Söndagen den 13 mars 2005
En av helgkvällarna varje vecka brukar notarierna samlas på tingsrätten för att laga mat tillsammans, titta på en film eller spela något spel. Samkvämet äger alltid rum i tingsrättens lunchrum och varje notarie har sin egen helgkväll att ta ansvar för enligt ett schema som Förstenotarien (vem annars) har gjort upp.
I går kväll var det Mikael som hade ansvaret för samkvämet (som det faktiskt kallas, det står till och med angivet som rubrik på det prydliga schemat) och han hade köpt hem ingredienser till köttfärssås och spagetti. Tanken var att vi skulle laga maten gemensamt, och att vi sedan skulle spela något sällskapsspel, vilket vi också gjorde. Jag hade köpt med en flaska vin, men det visade sig till min förvåning att dessa träffar brukar vara alkoholfria. Synd, för de här jävlarna skulle behöva ett rejält järn. Särskilt Förstenotarien som verkar ha en järnstång i baken. Trots frånvaron av alkohol hade jag riktigt trevligt och jag satt faktiskt och skrattade tillsammans med Tvillingarna. Visserligen åt skämt jag själv levererade, men ändå.
Precis som jag har anat är Mikael den enda som verkar ha en fullständig servis i vitrinskåpet. När samkvämet var slut vid 10-tiden föreslog han att vi skulle ta vinflaskan och gå upp till honom och snacka lite. Jag anar att han längtat efter någon hyfsat vettig person att snacka med ända sedan han kom till Obygden. Tvillingarna gick in till sig, liksom jag, eftersom jag inte ville visa att jag skulle gå in till Mikael. Hade inte någon lust att bjuda med dem, men de skulle ändå höra att vi satt och pratade, eftersom väggarna är papperstunna i huset. Detta brydde jag mig inte om, utan sade skenheligt god natt, och satte örat intill min ytterdörr för att kontrollera att de stängde ordentligt om sig. Genom fönstret såg jag Förstenotarien och Mårten promenera mot byn. Sedan tassade jag ut i korridoren och öppnade försiktigt Mikaels dörr så att det inte skulle höras.
Ungefär som två hemliga agenter, osäkra på om de kan avslöja sig för varandra utan att bli dödade, tittade vi på varandra under ett par sekunder. Sedan brast vi ut i ett ömsesidigt fnitter. Mikael korkade upp vinflaskan. Vi nämnde inte tingsrätten eller Obygden på resten av kvällen, utan talade enbart om annat. Eftersom det visade sig att Mikael hade två pavor vin till hemma, blev vi rejält på läsken, och idag tänker jag knacka på hos Tvillingarna och andas rödvinsbaksmälla på dem. Ha!
Torsdagen den 10 mars 2005
Eftersom det har rått brist på notarier under en längre tid på tingsrätten har jag blivit obarmhärtigt inkastad i arbetet utan någon särskild introduktion. Dock har jag förstått att notarierna inför brottmålsförhandlingarna har en rad administrativa uppgifter att ta i tu med. Till exempel skall man kopiera upp vissa Viktiga Papper. Förstenotarien förklarade för mig hur kopieringsmaskinen fungerar och hade hela tiden en irriterande, beskäftig min. Han glömde dock bort att informera mig om det allra viktigaste.
Efter bara ett par dagar på Obygdens tingsrätt har jag nämligen lärt mig ett och annat. Jag har lärt mig att min viktigaste uppgift i livet, efter fem års universitetsstudier och 350 000 spänn i studieskulder, är att se till att det finns färskt vatten i rättssalen inför varje förhandling. När jag skulle protokollföra på min första brottmålsförhandling var jag ganska nervös, men jag trodde ändå att jag hade kommit ihåg allt. Papper, penna, band till bandspelaren (som tillverkades 1969), lagbok och en hög med blanketter som jag ännu inte har förstått vad de ska användas till. Men jag hade begått en dödssynd – jag hade glömt vattnet. Strax innan förhandlingen skulle börja sträckte sig Fetto, som skulle döma i målet, efter vattenkannan och upptäckte till sin förskräckelse att kannan var halvfull med dygnsgammalt vatten. Han spände ögonen i mig, och förklarade att det var notariens uppgift att tillse att kannorna var fyllda med kallt, färskt vatten under hela förhandlingsdagen, och ifrågasatte om jag verkligen klarade av att föra protokoll på förhandlingen när jag inte ens klarade av att hålla reda på en sådan enkel sak. Notarieörhängena kliade (jag tror att jag har utvecklat nickelallergi) när jag skamset gick för att fylla på kannorna.
