Fredagen den 27 maj 2005
Jaha. Då har man gjort bort sig på Fikaveckan igen. Jag, som bara fått några få förmaningar från Surtanterna beträffande skötseln av diskmaskinen under veckan, drog en lättnadens suck i morse då jag insåg att det var fredag och att diskpinan endast skulle vara ytterligare en dag. Men så begick jag en dödssynd, vilken är (iallafall om man ska tro Surtanterna och Fetto) värre än både högmod och frosseri. Två minuter innan eftermiddagsfikat skulle börja kom jag på att jag hade glömt bort fredagsbullarna.
När jag insåg detta fruktansvärda misstag kände jag en iskall rysning som rasade genom kroppen. Jag sprang bort till fikarummet för att informera om att jag på en gång skulle springa iväg för att inhandla de livsavgörande bullarna. När jag kom in i fikarummet var det dock försent. Surtanterna och Förstenotarien var redan på plats, och det rådde en panikartad stämning. Förstenotarien stod och slet i frysen, desperat letande efter några gamla bullar från tidigare fredagsfika, och en av Surtanterna stod med panik i blicken och ringde på telefonen (uppenbarligen till mig). -Va, vad är detta!? Inga bullar? utbrast Fetto, som just som kom in i fikarummet. Allas blickar riktades mot mig, och jag blev plötsligt rädd för att bli lynchad. -Jag ska springa och köpa bullar på direkten, stammade jag, och lade det långa benet före i riktning mot bageriet. När jag kom fram till bageriet hade detta stängt för dagen. Helvetes jävla skit. Jag sprang tillbaka till tingsrätten och kastade mig upp på en av Surtanternas cyklar som stod olåst, och trampade i ilfart ner till byn, där jag till slut hittade ett hopplock av kokosbollar, mazariner och dammsugare.
Jag var blöt av svett när jag kom tillbaka till tingsrätten och sprang raka vägen in till de bullhungriga kollegorna. Så snart jag kommit innanför dörren till fikarummet förstod jag att det hade varit festligare att kliva in i en gravkammare. Samtliga anställda satt med armarna i kors och var knäpptysta. När det upptäcktes att jag anlänt med fredagsgodsakerna, ställde sig Förstenotarien upp och började applådera med sina långsmala spretiga händer. Alla utom Mikael stämde in i ovationerna. -Det är förskräckligt dålig ordning på notarierna nuförtiden, konstaterade Fetto efter att applåderna avsomnat, och tryckte in en hel dammsugare i munnen. Hade jag inte redan tappat aptiten gjorde jag det då, och istället för att fika gick jag tillbaka till mitt rum för att fortsätta vässa mitt lager med pennor (man ska nämligen vässa exakt åtta pennor inför varje förhandling), precis som jag gjort hela eftermiddagen.
Fredagen den 20 maj 2005
Jag har fått kramper i magen av det vidriga myndighetskaffet som serveras här vid Obygdens tingsrätt. Egentligen är detta ett mindre problem, för det är bara att hälla i riktigt mycket mjölk så drar magen inte alls ihop sig lika mycket som när man tar kaffet svart. Mjölken får man köpa in själv, eftersom det anses finnas ett fullgott pulvermjölksalternativ i själva kaffemaskinen. Jag är inte förvånad, eftersom mannen som sköter ekonomin på tingsrätten är så snål att han vid ett tillfälle, då han upptäckte att en av notarierna skrivit ut ett privat mail, genast stegade in till nämnda notarie för att utkräva en avgift om enåfemti. Undrar vad det kostade tingsrätten att få in dem i bokföringen?
Tur för mig att har jag tillbringat de senaste dagarna på en av Domstolsverket anordnad introduktionskurs för notarier, vilken hölls på en bättre konferensanläggning i Stockholmsområdet. Det serverades överdådiga mängder mat (dock inget vin, eftersom Domstolsverket är riktiga snåljåpar) och jag har åtminstone gått upp tre kilo under den två dagar långa kursen. Jag har träffat en hel del notariekollegor från övriga landet och en och annan gammal kursare. På det hela taget var det en mycket trevlig och givande kurs. Dock med vissa undantag.
På utbildningar av den här typen verkar det alltid förekomma personer som kan artklassificeras som "Bäst-i-klassen". Arten kännetecknas av att den finner sin egen röst vansinnigt fascinerande, och anser att samtliga kursdeltagare bör nicka imponerat och tacksamt när de kläcker ur sig en visdom efter annan. Beteendet blir än mer förtjusande då det kompletteras med en lätt beskäftig min, och särskilt intressant blir det då flera individer av arten hamnar på samma kurs. "Bäst-i-klassen" är nämligen inte något flockdjur, och det blir lätt konflikter mellan individerna då de stöter på varandra. På den här kursen fanns det två stycken, och man kunde notera att de sneglade surt på varandra mellan chokladbiskvierna på fikarasten. För säkerhets skull åt jag inte av dessa, för man kan aldrig veta var "Bäst-i-klassen" bestämmer sig för att kissa in sina revir.
