonsin hade velat slippa se igen. Längst bort vid bardisken fick jag stod min gamla kursare Melinda. Hon var iförd en kritstrecksrandig kostym av exklusivt märke, och bredvid henne på golvet stod en tjusig portfölj i läder lutad mot barstolen. Jag kände en rysning längs ryggraden. Melinda fick mig, trots sitt väna sätt och (kräk-) ljuva väsen, under hela juristlinjen att känna mig som en riktig looser.
Jag minns exempelvis då hon vid ett tillfälle hade kontrollerat vilket resultat jag fått på tentan (f***ing B), för att sedan med illa dold skadeglädje leverera nyheten till mig, och samtidigt på ett imponerande smidigt sätt delge mig att hon själv hade skrivit AB och att hon faktiskt funnit tentan relativt enkel. www.tacksåjävlamycket.se. Nu stod hon plötsligt här, och jag kände mig tvungen att gå fram och tala med henne.
-Heeej! Hur måår du? pep hon fram på en sämre version av den falska östermalmsdialekt som Mårten begagnar när han inte är berusad. Naturligtvis började vi tala om arbete. Melinda berättade att hon fått flera erbjudanden från de större affärsjuridiska byråerna, men att hon istället valt att sitta ting vid Stockholms tingsrätt. -Jag hörde ryktas att du sitter i Obygden, det kan väl ändå inte stämma? frågade hon och skrattade. Hon visste mycket väl att det stämde.
Jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte skrev AB på processen, för att jag är så dålig att jag inte fick ting vid Stockholms tingsrätt, jag skämdes för att jag hatar att sitta ting och för att kavajen jag bar var av ett sånt billigt skitmärke och för att det troligen syntes att jag skämdes. Melindabitchen lade huvudet på sned och log mot mig på ett lätt medlidsamt sätt. Det var exakt samma min som hon anlade den gången hon berättade för mig att jag skrivit B på processen, och precis som vid då kunde jag se skadeglädjen lysa i hennes vackra, klarblå ögen. Jag såg till att bli rejält på läsken den kvällen, och dagen efter skämdes jag faktiskt mindre för mitt B och mer för att jag råkade kräkas i taxin på väg hem.
Fredagen den 27 maj 2005
Jaha. Då har man gjort bort sig på Fikaveckan igen. Jag, som bara fått några få förmaningar från Surtanterna beträffande skötseln av diskmaskinen under veckan, drog en lättnadens suck i morse då jag insåg att det var fredag och att diskpinan endast skulle vara ytterligare en dag. Men så begick jag en dödssynd, vilken är (iallafall om man ska tro Surtanterna och Fetto) värre än både högmod och frosseri. Två minuter innan eftermiddagsfikat skulle börja kom jag på att jag hade glömt bort fredagsbullarna.
När jag insåg detta fruktansvärda misstag kände jag en iskall rysning som rasade genom kroppen. Jag sprang bort till fikarummet för att informera om att jag på en gång skulle springa iväg för att inhandla de livsavgörande bullarna. När jag kom in i fikarummet var det dock försent. Surtanterna och Förstenotarien var redan på plats, och det rådde en panikartad stämning. Förstenotarien stod och slet i frysen, desperat letande efter några gamla bullar från tidigare fredagsfika, och en av Surtanterna stod med panik i blicken och ringde på telefonen (uppenbarligen till mig). -Va, vad är detta!? Inga bullar? utbrast Fetto, som just som kom in i fikarummet. Allas blickar riktades mot mig, och jag blev plötsligt rädd för att bli lynchad. -Jag ska springa och köpa bullar på direkten, stammade jag, och lade det långa benet före i riktning mot bageriet. När jag kom fram till bageriet hade detta stängt för dagen. Helvetes jävla skit. Jag sprang tillbaka till tingsrätten och kastade mig upp på en av Surtanternas cyklar som stod olåst, och trampade i ilfart ner till byn, där jag till slut hittade ett hopplock av kokosbollar, mazariner och dammsugare.
