tingsnotarien

... tittar in på denna gudsförgätna blogg så tänkte jag berätta att jag för en tid sedan blev ombedd att skriva "Månadens brev" i Press Judicata, som är JF i Uppsalas studenttidning. Eftersom min arbetslust ligger under nollstrecket såhär dagen före midsommarafton tycker jag att det passar bra med ett tillfälligt återfall här på bloggen. Själva brevet kan ni läsa här nedan.

Trevlig midsommar!

/TN

Det är väldigt frustrerande att inte få kredd för det här   

Plötsligt en dag blev jag ombedd att skriva månadens brev i Press Judicata. Förfrågan kom via mail från den biträdande redaktören för tidningen, som tyckte att ett månadsbrev från mig skulle passa bra i detta nummer som har temat "Media" efter jag är en av de mest medialt intressanta juristerna på senare tid. Jag blev uppriktigt förvånad när jag fick mailet, eftersom den anonyma blogg jag blev uppmärksammad för är avsomnad sedan drygt ett år tillbaka, och de synnerligen flitiga kommentatorerna för länge sedan har återgått till att på full tid göda sina redan slaktfärdiga delägare på advokatbyrån. Visserligen visade media ett visst intresse för mig under den tid bloggen levde, trots att jag bara kan tillgodoräknas ett fåtal av de 53 googleträffar man får ifall man söker på mitt för- och efternamn inom citattecken.

Jag har blivit intervjuad av några tidningar i olika sammanhang, och ett par av intervjuerna ägde rum vid personliga möten på skumma caféer. Eftersom jag bloggade om mitt arbetssituation var jag väldigt noga med att hålla min identitet hemlig. Därför föregicks dessa möten av mer eller mindre paranoida säkerhetsarrangemang, och när jag dök upp på intervjuerna var jag nästan iförd trenchcoat och pilotbrillor. En av mina närmaste vänner tyckte att det hela lät så agentmässigt att han genast föreslog att jag skulle gå ner till den lokala alkisbänken och skaffa mig en målvakt.

En av dessa intervjuer skedde med Sydsvenskan. Jag var vansinnigt nervös under hela intervjun, eftersom jag inte av misstag ville avslöja något som kunde röja mig, och när jag fick den tryckta tidningen i min hand var jag väldigt nyfiken. Jag läste artikeln och var riktigt nöjd - ända tills jag kom till sista raden. Där stod följande att läsa: "Det är faktiskt oerhört frustrerande att inte få kredd för det här".  

-Hrmpf! Vad är det här!? tänkte jag upprört, eftersom jag inte kunde dra mig till minnes att jag hade sagt något så ovärdigt. Tankarna virvlade runt. Hur skulle jag få journalisten att ta tillbaka det gravt felaktiga citatet? Skulle folk tro att jag ville bli juristkändis och egentligen bara var ute efter Leif Silberskys halvtidstjänst som juridisk expert i TV 4:s morgonsoffa?   

När min inledande reaktion hade lagt sig kom insikten dock smygande likt ångest en söndagsmorgon. Journalisten kanske inte var ute och cyklade i alla fall. Jag var ju ändå tvungen att erkänna för mig själv att det var rätt så smickrande med all uppmärksamhet. När jag tänkte efter så var det ju faktiskt jag som gick in flera gånger per dag på kommentarssidan för att se ifall någon hade skrivit något jag kunde hälla i min till synes bottenlösa behållare för bekräftelse. När bloggen diskuterades i något sammanhang satt jag i smyg och myste över att folk faktiskt diskuterade och verkade roas av det jag skrev, och när jag blev vald till årets tredje mest beundrade jurist efter tungviktarna Lambertz och Blix i en omröstning bland unga jurister blev jag så högfärdig att jag höll på att sätta kaffet i halsen. Även om jag i min anonymitet faktiskt har fått uppleva den tyngsta av egoboostar måste erkännas att jag många gånger har känt en nästan obetvinglig lust att gå ut och berätta vem jag egentligen är, bara för att det skulle ge en sådan kick i fem sekunder. Nu känns dock nyheten om min identitet lika aktuell som Linda Rosing, och därför tror jag att jag avstår. Hypen är över, och det är nog tur, för annars skulle jag troligen ha utvecklats till en odräglig hybrishärd.  

Så det är väl bara att erkänna att journalisten på Sydsvenskan faktiskt slog huvudet rätt på spiken. Kort sagt - det var faktiskt rätt frustrerande att inte få kredd för bloggen.

Jag misstänker på goda grunder att Pucko kommer att skriva storslagen tingsrättshistoria, för motstycke till notarie har garanterat aldrig skådats på den här sidan polcirkeln. Pucko vägrar, utan minsta reflektion, att ropa på förhandlingarna eftersom hon tycker att hennes röst låter ful i högtalaren, och häromdagen bad hon att få låna Fettos anteckningar från brottmålstinget eftersom hon själv av misstag hade glömt bort att anteckna vittnesutsagorna. Fetto grymtade förargat över att hon var så slarvig, varpå Pucko irriterat förklarade att det faktiskt var väldigt mycket att hålla reda på under förhandlingarna. Det har hon förvisso rätt i, eftersom man ska hinna med att skriva protokoll samtidigt som man sköter bandspelaren med ena handen och frisyr samt läppglans med den andra.