Tisdagen den 17 maj 2005
Under eftermiddagen idag satt jag på en häktningsförhandling tillsammans med en av de kvinnliga rådmännen på tingsrätten. Hon ser ut och uppför sig som en riktig järnlady, och påminner faktiskt en hel del om Maggan Thatcher. Jag hyser en sorts skräckblandad förtjusning för henne och jag har tidigare kommit underfund med att hon inte är på bästa fot med Fetto. Detta i sig väcker naturligtvis min beundran, men det hindrar inte att jag rent ut sagt är livrädd för henne. Järnladyn verkar till och med skrämma vettet ur Kammaråklagaren, för efter att hon spänt ögonen i honom när han vid ett tillfälle under förhandlingen råkade uppge fel lagrum, spillde den stackaren ut hela (naturligtvis av mig nypåfyllda) vattenkaraffen över sina papper. Den i målet misstänkte knarklangaren fnissade förtjust.
Efter förhandlingen skrev jag ihop protokollet med rasande fart, eftersom slutet på expeditionstiden var nära förestående. Med darrande steg gick jag sedan in till Järnladyn och lade akten på hennes skrivbord. Hon tittade upp mot mig och tackade (hörde jag rätt?) för att sedan återgå till domen hon höll på att skriva. En kvart senare kom Järnladyn in till min lilla skrubb och lade akten framför mig på skrivbordet. –Jag skulle vilja gå igenom ett par saker med dig, sade hon. Jag trodde att jag skulle dö. Mitt hjärta bultade och jag kände att jag började utveckla stora fuktiga parabolfläckar i armhålorna.
Järnladyn slog sig ner i min besöksstol och öppnade akten. Så började hon systematiskt gå igenom de synpunkter som fanns antecknade på mitt utkast till protokoll. Synpunkterna var ganska många till antalet, men de var uteslutande av juridisk relevans, och efter ett par minuter kände jag mig plötsligt som en vuxen medarbetare som satt och diskuterade juridik med en kollega. Avslutningsvis meddelade Järnladyn att protokollet i stort hade varit utmärkt, och att jag hade skrivit den misstänktes utsaga mycket bra.
Jag har inte känt ett liknande lyckorus sedan dagen jag tog studenten. Känslan är nästan absurd, eftersom jag förstår att jag egentligen har blivit precis lika sågad som jag har blivit varje dag sedan jag började på tingsrätten. Men det skiter jag i. För idag, mina vänner, har jag för första gången sedan jag kom till Obygden blivit behandlad som en vuxen människa.
Fredagen den 13 maj 2005
De smärtsamma sviterna från Förstenotariens notarieting låg och väntade på mig när jag kom till jobbet imorse. Eftersom hans domar skulle meddelas idag klockan tio, och jag inte hade hört något om protokollen, trodde jag att dessa hade blivit accepterade i det skick jag lämnat in dem. Och här låg de nu, fullklottrade med ändringar som endera var helt onödiga eller rent felaktiga, trots att de inte innehöll särskilt många rader och var helt skrivna på mall från tidigare notarieting. Jag vet att Förstenotarien visste att jag skulle sitta på en muntlig förberedelse tillsammans med Fetto klockan nio, och jag vet att han måste ha förstått att det inte fanns en reell möjlighet att jag skulle hinna rätta dem i tid.
Irriterad över detta stegade jag in på Förstenotariens prydliga tjänsterum och förklarade situationen för honom. Han tittade förargat på mig och förklarade att det faktiskt är protokollförarens uppgift att rätta protokollen på det sätt rättens ordförande vill ha dem. Det var egentligen bara att sätta igång. Han hade haft så mycket att göra på sista tiden, att han inte haft tid att titta på dem förrän igår.
Jag vet inte vad som flög i mig. Jag kände att pulsen gick upp, och att mitt ansikte blev blodrött. Jag smällde de fyra tunna akterna på Förstenotariens skrivbordsunderlägg (som ser ut att vara helt fritt från bakterier) och väste till honom att han antingen kunde stoppa upp protokollen där solen aldrig skiner, eller helt enkelt rätta dem själv. Förstenotarien blev lätt svettig i ansiktet och knep ihop sina tunna läppar så att de blev alldeles vita. Jag har svårt att avgöra om han blev arg, rädd eller bara perplex, och jag kände mig som huvudrollsinnehavaren i Ondskan när jag ilsket marscherade iväg till min förhandling. Troligen kunde man spåra resterna av min irritation när jag kom dit, för Fetto var ovanligt trevlig hela förmiddagen och slog till och med på belysningen i förhandlingssalen alldeles på egen hand.
Förstenotarien valde faktiskt inte något av de generösa alternativ jag erbjudit honom, utan han lät helt sonika expediera protokollen, utan att ha vidtagit några rättningar. Detta var jag naturligtvis belåten med, men med handen på hjärtat hade jag nog föredragit att få se protokollen uppkörda i Förstenotariens ankstjärt.
Tisdagen den 10 maj 2005
Lagmannen var ledig på klämdagen i fredags, och samma dag hade Mikael har varit på tingsrätten i ett helt år. Det var således dags för honom att få sitt ettårsförordnande. När man är ettårsförordnad får man hålla egna förhandlingar, och den här veckan skulle det vara både konkursförhandlingar och edgångssammanträden. Mikael var naturligtvis ivrig efter att få ta några av dessa, och påpekade detta för Fetto, som i egenskap av tillförordnad lagman skrev under förordnandet. Förstenotarien blev informerad om detta, och det bestämdes att Mikael skulle hålla det första edgångssammanträdet på måndag morgon. Jag själv skulle vara protokollförare på sammanträdet och allt var ytligt sett frid och fröjd.