Jag var blöt av svett när jag kom tillbaka till tingsrätten och sprang raka vägen in till de bullhungriga kollegorna. Så snart jag kommit innanför dörren till fikarummet förstod jag att det hade varit festligare att kliva in i en gravkammare. Samtliga anställda satt med armarna i kors och var knäpptysta. När det upptäcktes att jag anlänt med fredagsgodsakerna, ställde sig Förstenotarien upp och började applådera med sina långsmala spretiga händer. Alla utom Mikael stämde in i ovationerna. -Det är förskräckligt dålig ordning på notarierna nuförtiden, konstaterade Fetto efter att applåderna avsomnat, och tryckte in en hel dammsugare i munnen. Hade jag inte redan tappat aptiten gjorde jag det då, och istället för att fika gick jag tillbaka till mitt rum för att fortsätta vässa mitt lager med pennor (man ska nämligen vässa exakt åtta pennor inför varje förhandling), precis som jag gjort hela eftermiddagen.
Fredagen den 20 maj 2005
Jag har fått kramper i magen av det vidriga myndighetskaffet som serveras här vid Obygdens tingsrätt. Egentligen är detta ett mindre problem, för det är bara att hälla i riktigt mycket mjölk så drar magen inte alls ihop sig lika mycket som när man tar kaffet svart. Mjölken får man köpa in själv, eftersom det anses finnas ett fullgott pulvermjölksalternativ i själva kaffemaskinen. Jag är inte förvånad, eftersom mannen som sköter ekonomin på tingsrätten är så snål att han vid ett tillfälle, då han upptäckte att en av notarierna skrivit ut ett privat mail, genast stegade in till nämnda notarie för att utkräva en avgift om enåfemti. Undrar vad det kostade tingsrätten att få in dem i bokföringen?
Tur för mig att har jag tillbringat de senaste dagarna på en av Domstolsverket anordnad introduktionskurs för notarier, vilken hölls på en bättre konferensanläggning i Stockholmsområdet. Det serverades överdådiga mängder mat (dock inget vin, eftersom Domstolsverket är riktiga snåljåpar) och jag har åtminstone gått upp tre kilo under den två dagar långa kursen. Jag har träffat en hel del notariekollegor från övriga landet och en och annan gammal kursare. På det hela taget var det en mycket trevlig och givande kurs. Dock med vissa undantag.
På utbildningar av den här typen verkar det alltid förekomma personer som kan artklassificeras som "Bäst-i-klassen". Arten kännetecknas av att den finner sin egen röst vansinnigt fascinerande, och anser att samtliga kursdeltagare bör nicka imponerat och tacksamt när de kläcker ur sig en visdom efter annan. Beteendet blir än mer förtjusande då det kompletteras med en lätt beskäftig min, och särskilt intressant blir det då flera individer av arten hamnar på samma kurs. "Bäst-i-klassen" är nämligen inte något flockdjur, och det blir lätt konflikter mellan individerna då de stöter på varandra. På den här kursen fanns det två stycken, och man kunde notera att de sneglade surt på varandra mellan chokladbiskvierna på fikarasten. För säkerhets skull åt jag inte av dessa, för man kan aldrig veta var "Bäst-i-klassen" bestämmer sig för att kissa in sina revir.
Tisdagen den 17 maj 2005
Under eftermiddagen idag satt jag på en häktningsförhandling tillsammans med en av de kvinnliga rådmännen på tingsrätten. Hon ser ut och uppför sig som en riktig järnlady, och påminner faktiskt en hel del om Maggan Thatcher. Jag hyser en sorts skräckblandad förtjusning för henne och jag har tidigare kommit underfund med att hon inte är på bästa fot med Fetto. Detta i sig väcker naturligtvis min beundran, men det hindrar inte att jag rent ut sagt är livrädd för henne. Järnladyn verkar till och med skrämma vettet ur Kammaråklagaren, för efter att hon spänt ögonen i honom när han vid ett tillfälle under förhandlingen råkade uppge fel lagrum, spillde den stackaren ut hela (naturligtvis av mig nypåfyllda) vattenkaraffen över sina papper. Den i målet misstänkte knarklangaren fnissade förtjust.
Efter förhandlingen skrev jag ihop protokollet med rasande fart, eftersom slutet på expeditionstiden var nära förestående. Med darrande steg gick jag sedan in till Järnladyn och lade akten på hennes skrivbord. Hon tittade upp mot mig och tackade (hörde jag rätt?) för att sedan återgå till domen hon höll på att skriva. En kvart senare kom Järnladyn in till min lilla skrubb och lade akten framför mig på skrivbordet. –Jag skulle vilja gå igenom ett par saker med dig, sade hon. Jag trodde att jag skulle dö. Mitt hjärta bultade och jag kände att jag började utveckla stora fuktiga parabolfläckar i armhålorna.