Man kan, ifall man vill underdriva kraftigt, säga att en viss irritation även drabbade mig förra veckan när jag fördelade dagens ärendeskörd mellan notarierna. Jag hade lagt in en akt angående adoption på Puckos bord, och tanken var att hon skulle skriva ett beslutsförslag i ärendet. Jag gick på lunch, och när jag kom tillbaka hade akten på något märkligt sätt studsat tillbaka till mitt skrivbord. -Hur kommer det sig att akten kom tillbaka till mig? frågade jag när Pucko en timme senare kom tillbaka från lunchen i byn med påsar från diverse klädbutiker i handen. -Alltså, jag sitter ting för att jag vill jobba på Affärsjuridiska Byrån när jag är färdig, så jag ser inte riktigt poängen med att jag skulle ta adoptioner, svarade Pucko. Jag, som enligt Puckos logik kommer att arbeta med vårdnadsfrågor vid Obygdens socialnämnd, hoppas innerligt att kossan kvävs i bajs från alla de stackars kanadagäss som har fått sätta dunet till för hennes skull.

Jag kom tillbaka till Obygden i söndags efter att ha varit i Stockholm för jul- och nyårsfirande. Den största delen av tiden har jag emellertid ägnat mig åt att söka arbete, eftersom jag faktiskt nu bara har drygt två månader kvar av min vidriga notarietid. Jag gottar mig hejdlöst i floskler genom vilka jag framhärdar hur vansinnigt noggrann jag är och vilken fantastisk social kompetens jag besitter, och jag måste faktiskt erkänna att jag i ett oförväget ögonblick i mitten på december råkade skicka in en fiskalsansökan till hovrätten. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Några dagar efter att jag skickat in min ansökan kom Lagmannen in till mig med ett irriterat veck i pannan. Han påpekade att hans dyrbara tid just upptagits av en helt onödig och tydligen förskräckligt tidskrävande referensförfrågan från hovrätten, och under samtalet hade han upplyst den administrativa fiskalen att "noggrannhet inte var något som intresserade mig i någon större utsträckning" och att jag inte "skulle lämna något som helst avtryck i tingsrättshistorien". Han hade tilldelat mig omdömet "lämplig för fortsatt domarutbildning", vilket i praktiken innebär att man suger fett.  

-Men vari ligger mina brister? Och varför har jag inte fått kännedom om att det har varit så här illa tidigare? frågade jag med en tilltagade klump i halsen och en ökande mängd saltsyra i magen. Lagmannen blev märkbart irriterad, och jag förstod att det konflikträdde fanskapet inte hade lust att diskutera saken vidare. -Att du över huvud taget ifrågasätter detta kan få konskekvenser för ditt sifferbetyg i "Omdöme", väste han och tittade på mig med en blick som fick mig att vilja börja knyta en snara att hänga mig i. Saken var därmed slutdiskuterad och Lagmannen återvände till sitt rum. Man kan inte tycka annat än att livet är skit, nu när jag är utsedd till sämstenotarie och dessutom har alldeles för mycket att göra på jobbet för att jag ska hinna binda klart snaran.

Nu åker jag snart till Stockholm. Väskorna är packade och tåget går om ungefär en halvtimme - sedan är det dags för mammas julmat, vilken jag finner betydligt mer aptitlig än den skit Hysterika serverar mig till vardags. Som om inte det vore nog är jag dessutom ledig i mellandagarna, vilket är väldigt tursamt, eftersom det innebär att jag hinner utnyttja tingsrättsjulklappen som består av två biobiljetter med bäst föredatum den 5 januari 2007.

God jul!

Hälsningar Tingsnotarien

Under det vidriga luciafirandet verkade merparten av Surtanterna förvandlas till Snusktanter, för de tisslade fnissigt om hur trevligt det var att titta på de stiliga gossarna iförda särk. Stekaren såg rätteligen ut att vara rädd för att bli attackerad av de glupska damerna där han stod med den batteridrivna luciakronan lätt på sned när vi andra kämpade för att hålla en någorlunda ren ton i sången. Den del av personalen som inte tillhörde Snusktanterna skruvade besvärat på sig, särskilt när vi klämde i med den av Bullmamman ihopknåpade versionen av Staffan Stalledräng.

Våran lagman styr vårt skepp
Vi tacka honom gärna
Rådmän hänger aldrig läpp
De borde få guldstjärna

Sången fortsatte med ett fjäsk efter annat, och lussebullen jag just intagit åkte obönhörligen hiss i matstrupen när jag kraxade fram texten. Själv är jag övertygad om att Marias uppslag hade gjort större succé.