Igår morse, tjugofem minuter innan edgångssammanträdet skulle äga rum, kom Lagmannen in till Mikaels rum, där vi båda satt för att förbereda sammanträdet. Lagmannen såg missnöjd ut och frågade efter Mikaels ettårsförordnande. Mikael plockade fram förordnandet ur lådan, och lämnade över det till Lagmannen som ögnade igenom det. Sedan förklarade han för Mikael att det inte skulle bli aktuellt med någon ettårsförordnande för honom än på ett tag, eftersom han inte uppnått den tillräckliga kunskap och erfarenhet som enligt lagtexten krävs för utfärdande av ett sådant förordnande. Edgångssammanträdet skulle istället hållas av Förstenotarien. Som effektfull final på sitt förnedrande tal rev gubbtjuven sönder förordnandet inför mina och Mikaels häpna blickar. Jag kunde skönja en tår i Mikaels ögonvrå.
Förstenotarien verkade ha stått utanför dörren och lyssnat igenom hela samtalet, för han kom in för att hämta akten just när Lagmannen var färdig med sitt anförande. Jag ger mig fan på att det var Förstenotarien som förespråkat att förordnandet skulle dras in, för han såg lika nöjd ut som en femtonåring som just upptäckt att han fått hår i skrevet, när vi gick bort till förhandlingssalen för att hålla det förbannade edgångssammanträdet.
Söndagen den 1 maj 2005
Jag bestämde mig för att stanna i Obygden under Valborgshelgen, eftersom första maj ändå är en söndag. De andra notarierna skulle inte heller åka bort, så vi bestämde oss för att ställa till med valborgsfest. Förstenotarien styrde planeringen med järnhand, och vi delades raskt upp i ett matlag och ett aktivitetslag. Jag själv, Mikael och Mårten var ansvariga för inköp av mat och alkohol och Tvillingarna och Förstenotarien skulle välja ut någon lämplig aktivitet att sysselsätta oss med under kvällen. Förstenotarien såg mycket finurlig ut och lät via Tvillingarna meddela att han hade storslagna planer för kvällen. Naturligtvis blev jag misstänksam, och det skulle visa sig vara helt befogat.
Middagen avlöpte smärtfritt, vi drack nubbe och sjöng snapsvisor. Så snart Mårten fått i sig några centiliter sprit försvann östermalmsdialekten all världens väg för att ersättas med klockren värmländska. Busted. Förstenotarien rörde inte sin nubbe och smuttade bara på ölen under hela måltiden, så han var spik nykter. Ändå blev hans uppsyn mer och mer pillemarisk i takt med att de tre rätterna serverades. Mikael himlade med ögonen mot mig, och jag fick lägga band på mig för att inte berätta för Förstenotarien hur ful han faktiskt är.
Efter middagen såg Förstenotarien ut som ett barn på julafton. Han reste sig från sin plats, harklade sig högtidligt och presenterade med ett självgott grin kvällens aktivitet. Denna visade sig vara en argumentationstävling med tvistemålsrättslig inriktning. Min haka var farligt nära att slå i marken och Mikael såg ut att ha hamnat i en akut psykos. Varför kan inte vi spela kubb eller ha frågesport som alla andra jävlar?
Tävlingen gick ut på att vi, efter att ha fått ett antal omständigheter presenterade för oss, skulle argumentera för eller emot huruvida en konsument i en tvist med näringsidkare skulle ha bevisbördan för uppgiften om att ett entreprenadavtal innefattat ett så kallat takpris. Som rafflande avslutning berättade Förstenotarien hur HD hade dömt i det pinfärska avgörandet. Eftersom hela tävlingen gjorde mig totalt mållös har jag egentligen inget mer att skriva idag. Förutom att jag numera känner till att bevisbördan faktiskt ligger på konsumenten, förstås.
Torsdagen den 21 april 2005
Botten is nådd. Jag har protokollfört på Förstenotariens notarieting. Det var en surrealistisk upplevelse. Hans slips var knuten nästan ända uppe vid hakspetsen och manschettknapparna glänste i solen från fönstret. Håret låg slätt kammat mot skalpen, och man kunde se ränderna från kammen. Hela spektaklet var en fascinerande uppvisning i struntviktighet, och jag tappade faktiskt hakan flera gånger under dagen. Innan det första målet skulle ropas på pekade fanskapet med hela handen mot fönstret och sade till ”protokollföraren att genast dra för gardinerna”. Jag blev så paff att jag reste mig direkt för att dra för det gamla illaluktande draperiet. Jag ångrade genast att jag inte bara vägrat. Till och med den slötänkta nämnden, som mycket väl känner till att Förstenotarien är just notarie, såg ut som fågelholkar.