Järnladyn slog sig ner i min besöksstol och öppnade akten. Så började hon systematiskt gå igenom de synpunkter som fanns antecknade på mitt utkast till protokoll. Synpunkterna var ganska många till antalet, men de var uteslutande av juridisk relevans, och efter ett par minuter kände jag mig plötsligt som en vuxen medarbetare som satt och diskuterade juridik med en kollega. Avslutningsvis meddelade Järnladyn att protokollet i stort hade varit utmärkt, och att jag hade skrivit den misstänktes utsaga mycket bra.
Jag har inte känt ett liknande lyckorus sedan dagen jag tog studenten. Känslan är nästan absurd, eftersom jag förstår att jag egentligen har blivit precis lika sågad som jag har blivit varje dag sedan jag började på tingsrätten. Men det skiter jag i. För idag, mina vänner, har jag för första gången sedan jag kom till Obygden blivit behandlad som en vuxen människa.
Fredagen den 13 maj 2005
De smärtsamma sviterna från Förstenotariens notarieting låg och väntade på mig när jag kom till jobbet imorse. Eftersom hans domar skulle meddelas idag klockan tio, och jag inte hade hört något om protokollen, trodde jag att dessa hade blivit accepterade i det skick jag lämnat in dem. Och här låg de nu, fullklottrade med ändringar som endera var helt onödiga eller rent felaktiga, trots att de inte innehöll särskilt många rader och var helt skrivna på mall från tidigare notarieting. Jag vet att Förstenotarien visste att jag skulle sitta på en muntlig förberedelse tillsammans med Fetto klockan nio, och jag vet att han måste ha förstått att det inte fanns en reell möjlighet att jag skulle hinna rätta dem i tid.
Irriterad över detta stegade jag in på Förstenotariens prydliga tjänsterum och förklarade situationen för honom. Han tittade förargat på mig och förklarade att det faktiskt är protokollförarens uppgift att rätta protokollen på det sätt rättens ordförande vill ha dem. Det var egentligen bara att sätta igång. Han hade haft så mycket att göra på sista tiden, att han inte haft tid att titta på dem förrän igår.
Jag vet inte vad som flög i mig. Jag kände att pulsen gick upp, och att mitt ansikte blev blodrött. Jag smällde de fyra tunna akterna på Förstenotariens skrivbordsunderlägg (som ser ut att vara helt fritt från bakterier) och väste till honom att han antingen kunde stoppa upp protokollen där solen aldrig skiner, eller helt enkelt rätta dem själv. Förstenotarien blev lätt svettig i ansiktet och knep ihop sina tunna läppar så att de blev alldeles vita. Jag har svårt att avgöra om han blev arg, rädd eller bara perplex, och jag kände mig som huvudrollsinnehavaren i Ondskan när jag ilsket marscherade iväg till min förhandling. Troligen kunde man spåra resterna av min irritation när jag kom dit, för Fetto var ovanligt trevlig hela förmiddagen och slog till och med på belysningen i förhandlingssalen alldeles på egen hand.
Förstenotarien valde faktiskt inte något av de generösa alternativ jag erbjudit honom, utan han lät helt sonika expediera protokollen, utan att ha vidtagit några rättningar. Detta var jag naturligtvis belåten med, men med handen på hjärtat hade jag nog föredragit att få se protokollen uppkörda i Förstenotariens ankstjärt.
Tisdagen den 10 maj 2005
Lagmannen var ledig på klämdagen i fredags, och samma dag hade Mikael har varit på tingsrätten i ett helt år. Det var således dags för honom att få sitt ettårsförordnande. När man är ettårsförordnad får man hålla egna förhandlingar, och den här veckan skulle det vara både konkursförhandlingar och edgångssammanträden. Mikael var naturligtvis ivrig efter att få ta några av dessa, och påpekade detta för Fetto, som i egenskap av tillförordnad lagman skrev under förordnandet. Förstenotarien blev informerad om detta, och det bestämdes att Mikael skulle hålla det första edgångssammanträdet på måndag morgon. Jag själv skulle vara protokollförare på sammanträdet och allt var ytligt sett frid och fröjd.
