Lördagen den 29 oktober 2005
Imorse, på frukostmötet, berättade Lagmannen vitsigt att han har beställt en ny notarie från Domstolsverket, och att denna kommer att levereras den 1 december. Ingen skrattade. Vi blev även informerade om hur det nya rotelschemat kommer att se ut, och tydligen skall jag sitta på Fiskalens rotel. Jag är rätt så nöjd med placeringen, eftersom Fiskalen faktiskt är riktigt trevlig när han är nykter, vilket han också är den övervägande delen av tiden. Mikael skall sitta på Lagmannens rotel, Mårten på Fettos, och Tvillingarna har blivit placerade på Rassens respektive Järnladyns rotlar. Den nya notarien kommer att sitta hos vår andra kvinnliga rådman. Det ska verkligen bli spännande att se vem som kommer till oss, och innan jag avslutar dagens inlägg vill jag passa på att rikta en hälsning till denna nya, ännu okända notarie:
Hjärtligt välkommen till Obygdens tingsrätt! Jag har rengjort notarieörhängena åt dig.
Söndagen den 23 oktober 2005
Onsdagen den 19 oktober 2005
Jag råkade fysiskt sett befinna mig mitt emellan Rassen och sekreteraren när incidenten utspelade sig, och jag blev så vettskrämd att jag inte ens kom mig för att försöka trösta den stackars gråtande kvinnan. Tur för mig, för det hade med största sannolikhet resulterat i ett sänkt betyg i kategorin "Omdöme". Personligen anser jag att Rassen är en av de mest inkompetenta idioterna i tingsrättens historia, för han kan rabbla fastighetsrättsliga regler som rinnande vatten, men har inte lyckats förlika ett enda tvistemål sedan jag kom till hans rotel.
Imorgon skall vi ha kick-off på tingsrätten. Jag är mycket tveksam till tillställningen, eftersom jag anser att orden "kick-off" och "tingsrätten" omöjligt kan placeras i samma mening utan att det uppstår ett allvarligt lingvistiskt fel. Vi får se vad Lagmannen har hittat på. Och vad det än är så får man tänka på att det som inte dödar, det härdar.
Torsdagen den 13 oktober 2005
Efter "The Räggers" högklassiga spelning på Statt i fredags gick Mikael, Mårten och jag vidare till DGG för att ta en öl. Den första personen vi fick syn på när kom in på puben var Fetto, som var duktigt på läsken. Eftersom samtliga närvarande på stället var lika berusade skulle det inte ha märkts över huvud taget om inte följande hade inträffat. En överförfriskad tjej blev sur på Fetto för att han trampade henne på foten (måste ha gjort jävligt ont). Hon knuffade till honom lite lätt, varpå Fetto trillade omkull på rygg och landade mitt på golvet som en riktig breakdancer mitt uppe i en backspin. Väl på benen igen informerade han den knuffande tjejen om att hennes beteende faktiskt var straffbart, att han minsann var domare på tingsrätten och att hon skulle ta sig i akt.
Eftersom vi skämdes fruktansvärt å Fyll-Fettos vägnar smet vi därifrån innan vi hann se upplösningen av dramat, och i måndags morse passade jag på att med extra len och trevlig röst fråga Bakis-Fetto hur helgen hade varit. Jag kan tänka mig att notariernas arbetsbeskrivning innefattar någon sorts plikt att bidra till rådmännens fylleångest om tillfälle ges, och jag vill inte vara den som arbetsvägrar. Plikten framför allt, menar jag. Och jag måste erkänna att jag njöt i smyg av Fettos förnedring.
Fredagen den 7 oktober 2005
Den fantastiska nyheten deklarerades vid frukostmötet i morse, och för att krydda på det hela lite extra läste Lagmannen upp Förstenotariens excellenta skriftliga omdöme från notariebetyget, trots Förstenotariens fnittrande protester. -Hihi, neej läs inte upp det, Lagmannen! pep han. Som vanligt ville jag slå honom på käften. Det enda smolket i Förstenotariens hovrättsbägare är att han måste gå på en anställningsintervju innan han kan bli antagen. För hovrättens skull borde man egentligen förse den besserwissrande skallerormen med en varningsskylt, men eftersom jag gärna vill bli av med honom tänker jag låta bli. Förlåt, hovrätten, men man står faktiskt sig själv närmast.