Det första jag kunde konstatera var att Förstenotarien är vansinnigt förtjust i att kalla sig själv för ”tingsrätten”. Tingsrätten hade under fyra tiominutersförhandlingar fler synpunkter på både åklagaren och de tilltalade än vad tingsrätten sammantaget har haft sedan Berlinmurens fall. Tingsrätten ansåg exempelvis att åklagaren ”borde iaktta försiktighet beträffande sina frågor” till ett av vittnena i ett mål om hastighetsöverträdelse (en uttråkad trafikpolis) och under den enda förhandlingen som inte rörde trafikförseelser (ett snatteri) menade tingsrätten att den tilltalade ”borde visa sin goda vilja och erkänna brottet han gjort sig skyldig till”. Den till notarietinget straffkommenderade kammaråklagaren skruvade på sig och den tilltalade började antagligen fila på sin JO-anmälan på stuberten. Synd och skam att jag har avlagt domareden, så att jag inte kan upprepa de dumheter som rapades upp under överläggningarna.
Tingsrätten själv verkade mycket nöjd med sin insats, och efter förhandlingarna förklarade han auktoritativt att det är av största vikt för de yngre notarierna att iaktta sina äldre kollegor för att så småningom själva kunna hantera de allehanda situationer som kan uppstå i rättssalen. Det har jag verkligen för avsikt att göra, så att jag undviker att göra bort mig på samma sätt som min svagsinte kollega.
Onsdagen den 13 april 2005
Jag har till slut, som Fetto uttryckte det, fått förtroendet att protokollföra på min första muntliga förberedelse. Såhär i efterhand förstår jag inte vad the fuzz was all about, för mitt protokoll blev lika nerklottrat som vanligt med relevanta rättningar som att "hustru" hade ändrats till "fru" och att "och" hade ändrats till "samt" och tvärtom. Styckena med yrkandet och inställningen till detta var dessutom helt strukna, och ersatta med nya formuleringar. Detta trots att jag hade använt mig av ett av Fettos gamla protokoll som mall. Man får iallafall ge Fetto kredd för att han är konsekvent - allt man gör är alltid fel. -Du kan uppenbarligen inte skilja på yrkanden och grunder, så det är lika bra att jag skriver allt själv, var hans kommentar till det hela. Vad fan svarar man på det? Jag valde att erbjuda mig att på en gång föra in rättningarna i datorn. Det var tydligen rätt svar, för Fetto verkade rätt nöjd resten av dagen när han satt och spelade betalpoker på nätet.
Onsdagen den 6 april 2005
Jag är så vansinnigt trött. Jag har arbetat ungefär tolv timmar om dagen varje dag (utom i lördags och söndags, då jag endast arbetade mellan fem och sju timmar) sedan jag kom tillbaka från påskledigheten. Jag har slitit som ett jävla as, men som jag bittert har fått erfara är otack den enda löneförmån som erbjuds på Obygdens tingsrätt.
Idag har jag haft tre häktningsförhandlingar. Samtliga protokoll jag har skrivit från dessa har kommit tillbaka fullkladdade med röda streck och oläsliga anmärkningar. Fetto verkar vara väldigt irriterad över att jag inte är tankeläsare, för efter varje inlämnat protokoll har han kommit in i min lilla skrubb och mässat över hur han har uppfattat åklagarens framställning, och att man faktiskt måste anse det ena och det andra uttalat i och med att åklagaren sade si och så. Undrar om tanken är att man ska läsa in extra argument i åklagarens framställning, eller om man faktiskt bara ska skriva det som uppges vid förhandlingen i protokollet? Jag har en känsla av att Fetto vill få till tjusiga protokoll att skicka till hovrätten om häktningsbeslutet blir överklagat, han har nämligen en kompis (hur fan nu det har gått till) som arbetar där. Att han får trycka till en notarie i processen ser han antagligen som en ren bonus. Jag känner mig flera centimeter kortare än jag gjorde då jag gick till jobbet imorse. Mår inte alls bra. Tusen spänn på att Fetto hade cement i sandlådan när han var liten. Och ofärgat lego.
Fredagen den 25 mars 2005
Idag är det långfredag och jag är LEDIG och befinner mig i STOCKHOLM! Jag kan verkligen behöva lite semester från den förbannade Obygden. Under helgen kommer förhoppningsvis mina öron att läka ihop (har sår efter notarieörhängena) och mitt självförtroende likaså (kommer troligen att behöva år av terapi på grund av Fettos ständiga kritik). Jag bor hemma hos föräldrarna. Det är faktiskt rätt trevligt, och min mor hade köpt en påskpresent till mig. En stor röd collegetröja, vilken är prydd med texten "STOCKHOLM" i stora blå bokstäver. Jag tänker ha den på mig på jobbet på tisdag. Hehe.
Jag har haft Fikavecka den här veckan. Jag kom ihåg att tömma diskmaskinen under hela måndagen, men på tisdagen hade jag förhandlingar hela dagen (satt med Fetto, som ifrågasatte om jag verkligen hade läst juristlinjen när jag hade glömt att låsa upp dörren till förhandlingssalen). I min enfald trodde jag att kollegorna skulle ha överseende med att diskmaskinstömningen blir eftersatt när man sitter på förhandling, men så var det naturligtvis inte. Självklart ska jag tömma diskmaskinen även om jag är upptagen en hel förmiddag utan paus. Vid lunchtid hade disken tornat upp sig, och två av sekreterarna stod och glodde på eländet när jag kom in i fikarummet för att som hastigast kasta i mig en lunchmacka. -Är det inte du som har diskveckan? Vi har faktiskt fått springa och plocka här hela förmiddagen, och se här hur det ser ut, surade Surtanterna surt. Kärringarna måste vara lama i fingrarna, eftersom de varken klarar av att trycka på "ON"-knappen på diskmaskinen eller att ställa in de rena kopparna i skåpet.