Igår morse, tjugofem minuter innan edgångssammanträdet skulle äga rum, kom Lagmannen in till Mikaels rum, där vi båda satt för att förbereda sammanträdet. Lagmannen såg missnöjd ut och frågade efter Mikaels ettårsförordnande. Mikael plockade fram förordnandet ur lådan, och lämnade över det till Lagmannen som ögnade igenom det. Sedan förklarade han för Mikael att det inte skulle bli aktuellt med någon ettårsförordnande för honom än på ett tag, eftersom han inte uppnått den tillräckliga kunskap och erfarenhet som enligt lagtexten krävs för utfärdande av ett sådant förordnande. Edgångssammanträdet skulle istället hållas av Förstenotarien. Som effektfull final på sitt förnedrande tal rev gubbtjuven sönder förordnandet inför mina och Mikaels häpna blickar. Jag kunde skönja en tår i Mikaels ögonvrå.
Förstenotarien verkade ha stått utanför dörren och lyssnat igenom hela samtalet, för han kom in för att hämta akten just när Lagmannen var färdig med sitt anförande. Jag ger mig fan på att det var Förstenotarien som förespråkat att förordnandet skulle dras in, för han såg lika nöjd ut som en femtonåring som just upptäckt att han fått hår i skrevet, när vi gick bort till förhandlingssalen för att hålla det förbannade edgångssammanträdet.
Söndagen den 1 maj 2005
Jag bestämde mig för att stanna i Obygden under Valborgshelgen, eftersom första maj ändå är en söndag. De andra notarierna skulle inte heller åka bort, så vi bestämde oss för att ställa till med valborgsfest. Förstenotarien styrde planeringen med järnhand, och vi delades raskt upp i ett matlag och ett aktivitetslag. Jag själv, Mikael och Mårten var ansvariga för inköp av mat och alkohol och Tvillingarna och Förstenotarien skulle välja ut någon lämplig aktivitet att sysselsätta oss med under kvällen. Förstenotarien såg mycket finurlig ut och lät via Tvillingarna meddela att han hade storslagna planer för kvällen. Naturligtvis blev jag misstänksam, och det skulle visa sig vara helt befogat.
Middagen avlöpte smärtfritt, vi drack nubbe och sjöng snapsvisor. Så snart Mårten fått i sig några centiliter sprit försvann östermalmsdialekten all världens väg för att ersättas med klockren värmländska. Busted. Förstenotarien rörde inte sin nubbe och smuttade bara på ölen under hela måltiden, så han var spik nykter. Ändå blev hans uppsyn mer och mer pillemarisk i takt med att de tre rätterna serverades. Mikael himlade med ögonen mot mig, och jag fick lägga band på mig för att inte berätta för Förstenotarien hur ful han faktiskt är.
Efter middagen såg Förstenotarien ut som ett barn på julafton. Han reste sig från sin plats, harklade sig högtidligt och presenterade med ett självgott grin kvällens aktivitet. Denna visade sig vara en argumentationstävling med tvistemålsrättslig inriktning. Min haka var farligt nära att slå i marken och Mikael såg ut att ha hamnat i en akut psykos. Varför kan inte vi spela kubb eller ha frågesport som alla andra jävlar?
Tävlingen gick ut på att vi, efter att ha fått ett antal omständigheter presenterade för oss, skulle argumentera för eller emot huruvida en konsument i en tvist med näringsidkare skulle ha bevisbördan för uppgiften om att ett entreprenadavtal innefattat ett så kallat takpris. Som rafflande avslutning berättade Förstenotarien hur HD hade dömt i det pinfärska avgörandet. Eftersom hela tävlingen gjorde mig totalt mållös har jag egentligen inget mer att skriva idag. Förutom att jag numera känner till att bevisbördan faktiskt ligger på konsumenten, förstås.
Torsdagen den 21 april 2005
Botten is nådd. Jag har protokollfört på Förstenotariens notarieting. Det var en surrealistisk upplevelse. Hans slips var knuten nästan ända uppe vid hakspetsen och manschettknapparna glänste i solen från fönstret. Håret låg slätt kammat mot skalpen, och man kunde se ränderna från kammen. Hela spektaklet var en fascinerande uppvisning i struntviktighet, och jag tappade faktiskt hakan flera gånger under dagen. Innan det första målet skulle ropas på pekade fanskapet med hela handen mot fönstret och sade till ”protokollföraren att genast dra för gardinerna”. Jag blev så paff att jag reste mig direkt för att dra för det gamla illaluktande draperiet. Jag ångrade genast att jag inte bara vägrat. Till och med den slötänkta nämnden, som mycket väl känner till att Förstenotarien är just notarie, såg ut som fågelholkar.