Jag hörde förresten en låt på radion i morse. Det var Raymond och Maria som framförde sin låt "Nej". Texten är ur min synvinkel fantastiskt bra, och jag tänker spela den i min mp3-spelare på högsta volym om en sisådär 72 veckor då jag firar min sista dag som notarie. "Nej, jag säger nej, jag kommer aldrig aldrig tillbaks till erat liv till eran stad jag kommer aldrig aldrig tillbaks till den ni sa jag skulle va". Tror att jag ska brassa på den redan nu innan jag, Mikael och Mårten bränner ner till Statt och för att titta på "The Räggers". Jag känner på mig redan nu att jag kommer att bli rejält på läsken. Skål!
Tisdagen den 4 oktober 2005
Som jag förstod det hela hade Förstenotarien uppmärksammat att notarierna har arbetat över på kvällarna under den senaste tiden. När han påpekade detta för Lagmannen passade han blygsamt nog på att nämna att han själv utan problem avverkade sin arbetsbörda före den ordinarie arbetsdagens slut. Lagmannen, som aldrig ifrågasätter Förstenotariens uppgifter, drog genast slutsatsen att notarierna hade börjat utföra privata göromål på instämplad arbetstid, såsom att surfa på Internet och maila med kamrater. Frågan hade dryftats med administratören, som i sin tur hade granskat flexlistorna. Av dessa framgick att ingen av notarierna hade lämnat tingsrätten före klockan nio på kvällen under de senaste tre veckorna, och från och med nu fick vi se till att sköta våra privata affärer när vi inte var instämplade.
Tvillingarna och Mårten sade ingenting. Jag förklarade modigt att det ökande flexsaldot berodde på ett stort antal utsatta tresitsar som notarierna skulle skriva tryck till, samtidigt som det hade hållits huvudförhandlingar i en mängd häktade mål, och att vi inte alls sysslade med privata ärenden på arbetstid. –Att domarna går på knäna kan omöjligt påverka notariernas arbetsbörda så pass att flexsaldot stiger på det här sättet, svarade Lagmannen. –Uppenbarligen påverkas arbetsbördan så pass, eftersom flexsaldot faktiskt har stigit. Vi kanske till och med borde få övertidsersättning, svarade jag, och chockerades av min egen uppstudsighet, trots att det egentligen är omöjligt att vara uppstudsig när man har fyllt tolv. Lagmannen spände ögonen i mig, och informerade oss om att han räknade med att vi i fortsättningen skulle hålla nere flexsaldot. Mitt mod sjönk till samma nivå som mina tingsbetyg just hamnat på, och sedan var mötet över.
Klockan halvfem samlades alla notarier vid stämpelklockan för att stämpla ut, eftersom ingen ville riskera något mer tjafs kring flexsaldot. Rassen, som just skulle gå hem, noterade detta och skrattade åt oss när vi gick tillbaka till våra rum för att arbeta vidare. Hans röst ekade i korridoren. –Glöm inte bort att den arbetsrrrättsliga regleringen är till för pöööbeln! ropade han efter oss.
Torsdagen den 29 september 2005
"Kanske något att tänka på? tingsnotarien.blogg.se"
Jag vågade mig inte ut från tjänsteskrubben på hela förmiddagen. Jag har naturligtvis förstått att den här bloggen förr eller senare skulle nå rådmännen, men eftersom det har gått så pass lång tid har jag slappnat av och inte funderat så mycket på det hela. Hjärtat bultade i 180, och jag vågade knappt titta på Rassen när han kom in till mig för att ställa intrikata frågor om samäganderättens förhållande till processrätten.
På eftermiddagen stålsatte jag mig och smög ner i fikarummet. Samtliga domare och notarier satt där, och jag bet ihop käkarna och väntade. Ingen sade något om bloggen. Jag, som hade tänkt rapportera om några riktiga dumheter Rassen har gjort under veckan, vågade inte gå i närheten av datorn.