Måndagen den 7 mars 2005
När jag spankulerat runt i korridoren i ungefär fem minuter dök Förstenotarien upp, och han var märkbart irriterad över att jag varit nere på tingsrätten före honom. Det ingick i hans åtaganden att visa mig runt i byggnaden, deklarerade han, och såg faktiskt riktigt arg ut. Jag kvävde ett fnitter, och hoppades på att han inte skulle bli ännu argare. Övriga anställda började dyka upp, men eftersom det enligt Förstenotarien är tradition att de nya notarierna hälsar på Lagmannen först, blev jag inte presenterad för dem. Förstenotarien gick ett halvt steg framför mig (till min inverterade förvåning) i korridoren när vi styrde vår kos mot Lagmannens dörr.
Jag kände mig fånig som inte skakade hand med någon vi mötte, men ingen tycktes direkt notera att jag var där.
Förstenotarien knackade vördnadsfullt på dörren, och jag hade inte blivit förvånad om han hade bockat artigt, som en liten pojke, när vi klev in på kontoret. Lagmannen såg inte ut som man förväntar sig att en lagman vid en mellanstor tingsrätt i Norrland skall göra. Jag hade förväntat mig en liten snäll farbror, gråhårig, som sittandes vid sitt skrivbort skulle le mjukt åt den nya notarien som presenterade sig. Lagmannen liknade mest en hardcorebuisnesslawyer, och jag tänkte genast att det var nog det han egentligen hade velat bli. Han hälsade på mig med ett fast handslag och nickade åt Förstenotarien, som tydligen visste att det nu skulle hållas ett enskilt samtal. Förstenotarien avlägnade sig från rummet. En likadan nick mot mig antydde att jag skulle slå mig ner i den bruna läderfåtöljen som stod placerad mitt emot skrivbordet.
- Jaha, vem är du då? frågade han med myndig stämma och tittade stint på mig. Jag blev livrädd. Dock lyckades jag berätta att jag är intresserad av civilrätt och att jag har en fil. kand. i företagsekonomi.
- Den kommer du inte att få mycket nytta av här, skrockade han. Här har vi nästan bara brottmål.
När jag kom ut från Lagmannens kontor stod Förstenotarien och väntade på mig i givakt, och jag kunde ha satt en häst på att han hade tjuvlyssnat. Vi gick sedan det återstående varvet i korridoren, och nu fick jag äntligen börja hälsa på sekreterarna och övriga notarier. Domarna brukar inte dyka upp förrän runt nio, fick jag höra, så lagmannen hade minsann varit på tingsrätten en hel timme tidigare än vanligt för att hälsa på mig. Det var ju snällt.
Jag blev placerad i ett rum, en liten skrubb utan fönster, där det tydligen är brukligt att placera den yngste notarien. Sedan blir man successivt uppgraderad, till dess att man hamnar i det rum som nu besitts av Förstenotarien. Jag hade knappt hunnit slå på min dator förrän de övriga notarierna dök upp i mitt dörrhål och såg hemlighetsfulla ut. Den näst yngste i tjänst, som jag tror heter Mårten, hade ett par stora tantörhängen av modellen Sue Ellen-clips i handen. Alla fnissade. Dock inte jag.
- Här på Obygden är det traddischoon att den yngste notarien har på sig de här örhängena under hela den första månaden, sade Mårten på östermalmiska. Även på förhandlingarna.
Resten av dagen gick jag runt i förhandlingssalar, blev förevisad hur datasystemet fungerar och informerad om arbetssättet på tingsrätten. Det verkar inte vara särskilt mycket juridik involverat i arbetsuppgifterna. Man ska fylla i blanketter och kopiera papper. Anteckna. Svara i telefon. En av domarna har hela dagen proppat mig full av information om hur det var när han satt ting (vem fan bryr sig, det var 50 år och 5000 pizzor sedan, fetto). Och hela tiden var jag iförd notarieörhängena.
Söndagen den 6 mars 2005
Tidigare idag tog jag tåget, som faktiskt visade sig gå raka vägen från Stockholm, till Obygden. Det tog fem och en halv timme. På stationen blev jag uppmött av Förstenotarien, som såg ut att vara den lokala schackklubbens ordförande. Han var på fullt allvar vattenkammad med snedbena och hade runda glasögon med svarta stålbågar. Den långa gängliga kroppen pryddes av en smårutig skjorta som var oklanderligt struken, och väl nerstoppad i ett par något för korta chinos. Verket kröntes av en bandyportfölj i brunt läder, som skulle ha varit cool om vilken annan snubbe som helst hade burit den. I det här fallet gjorde den dock inte tricket. Han hälsade artigt med ett slappt handslag. Det värsta jag vet. Sedan gick han ett halvt steg framför mig under den tio minuter långa promenaden till tingsrätten.