Jag struntade i att försöka baka, utan gick istället till bageriet som ligger alldeles i närheten för att köpa fredagsbulle, som enligt Surtanterna skall serveras på onsdagen när det är påskvecka. Fetto tog två vaniljbullar, och med munnen full av den gula röran som han osmakligt nog slickade i sig innan han åt upp själva bullen, klagade han på att det inte serveras hembakt så ofta längre. Han passade även på att påpeka att notarier nuförtiden knappt gör någon nytta på domstolarna. De andra rådmännen skrattade och nickade. -Apropå notarier, så har vi notarier på Obygdens tingsrätt en sådan vansinnig tur, eftersom det är så bra domare som arbetar här, sade Förstenotarien. För en sekund ville jag knäcka näsbenet på honom, men jag nöjer mig för tillfället med att hans tunga kommer att fastna i den röv han slickar rätt som det är. Hoppas bara att jag är där när det händer.
Söndagen den 20 mars 2005
Jag har äntligen piggnat till efter att ha tillbringat lördagen bakfull i sängen (och kräkandes på toaletten, var nära att spy i faxen). Naturligtvis stötte jag ihop med Tvillingarna, som tittade föraktfullt på mig när de skulle ut på sin power walk. Statt var en upplevelse. Samtliga gäster utom vi var under 20 år gamla, och de vrålade covers till det i Obygden mycket väl ansedda bandet "The Räggers". Basisten i bandet var åtalad för brott mot alkohollagen förra veckan, jag kände igen honom från förhandlingen. De hade tydligen hittat åtskilliga dunkar sprit i hans bostad. Spriten var naturligtvis beslagtagen, men det hindrade inte bandet från att ha en ny dunk fin årgångsfinkel bakom trumsetet. Är jag förvånad? Nej. Har jag fått mina fördomar bekräftade? Ja. Har mitt förakt för fulla idioter i flanell ökat dramatiskt? Jajemen.
Jag har bestämt mig för att gå ner och arbeta några timmar, trots att det är söndag. Det är fridfullt och behagligt på tingsrätten när det inte är någon annan där. När man tillbringar största delen av dagarna med att protokollföra på brottmålsförhandlingar skapas dessutom en hel del efterarbete, vilket det inte finns en chans att avverka under den ordinarie arbetsdagen. Man ska mata in ådömd påföljd i datorn, och skriva ut de blanketter som skapas i dataprogrammet. Dessa utgör sedan framsidan på själva domen. Sedan skall man skriva rent protokollen. Alltihop lämnas sedan in till den domare man har suttit tillsammans med på förhandlingen. Domaren rättar sedan blanketterna och protokollen med vanlig penna, och notarien för sedan in rättningarna i datorn. Fetto har en fäbless för att rätta domsblanketterna och protokollen med röd penna, som han använder för att placera ut stora bockar i marginalerna där han vill ha en ändring. Inte en enda mening fredas. För inte kan väl en sketen notarie formulera en mening som är tillräckligt bra för att få stå orörd i ett protokoll från en tiominuters förhandling rörande rattfylla?
Fredagen den 18 mars 2005
På Obygdens tingsrätt skall man under sin Fikavecka slå på och tömma diskmaskinen fyra gånger per dag, annars får man hela sekreterargardet efter sig. Och får man det så får man ingen hjälp av dem i arbetet på hela veckan, och får man ingen hjälp av dem så är man rökt och får dåliga betyg och inget arbete efter tinget. Slutsatsen torde vara att ens prestation under Fikaveckan står i direkt proportion till ens framtida inkomst. Om man skall tro på den tesen kan jag börja fylla i min socialbidragsansökan redan nu. Dessutom ska man bjuda på fredagsbulle till eftermiddagsfikat, och det skall helst vara hembakt. Undrar om jag ska bjuda på cementrutorna jag bakade på hemkunskapen i åttan nästa vecka när det är min tur?
Nu ska jag på samkväm, som idag organiseras av den ena Tvillingen. Jag och Mikael har redan bestämt att vi ska dricka drinkar inne hos honom så fort vi kan komma undan den här veckan också. Vi har investerat i en flaska Absolut, och när den börjar sina ska vi gå ner på Statt och partaja. Livebandet "The Räggers" (ja, det stavas med "Ä") ska spela där ikväll. Tur som fan att man ska få sig ett järn, säger jag bara.
Tisdagen den 15 mars 2005
Idag skulle jag ha suttit på min första muntliga förberedelse. Men så blev det inte. Igår gick jag in till min nya Partner in Crime, Mikael, för att få hjälp med förberedelserna inför förhandlingen. Egentligen är det Förstenotarien som skall sköta all sådan introduktion, men eftersom vi inte direkt är överförtjusta i varandra trodde jag att han skulle uppskatta detta upplägg lika mycket som jag. Ack, vad jag bedrog mig.