Fetto han är ruskigt väck
Han har ingen hjärna
Min skräck är att se Fetto näck
Blind blir jag då gärna
Och så vidare

Efter avslutat luciatåg höll Lagmannen ett kortare tal, i vilket han tackade luciatåget för dess eminenta (?) insats. Han passade också på att tacka personalen för arbetsinsatsen under året, och som vanligt gled han in på balanserna. -Vi har ju avgjort ett antal fler mål än förra året, verkligen bra jobbat! började han högtidligt. Jag och Maria tittade på varandra. -Fast eftersom vi har fått in ännu fler mål så vore det bra om vi alla - och då särskilt notarierna - kunde försöka att arbeta lite hårdare så här veckorna före nyår för att förbättra statistiken, fortsatte han. Som om jag skulle bry mig om någon annan statistik än min egen flex, som ligger på goda 80 timmar plus.

Jag försov mig i fredags morse, och när jag vaknade hade jag en olustig känsla i maggropen utan att riktigt veta varför. Eftersom den känslan i princip har varit konstant sedan min allra första dag på tingsrätten brydde jag mig inte nämnvärt om den, och det var egentligen inte förrän jag insåg att dagen för Förstenotariens rentré var inne magsyran började bubbla likt ett knäckkok i juletider. När jag väl kom ner på tingsrätten hörde jag det lilla helvetets röst ända ut i korridoren.

-God morgon notarier, det är jag som är den nya fiskalen! Kan en domare möjligen få slå sig ner bland notarierna utan att ni känner er hämmade? undrade Förstenotarien med beskäftig röst och matchande överlägsen min. Mina notariekollegor gapade av häpnad, och jag själv gjorde mitt bästa för att ignorera honom genom att förstrött bläddra i en tvistemålsakt gällande ett bestritt betalningsföreläggande som låg och skräpade på bordet. Den nonchalanta behandlingen verkade inte falla Förstenotarien på läppen.

-Om jag är svarande i målet och påstår att det inte finns en ordentlig stämningsansökan ingiven till rätten, vad svarar du då? frågade Förstenotarien högdraget och spände ögonen i mig. -Va? sade jag. -Så du svarar inte att de till kronofogden ingivna handlingarna skall anses vara en stämningsansökan enligt 60 § BFL? sade Förstenotarien och rynkade ogillande på näsan.

Eftersom jag inte alls var lika intresserad av att starta ett juridskt rap battle som Förstenotarien svarade jag inte på frågan, utan tittade bara på honom med matt blick. Eftersom tingsrätten har lyckats fostra ett sådant besser-wissrande as är det kanske inte så konstigt att vår tingsrätt fick all time low i NPI (Nöjd Personal Index) efter den senaste medarbetarenkäten. Det måste vara någonting i den norrländska hemkörda spriten.

Lagmannen uppgav sig häromdagen ha ledsnat på att han inte kan särskilja de nya notarierna från de gamla, och upplyste mig om det var dags att återinföra den fina traditionen med notarieörhängen för att "öka på distinktionen". Istället för att påpeka skammen i att han inte ser skillnad på oss, gick jag genast för att plocka fram de nickelfyllda örhängen jag själv bar i en hel månad för nästan två år sedan, och som sedan dess legat undangömda i min låsta skrivbordslåda tillsammans med mitt rutiga muckarschema som jag noggrant fyller i en ruta på varje dag. Lagmannen sade till mig att ge örhängena till Pucko, eftersom han ansåg att Stekaren inte skulle behöva gå omkring med dem nu när det fanns en dam som hade börjat samtidigt.

Apropå pennalism så har repetitionerna inför årets luciatåg inletts. Enligt traditionen skall den yngste notarien i tjänst oavsett kön vara lucia, och eftersom Pucko har ett halvårs avräkning (som hon har bestämt sig för att tillgodoräkna sig, nu när hon har insett att det blir det första halvåret som försvinner) tillföll den tveksamma äran Stekaren. Lagmannen bad mig redogöra för luciatågsrollerna på veckoinformationen, och Stekaren såg måttligt road ut, till skillnad från Surtanterna, som ägnade de en lång stund åt förtjust kacklande eftersom Stekaren är en sådan söööt pojke. Jag ger mig fan på att de bara kommer att tycka att det är gulligt när han glömmer bort att tömma diskmaskinen under sin fikavecka.

Pucko blev mycket upprörd över att ha blivit blåst på luciatiteln och räckte upp handen för att redogöra för sin irritation på ett mycket extrovert sätt. -Det är en dumdumdum regel att jag ska straffas för min avräkning från Affäääärsjuridiska Byrån, gnällde hon med snörpig min och pipig röst samtidigt som hon intensivt kliade sig på sina notarieörhängsprydda snibbar. Jag fortsatte att redogöra för rollfördelningen. -Jag och Maria skall vara tomtar, Bullmamman skall vara tärna och Fiskalen skall vara stjängosse, fortsatte jag, samtidigt som vår städtjej från Afrika kom in. -Men då kanske du kan vara pepparkaksgubbe, vi har ju ingen negerrr bland notarierna, skrockade Rassen till städerskan. -Jag tror inte att vi kommer så mycket längre än så här, sade Lagmannen och tittade strängt på Rassen innan han förklarade mötet avslutat. Städtjejen vände sig mot Rassen och log pillemariskt. -Visst kan jag vara pepparkaksgubbe, svarade hon. Fast då ska fröken Rådman fan ha klänning.