När vi kom fram till tingsrätten, som visade sig vara belägen i ett riktigt vackert gammalt hus, erbjöd Förstenotarien sig att visa mig runt bland kontor och förhandlingssalar. Jag avböjde, eftersom jag ville packa upp, och dessutom var säker på att jag skulle få se resten av domstolen i dagsljus under morgondagen. Han föreslog då att vi skulle knacka på hos de andra kollegorna för att ta en fika. Eftersom jag kände mig som en manglad bäver eller något annat lika tillplattat efter tågresan tackade jag artigt nej.
Nu sitter jag och tittar runt i rummet, som kommer att vara mitt hem under de närmaste två åren. Det där med tvåa visade sig vara en stor överdrift, det är snarare en etta med sovalkov och kokvrå. Den är dock ren och fräsch, vilket är mer än man kan säga om toaletten som delas av alla fyra notarierna som bor i huset. Den är nämligen ett alldeles eget litet snuskhelvete. Och den ligger inte alls bredvid kopieringsrummet, utan mitt i. Dörren till muggen är placerad mittemellan den stora kopieringsmaskinen och faxen. Eller om det är så att kopieringsmaskinen och faxen är placerade på respektive sida om dörren. Med tanke på den tekniska utrustningens ålder är det oklart vad som kom dit först. Hoppas att jag inte behöver kissa på hela kvällen.
Måndagen den 28 februari 2005
Kunde inte hålla mig många minuter - var tvungen att ringa upp tingsrätten presentera mig. Var osäker på om jag skulle be att få prata med en av rådmännen - det är ju inte de andra notarierna som ska sätta mina betyg - men vid närmare eftertanke bad jag att få tala med förstenotarien (smakar på ordet). Han var väldigt artig och trevlig. Belevad. Han berättade att de är fem notarier just nu, och att jag skall bli den sjätte. Han kommer att sluta till sommaren, så vi kommer att jobba tillsammans i ungefär fem månader. Han är tjänstledig från en affärsjuridisk byrå (jävla as, jag vill också vara tjänstledig från en affärsjuridisk byrå), och trivs bra på domstolen. Det är en god stämning, som han uttryckte det. Det arbetar sex stycken domare där, och lika många sekreterare. En mittemellanstor tingsrätt. Det låter ju bra så långt. Fast han sade förstås att det är mycket övertid och ingen övertidsersättning. Personligen är jag för tillfället nöjd med de 18 500 som bjuds under första året.
Jag tror att han tyckte att det var märkligt att jag inte hade arbetat innan tinget, och därför inte hade någon avräkning. Alla andra hade det, minsann. Ingen avräkning!? Ungefär som om man vore någon jäkla slöfock bara för att man inte har någon avräkning. Fattar han hur svårt det är på arbetsmarknaden just nu? Och särskilt när man skrev B på processen.
Jag ska egentligen inte börja förrän första april, men de behövde tydligen folk illa kvickt, så han frågade om jag kunde börja tidigare. Vi kom fram till att jag skulle börja nästa måndag. Ju tidigare desto bättre, eftersom det innebär att jag kommer snabbare från Obygden. Det fanns tydligen en ledig lägenhet som ligger ovanpå själva tingsrätten, där jag kan bo om jag vill. Tre av de andra notarierna bor i likadana lägenheter. De andra bor tydligen nere på stan. Billig hyra var det i alla fall, bara 2 300 kr för en tvåa. Fast då ligger toaletten en trappa ner i korridoren. Bredvid kopieringsrummet.
Måndagen den 28 februari 2005
Jag är från Stockholm, och trodde i min enfald att jag skulle få en plats på en tingsrätt i närheten. Men eftersom jag skrev B på både C2:an, C3:an och processen var det bara att glömma, trots min extra fil. kand. i företagsekonomi som jag så ambitiöst har läst in. Parallellt med juristlinjen naturligtvis. Man får ju extra tingspoäng för sånt. Och varje extra tingspoäng låter som en enarmad bandit som spottar ut endollarsmynt (finns det endollarsmynt?) i Las Vegas i mina öron.
Nu ska strebern flytta till Obygden och jag tänker ta mig fan bli världens bästa notarie. Man måste ju tänka på tingsbetygen. Fast det är man van vid från juristlinjen. Jag tillhörde i och för sig aldrig dem som gömde böcker i bibblan för att sabba för andra, men jag njöt lite i hemlighet när andra hade problem att hitta relevant litteratur till sina små PM. Särskilt när den förbannade Melinda våndades över sina alster. Moahaha. Fast det ska erkännas att jag själv grät jag i tre dagar när jag fick tillbaka processtentan. Längre än när mormor dog, faktiskt.