Det första jag kunde konstatera var att Förstenotarien är vansinnigt förtjust i att kalla sig själv för ”tingsrätten”. Tingsrätten hade under fyra tiominutersförhandlingar fler synpunkter på både åklagaren och de tilltalade än vad tingsrätten sammantaget har haft sedan Berlinmurens fall. Tingsrätten ansåg exempelvis att åklagaren ”borde iaktta försiktighet beträffande sina frågor” till ett av vittnena i ett mål om hastighetsöverträdelse (en uttråkad trafikpolis) och under den enda förhandlingen som inte rörde trafikförseelser (ett snatteri) menade tingsrätten att den tilltalade ”borde visa sin goda vilja och erkänna brottet han gjort sig skyldig till”. Den till notarietinget straffkommenderade kammaråklagaren skruvade på sig och den tilltalade började antagligen fila på sin JO-anmälan på stuberten. Synd och skam att jag har avlagt domareden, så att jag inte kan upprepa de dumheter som rapades upp under överläggningarna.
Tingsrätten själv verkade mycket nöjd med sin insats, och efter förhandlingarna förklarade han auktoritativt att det är av största vikt för de yngre notarierna att iaktta sina äldre kollegor för att så småningom själva kunna hantera de allehanda situationer som kan uppstå i rättssalen. Det har jag verkligen för avsikt att göra, så att jag undviker att göra bort mig på samma sätt som min svagsinte kollega.
Onsdagen den 13 april 2005
Jag har till slut, som Fetto uttryckte det, fått förtroendet att protokollföra på min första muntliga förberedelse. Såhär i efterhand förstår jag inte vad the fuzz was all about, för mitt protokoll blev lika nerklottrat som vanligt med relevanta rättningar som att "hustru" hade ändrats till "fru" och att "och" hade ändrats till "samt" och tvärtom. Styckena med yrkandet och inställningen till detta var dessutom helt strukna, och ersatta med nya formuleringar. Detta trots att jag hade använt mig av ett av Fettos gamla protokoll som mall. Man får iallafall ge Fetto kredd för att han är konsekvent - allt man gör är alltid fel. -Du kan uppenbarligen inte skilja på yrkanden och grunder, så det är lika bra att jag skriver allt själv, var hans kommentar till det hela. Vad fan svarar man på det? Jag valde att erbjuda mig att på en gång föra in rättningarna i datorn. Det var tydligen rätt svar, för Fetto verkade rätt nöjd resten av dagen när han satt och spelade betalpoker på nätet.
Onsdagen den 6 april 2005
Jag är så vansinnigt trött. Jag har arbetat ungefär tolv timmar om dagen varje dag (utom i lördags och söndags, då jag endast arbetade mellan fem och sju timmar) sedan jag kom tillbaka från påskledigheten. Jag har slitit som ett jävla as, men som jag bittert har fått erfara är otack den enda löneförmån som erbjuds på Obygdens tingsrätt.
Idag har jag haft tre häktningsförhandlingar. Samtliga protokoll jag har skrivit från dessa har kommit tillbaka fullkladdade med röda streck och oläsliga anmärkningar. Fetto verkar vara väldigt irriterad över att jag inte är tankeläsare, för efter varje inlämnat protokoll har han kommit in i min lilla skrubb och mässat över hur han har uppfattat åklagarens framställning, och att man faktiskt måste anse det ena och det andra uttalat i och med att åklagaren sade si och så. Undrar om tanken är att man ska läsa in extra argument i åklagarens framställning, eller om man faktiskt bara ska skriva det som uppges vid förhandlingen i protokollet? Jag har en känsla av att Fetto vill få till tjusiga protokoll att skicka till hovrätten om häktningsbeslutet blir överklagat, han har nämligen en kompis (hur fan nu det har gått till) som arbetar där. Att han får trycka till en notarie i processen ser han antagligen som en ren bonus. Jag känner mig flera centimeter kortare än jag gjorde då jag gick till jobbet imorse. Mår inte alls bra. Tusen spänn på att Fetto hade cement i sandlådan när han var liten. Och ofärgat lego.