Mikael och jag hade knappt hunnit öppna akten innan Förstenotarien passerade utanför dörren och upptäckte vad som pågick. Irriterat stack in sin vattenkammade hjässa (på vilken man kan ana en begynnande flint) och frågade vad som tilldrog sig (vad är det för jäkla uttryck). När han fick klart för sig att Mikael och jag höll på att förbereda ett mål, blev han märkbart indignerad, men sade ingenting. Han gick därifrån, och syntes inte till på resten av förmiddagen.
På eftermiddagen knackade det på dörren till mitt tjänsterum, och Lagmannen klev in utan att vänta på svar. Jag såg direkt att han var missnöjd med något. Han harklade sig och informerade mig om att han haft ett samtal med Förstenotarien på förmiddagen. Samtalet hade gällt min "attityd" och att jag "inte respekterade den på tingsrätten etablerade arbetsordningen, vilken innebär att den i tjänst äldste notarien förevisar arbetsordningen för de yngre" och att jag "redan så här i inledningsskedet av min tjänstgöring borde tänka på vitsorden". Som avslutning på det mässande talet upplyste han mig om att jag inte är redo för att protokollföra på en muntlig förberedelse, och att jag får vänta några veckor innan det blir aktuellt. Istället fick Förstenotarien föra protokoll på min förhandling, och jag satt med som åhörare.
Det har iallafall kommit något positivt ur detta. Jag har fått bekräftat att Förstenotarien faktiskt är ett första klassens as, och att Lagmannen lyssnar på all skit som väller över de tunna läpparna. Och till råga på allt elände har jag under en hel förhandling suttit och tittat på Förstenotariens mycket flinka protokollföring. Nu ska jag gå och kräkas.
Söndagen den 13 mars 2005
En av helgkvällarna varje vecka brukar notarierna samlas på tingsrätten för att laga mat tillsammans, titta på en film eller spela något spel. Samkvämet äger alltid rum i tingsrättens lunchrum och varje notarie har sin egen helgkväll att ta ansvar för enligt ett schema som Förstenotarien (vem annars) har gjort upp.
I går kväll var det Mikael som hade ansvaret för samkvämet (som det faktiskt kallas, det står till och med angivet som rubrik på det prydliga schemat) och han hade köpt hem ingredienser till köttfärssås och spagetti. Tanken var att vi skulle laga maten gemensamt, och att vi sedan skulle spela något sällskapsspel, vilket vi också gjorde. Jag hade köpt med en flaska vin, men det visade sig till min förvåning att dessa träffar brukar vara alkoholfria. Synd, för de här jävlarna skulle behöva ett rejält järn. Särskilt Förstenotarien som verkar ha en järnstång i baken. Trots frånvaron av alkohol hade jag riktigt trevligt och jag satt faktiskt och skrattade tillsammans med Tvillingarna. Visserligen åt skämt jag själv levererade, men ändå.
Precis som jag har anat är Mikael den enda som verkar ha en fullständig servis i vitrinskåpet. När samkvämet var slut vid 10-tiden föreslog han att vi skulle ta vinflaskan och gå upp till honom och snacka lite. Jag anar att han längtat efter någon hyfsat vettig person att snacka med ända sedan han kom till Obygden. Tvillingarna gick in till sig, liksom jag, eftersom jag inte ville visa att jag skulle gå in till Mikael. Hade inte någon lust att bjuda med dem, men de skulle ändå höra att vi satt och pratade, eftersom väggarna är papperstunna i huset. Detta brydde jag mig inte om, utan sade skenheligt god natt, och satte örat intill min ytterdörr för att kontrollera att de stängde ordentligt om sig. Genom fönstret såg jag Förstenotarien och Mårten promenera mot byn. Sedan tassade jag ut i korridoren och öppnade försiktigt Mikaels dörr så att det inte skulle höras.
Ungefär som två hemliga agenter, osäkra på om de kan avslöja sig för varandra utan att bli dödade, tittade vi på varandra under ett par sekunder. Sedan brast vi ut i ett ömsesidigt fnitter. Mikael korkade upp vinflaskan. Vi nämnde inte tingsrätten eller Obygden på resten av kvällen, utan talade enbart om annat. Eftersom det visade sig att Mikael hade två pavor vin till hemma, blev vi rejält på läsken, och idag tänker jag knacka på hos Tvillingarna och andas rödvinsbaksmälla på dem. Ha!
Torsdagen den 10 mars 2005
Eftersom det har rått brist på notarier under en längre tid på tingsrätten har jag blivit obarmhärtigt inkastad i arbetet utan någon särskild introduktion. Dock har jag förstått att notarierna inför brottmålsförhandlingarna har en rad administrativa uppgifter att ta i tu med. Till exempel skall man kopiera upp vissa Viktiga Papper. Förstenotarien förklarade för mig hur kopieringsmaskinen fungerar och hade hela tiden en irriterande, beskäftig min. Han glömde dock bort att informera mig om det allra viktigaste.