Fredagen den 25 mars 2005
Idag är det långfredag och jag är LEDIG och befinner mig i STOCKHOLM! Jag kan verkligen behöva lite semester från den förbannade Obygden. Under helgen kommer förhoppningsvis mina öron att läka ihop (har sår efter notarieörhängena) och mitt självförtroende likaså (kommer troligen att behöva år av terapi på grund av Fettos ständiga kritik). Jag bor hemma hos föräldrarna. Det är faktiskt rätt trevligt, och min mor hade köpt en påskpresent till mig. En stor röd collegetröja, vilken är prydd med texten "STOCKHOLM" i stora blå bokstäver. Jag tänker ha den på mig på jobbet på tisdag. Hehe.
Jag har haft Fikavecka den här veckan. Jag kom ihåg att tömma diskmaskinen under hela måndagen, men på tisdagen hade jag förhandlingar hela dagen (satt med Fetto, som ifrågasatte om jag verkligen hade läst juristlinjen när jag hade glömt att låsa upp dörren till förhandlingssalen). I min enfald trodde jag att kollegorna skulle ha överseende med att diskmaskinstömningen blir eftersatt när man sitter på förhandling, men så var det naturligtvis inte. Självklart ska jag tömma diskmaskinen även om jag är upptagen en hel förmiddag utan paus. Vid lunchtid hade disken tornat upp sig, och två av sekreterarna stod och glodde på eländet när jag kom in i fikarummet för att som hastigast kasta i mig en lunchmacka. -Är det inte du som har diskveckan? Vi har faktiskt fått springa och plocka här hela förmiddagen, och se här hur det ser ut, surade Surtanterna surt. Kärringarna måste vara lama i fingrarna, eftersom de varken klarar av att trycka på "ON"-knappen på diskmaskinen eller att ställa in de rena kopparna i skåpet.
Jag struntade i att försöka baka, utan gick istället till bageriet som ligger alldeles i närheten för att köpa fredagsbulle, som enligt Surtanterna skall serveras på onsdagen när det är påskvecka. Fetto tog två vaniljbullar, och med munnen full av den gula röran som han osmakligt nog slickade i sig innan han åt upp själva bullen, klagade han på att det inte serveras hembakt så ofta längre. Han passade även på att påpeka att notarier nuförtiden knappt gör någon nytta på domstolarna. De andra rådmännen skrattade och nickade. -Apropå notarier, så har vi notarier på Obygdens tingsrätt en sådan vansinnig tur, eftersom det är så bra domare som arbetar här, sade Förstenotarien. För en sekund ville jag knäcka näsbenet på honom, men jag nöjer mig för tillfället med att hans tunga kommer att fastna i den röv han slickar rätt som det är. Hoppas bara att jag är där när det händer.
Söndagen den 20 mars 2005
Jag har äntligen piggnat till efter att ha tillbringat lördagen bakfull i sängen (och kräkandes på toaletten, var nära att spy i faxen). Naturligtvis stötte jag ihop med Tvillingarna, som tittade föraktfullt på mig när de skulle ut på sin power walk. Statt var en upplevelse. Samtliga gäster utom vi var under 20 år gamla, och de vrålade covers till det i Obygden mycket väl ansedda bandet "The Räggers". Basisten i bandet var åtalad för brott mot alkohollagen förra veckan, jag kände igen honom från förhandlingen. De hade tydligen hittat åtskilliga dunkar sprit i hans bostad. Spriten var naturligtvis beslagtagen, men det hindrade inte bandet från att ha en ny dunk fin årgångsfinkel bakom trumsetet. Är jag förvånad? Nej. Har jag fått mina fördomar bekräftade? Ja. Har mitt förakt för fulla idioter i flanell ökat dramatiskt? Jajemen.