Efter bara ett par dagar på Obygdens tingsrätt har jag nämligen lärt mig ett och annat. Jag har lärt mig att min viktigaste uppgift i livet, efter fem års universitetsstudier och 350 000 spänn i studieskulder, är att se till att det finns färskt vatten i rättssalen inför varje förhandling. När jag skulle protokollföra på min första brottmålsförhandling var jag ganska nervös, men jag trodde ändå att jag hade kommit ihåg allt. Papper, penna, band till bandspelaren (som tillverkades 1969), lagbok och en hög med blanketter som jag ännu inte har förstått vad de ska användas till. Men jag hade begått en dödssynd – jag hade glömt vattnet. Strax innan förhandlingen skulle börja sträckte sig Fetto, som skulle döma i målet, efter vattenkannan och upptäckte till sin förskräckelse att kannan var halvfull med dygnsgammalt vatten. Han spände ögonen i mig, och förklarade att det var notariens uppgift att tillse att kannorna var fyllda med kallt, färskt vatten under hela förhandlingsdagen, och ifrågasatte om jag verkligen klarade av att föra protokoll på förhandlingen när jag inte ens klarade av att hålla reda på en sådan enkel sak. Notarieörhängena kliade (jag tror att jag har utvecklat nickelallergi) när jag skamset gick för att fylla på kannorna.
Måndagen den 7 mars 2005
När jag spankulerat runt i korridoren i ungefär fem minuter dök Förstenotarien upp, och han var märkbart irriterad över att jag varit nere på tingsrätten före honom. Det ingick i hans åtaganden att visa mig runt i byggnaden, deklarerade han, och såg faktiskt riktigt arg ut. Jag kvävde ett fnitter, och hoppades på att han inte skulle bli ännu argare. Övriga anställda började dyka upp, men eftersom det enligt Förstenotarien är tradition att de nya notarierna hälsar på Lagmannen först, blev jag inte presenterad för dem. Förstenotarien gick ett halvt steg framför mig (till min inverterade förvåning) i korridoren när vi styrde vår kos mot Lagmannens dörr.
Jag kände mig fånig som inte skakade hand med någon vi mötte, men ingen tycktes direkt notera att jag var där.
Förstenotarien knackade vördnadsfullt på dörren, och jag hade inte blivit förvånad om han hade bockat artigt, som en liten pojke, när vi klev in på kontoret. Lagmannen såg inte ut som man förväntar sig att en lagman vid en mellanstor tingsrätt i Norrland skall göra. Jag hade förväntat mig en liten snäll farbror, gråhårig, som sittandes vid sitt skrivbort skulle le mjukt åt den nya notarien som presenterade sig. Lagmannen liknade mest en hardcorebuisnesslawyer, och jag tänkte genast att det var nog det han egentligen hade velat bli. Han hälsade på mig med ett fast handslag och nickade åt Förstenotarien, som tydligen visste att det nu skulle hållas ett enskilt samtal. Förstenotarien avlägnade sig från rummet. En likadan nick mot mig antydde att jag skulle slå mig ner i den bruna läderfåtöljen som stod placerad mitt emot skrivbordet.
- Jaha, vem är du då? frågade han med myndig stämma och tittade stint på mig. Jag blev livrädd. Dock lyckades jag berätta att jag är intresserad av civilrätt och att jag har en fil. kand. i företagsekonomi.
- Den kommer du inte att få mycket nytta av här, skrockade han. Här har vi nästan bara brottmål.
När jag kom ut från Lagmannens kontor stod Förstenotarien och väntade på mig i givakt, och jag kunde ha satt en häst på att han hade tjuvlyssnat. Vi gick sedan det återstående varvet i korridoren, och nu fick jag äntligen börja hälsa på sekreterarna och övriga notarier. Domarna brukar inte dyka upp förrän runt nio, fick jag höra, så lagmannen hade minsann varit på tingsrätten en hel timme tidigare än vanligt för att hälsa på mig. Det var ju snällt.
Jag blev placerad i ett rum, en liten skrubb utan fönster, där det tydligen är brukligt att placera den yngste notarien. Sedan blir man successivt uppgraderad, till dess att man hamnar i det rum som nu besitts av Förstenotarien. Jag hade knappt hunnit slå på min dator förrän de övriga notarierna dök upp i mitt dörrhål och såg hemlighetsfulla ut. Den näst yngste i tjänst, som jag tror heter Mårten, hade ett par stora tantörhängen av modellen Sue Ellen-clips i handen. Alla fnissade. Dock inte jag.
- Här på Obygden är det traddischoon att den yngste notarien har på sig de här örhängena under hela den första månaden, sade Mårten på östermalmiska. Även på förhandlingarna.
Resten av dagen gick jag runt i förhandlingssalar, blev förevisad hur datasystemet fungerar och informerad om arbetssättet på tingsrätten. Det verkar inte vara särskilt mycket juridik involverat i arbetsuppgifterna. Man ska fylla i blanketter och kopiera papper. Anteckna. Svara i telefon. En av domarna har hela dagen proppat mig full av information om hur det var när han satt ting (vem fan bryr sig, det var 50 år och 5000 pizzor sedan, fetto). Och hela tiden var jag iförd notarieörhängena.