Jag har bestämt mig för att gå ner och arbeta några timmar, trots att det är söndag. Det är fridfullt och behagligt på tingsrätten när det inte är någon annan där. När man tillbringar största delen av dagarna med att protokollföra på brottmålsförhandlingar skapas dessutom en hel del efterarbete, vilket det inte finns en chans att avverka under den ordinarie arbetsdagen. Man ska mata in ådömd påföljd i datorn, och skriva ut de blanketter som skapas i dataprogrammet. Dessa utgör sedan framsidan på själva domen. Sedan skall man skriva rent protokollen. Alltihop lämnas sedan in till den domare man har suttit tillsammans med på förhandlingen. Domaren rättar sedan blanketterna och protokollen med vanlig penna, och notarien för sedan in rättningarna i datorn. Fetto har en fäbless för att rätta domsblanketterna och protokollen med röd penna, som han använder för att placera ut stora bockar i marginalerna där han vill ha en ändring. Inte en enda mening fredas. För inte kan väl en sketen notarie formulera en mening som är tillräckligt bra för att få stå orörd i ett protokoll från en tiominuters förhandling rörande rattfylla?
Fredagen den 18 mars 2005
På Obygdens tingsrätt skall man under sin Fikavecka slå på och tömma diskmaskinen fyra gånger per dag, annars får man hela sekreterargardet efter sig. Och får man det så får man ingen hjälp av dem i arbetet på hela veckan, och får man ingen hjälp av dem så är man rökt och får dåliga betyg och inget arbete efter tinget. Slutsatsen torde vara att ens prestation under Fikaveckan står i direkt proportion till ens framtida inkomst. Om man skall tro på den tesen kan jag börja fylla i min socialbidragsansökan redan nu. Dessutom ska man bjuda på fredagsbulle till eftermiddagsfikat, och det skall helst vara hembakt. Undrar om jag ska bjuda på cementrutorna jag bakade på hemkunskapen i åttan nästa vecka när det är min tur?
Nu ska jag på samkväm, som idag organiseras av den ena Tvillingen. Jag och Mikael har redan bestämt att vi ska dricka drinkar inne hos honom så fort vi kan komma undan den här veckan också. Vi har investerat i en flaska Absolut, och när den börjar sina ska vi gå ner på Statt och partaja. Livebandet "The Räggers" (ja, det stavas med "Ä") ska spela där ikväll. Tur som fan att man ska få sig ett järn, säger jag bara.
Tisdagen den 15 mars 2005
Idag skulle jag ha suttit på min första muntliga förberedelse. Men så blev det inte. Igår gick jag in till min nya Partner in Crime, Mikael, för att få hjälp med förberedelserna inför förhandlingen. Egentligen är det Förstenotarien som skall sköta all sådan introduktion, men eftersom vi inte direkt är överförtjusta i varandra trodde jag att han skulle uppskatta detta upplägg lika mycket som jag. Ack, vad jag bedrog mig.
Mikael och jag hade knappt hunnit öppna akten innan Förstenotarien passerade utanför dörren och upptäckte vad som pågick. Irriterat stack in sin vattenkammade hjässa (på vilken man kan ana en begynnande flint) och frågade vad som tilldrog sig (vad är det för jäkla uttryck). När han fick klart för sig att Mikael och jag höll på att förbereda ett mål, blev han märkbart indignerad, men sade ingenting. Han gick därifrån, och syntes inte till på resten av förmiddagen.
På eftermiddagen knackade det på dörren till mitt tjänsterum, och Lagmannen klev in utan att vänta på svar. Jag såg direkt att han var missnöjd med något. Han harklade sig och informerade mig om att han haft ett samtal med Förstenotarien på förmiddagen. Samtalet hade gällt min "attityd" och att jag "inte respekterade den på tingsrätten etablerade arbetsordningen, vilken innebär att den i tjänst äldste notarien förevisar arbetsordningen för de yngre" och att jag "redan så här i inledningsskedet av min tjänstgöring borde tänka på vitsorden". Som avslutning på det mässande talet upplyste han mig om att jag inte är redo för att protokollföra på en muntlig förberedelse, och att jag får vänta några veckor innan det blir aktuellt. Istället fick Förstenotarien föra protokoll på min förhandling, och jag satt med som åhörare.
Det har iallafall kommit något positivt ur detta. Jag har fått bekräftat att Förstenotarien faktiskt är ett första klassens as, och att Lagmannen lyssnar på all skit som väller över de tunna läpparna. Och till råga på allt elände har jag under en hel förhandling suttit och tittat på Förstenotariens mycket flinka protokollföring. Nu ska jag gå och kräkas.