Söndagen den 6 mars 2005
Tidigare idag tog jag tåget, som faktiskt visade sig gå raka vägen från Stockholm, till Obygden. Det tog fem och en halv timme. På stationen blev jag uppmött av Förstenotarien, som såg ut att vara den lokala schackklubbens ordförande. Han var på fullt allvar vattenkammad med snedbena och hade runda glasögon med svarta stålbågar. Den långa gängliga kroppen pryddes av en smårutig skjorta som var oklanderligt struken, och väl nerstoppad i ett par något för korta chinos. Verket kröntes av en bandyportfölj i brunt läder, som skulle ha varit cool om vilken annan snubbe som helst hade burit den. I det här fallet gjorde den dock inte tricket. Han hälsade artigt med ett slappt handslag. Det värsta jag vet. Sedan gick han ett halvt steg framför mig under den tio minuter långa promenaden till tingsrätten.
När vi kom fram till tingsrätten, som visade sig vara belägen i ett riktigt vackert gammalt hus, erbjöd Förstenotarien sig att visa mig runt bland kontor och förhandlingssalar. Jag avböjde, eftersom jag ville packa upp, och dessutom var säker på att jag skulle få se resten av domstolen i dagsljus under morgondagen. Han föreslog då att vi skulle knacka på hos de andra kollegorna för att ta en fika. Eftersom jag kände mig som en manglad bäver eller något annat lika tillplattat efter tågresan tackade jag artigt nej.
Nu sitter jag och tittar runt i rummet, som kommer att vara mitt hem under de närmaste två åren. Det där med tvåa visade sig vara en stor överdrift, det är snarare en etta med sovalkov och kokvrå. Den är dock ren och fräsch, vilket är mer än man kan säga om toaletten som delas av alla fyra notarierna som bor i huset. Den är nämligen ett alldeles eget litet snuskhelvete. Och den ligger inte alls bredvid kopieringsrummet, utan mitt i. Dörren till muggen är placerad mittemellan den stora kopieringsmaskinen och faxen. Eller om det är så att kopieringsmaskinen och faxen är placerade på respektive sida om dörren. Med tanke på den tekniska utrustningens ålder är det oklart vad som kom dit först. Hoppas att jag inte behöver kissa på hela kvällen.
Måndagen den 28 februari 2005
Kunde inte hålla mig många minuter - var tvungen att ringa upp tingsrätten presentera mig. Var osäker på om jag skulle be att få prata med en av rådmännen - det är ju inte de andra notarierna som ska sätta mina betyg - men vid närmare eftertanke bad jag att få tala med förstenotarien (smakar på ordet). Han var väldigt artig och trevlig. Belevad. Han berättade att de är fem notarier just nu, och att jag skall bli den sjätte. Han kommer att sluta till sommaren, så vi kommer att jobba tillsammans i ungefär fem månader. Han är tjänstledig från en affärsjuridisk byrå (jävla as, jag vill också vara tjänstledig från en affärsjuridisk byrå), och trivs bra på domstolen. Det är en god stämning, som han uttryckte det. Det arbetar sex stycken domare där, och lika många sekreterare. En mittemellanstor tingsrätt. Det låter ju bra så långt. Fast han sade förstås att det är mycket övertid och ingen övertidsersättning. Personligen är jag för tillfället nöjd med de 18 500 som bjuds under första året.
Jag tror att han tyckte att det var märkligt att jag inte hade arbetat innan tinget, och därför inte hade någon avräkning. Alla andra hade det, minsann. Ingen avräkning!? Ungefär som om man vore någon jäkla slöfock bara för att man inte har någon avräkning. Fattar han hur svårt det är på arbetsmarknaden just nu? Och särskilt när man skrev B på processen.
Jag ska egentligen inte börja förrän första april, men de behövde tydligen folk illa kvickt, så han frågade om jag kunde börja tidigare. Vi kom fram till att jag skulle börja nästa måndag. Ju tidigare desto bättre, eftersom det innebär att jag kommer snabbare från Obygden. Det fanns tydligen en ledig lägenhet som ligger ovanpå själva tingsrätten, där jag kan bo om jag vill. Tre av de andra notarierna bor i likadana lägenheter. De andra bor tydligen nere på stan. Billig hyra var det i alla fall, bara 2 300 kr för en tvåa. Fast då ligger toaletten en trappa ner i korridoren. Bredvid kopieringsrummet.
Måndagen den 28 februari 2005
Jag är från Stockholm, och trodde i min enfald att jag skulle få en plats på en tingsrätt i närheten. Men eftersom jag skrev B på både C2:an, C3:an och processen var det bara att glömma, trots min extra fil. kand. i företagsekonomi som jag så ambitiöst har läst in. Parallellt med juristlinjen naturligtvis. Man får ju extra tingspoäng för sånt. Och varje extra tingspoäng låter som en enarmad bandit som spottar ut endollarsmynt (finns det endollarsmynt?) i Las Vegas i mina öron.
Nu ska strebern flytta till Obygden och jag tänker ta mig fan bli världens bästa notarie. Man måste ju tänka på tingsbetygen. Fast det är man van vid från juristlinjen. Jag tillhörde i och för sig aldrig dem som gömde böcker i bibblan för att sabba för andra, men jag njöt lite i hemlighet när andra hade problem att hitta relevant litteratur till sina små PM. Särskilt när den förbannade Melinda våndades över sina alster. Moahaha. Fast det ska erkännas att jag själv grät jag i tre dagar när jag fick tillbaka processtentan. Längre än när mormor dog, faktiskt.