Tisdagen gick. Onsdagen gick. Och så imorse, på fikarasten, frågade Järnladyn om ingen hade läst bloggen. Det visade sig att både Fetto och Rassen hade varit inne och tittat, och att de faktiskt hade tyckt att den var rätt så rolig och välskriven. Sedan började de spekulera i vilken tingsrätt som kunde tänkas vara beskriven i bloggen. - Man känner ju inte igen karaktärerna, så det kan inte vara någon tingsrätt här i närheten, sade Fetto. Rassen och Förstenotarien höll med. Mikael, som känner till att det är jag som skriver bloggen, himlade med ögonen mot mig, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag har aldrig skådat maken till brist på självinsikt, och det mest ironiska är egentligen att jag för första gången har fått samstämmigt beröm av Rassen och Fetto för något jag har skrivit. Det tackar jag för, och nu kan jag i lugn och ro fortsätta att rapportera om alla dumheter de hittar på här på tingsrätten.
Tisdagen den 20 september 2005
Numera, när jag sitter på Rassens rotel, är oron av ett helt annat slag. Han anmärker på allt man har skrivit, precis som Fetto, men Rassen har ett mer utstuderat tortyrredskap som han med triumferande min använder sig av flera gånger i veckan - The Pop Quiz. Leken är lika rafflande som en filmatisering av lagboken, och går ut på att Rassen kommer inhasande till tjänsteskrubben (jag stelnar till varje gång jag hör hans steg i korridoren) och håller ett litet juridiskt förhör. Förhören brukar ta avstamp i något mål som för tillfället är på tapeten, men frågorna ligger ändå så pass långt ifrån saken att de är omöjliga att förutse.
Efter synen i svampkåken frågade han mig exempelvis om jag hade undersökt huruvida det var några miljörättsliga aspekter som kunde tänkas bli aktuella vid saneringen av byggnaden. -Ehh, handlade inte målet om dolt fel? svarade jag. -Nähä, du har inte tittat på det, svarade Rassen triumferande och vände på klacken, troligen mycket nöjd över att han hade fått sätta mig på pottan utan toapapper den här veckan också.
Onsdagen den 14 september 2005
Huset var fullt med synliga svampar i källaren, och jag tror att en stuvning på dessa till och med kunde ha mättat Fetto. Dock hade jag inte tid att fundera på detta, eftersom jag likt en förskrämd kackerlacka sprang runt bland advokaterna, parterna och rätten, utrustad med bandspelare (som i sin tur var utrustad med, enligt Rassen, sådana där moderna band) med tillhörande mikrofon som jag så gott jag kunde försökte stoppa under näsan på alla som uttalade sig. Rassen ansåg inte att det var tillräckligt med inspelningen, utan ville att jag dessutom skulle anteckna samtidigt. - Hur ska det gå till? frågade jag, som hade händerna fulla med medeltida teknisk utrustning. - Det brukar notarierna klara av, svarade Rassen. - Jävla skitskalle, tänkte jag, och log mot honom. Jag har inte lyssnat på bandet, men jag skulle gissa att mina flåsljud överröstar det mesta som sägs på inspelningen.
Väl tillbaka på tingsrätten och på dagens sista fikarast var allt som vanligt. Förstenotarien satt oombedd och föredrog något NJA-fall som han ansåg lämpligt att servera till kaffet. Lagmannen nickade nöjt åt Förstenotariens besser-wissrande. Fetto satt och halvdåsade i ett soffhörn och Rassen jäste i ett annat. Notarierna satt tysta och Surtanterna har av någon (förklarlig) anledning börjat fika för sig själva i ett annat rum. När jag lämnade fikarummet hörde jag Förstenotariens orerande eka efter mig: "...och då menade HD att konsumenten...han som aldrig brukar skriva sig skiljaktig...", och återigen fick jag en vansinnig lust att göra kontaktlinser av hans fula brillor. Allt är precis som det brukar.
Torsdagen den 8 september 2005
Redan från början tyckte jag att boken var riktigt bra, och betyget åkte raskt upp ytterligare ett par pinnhål då jag läste om när rätten var på syn vid stadens tukthus, och notarien sprang efter rådman och nämnd för att försöka anteckna allt som sades. Lustigt, eftersom jag skall åka på syn med Rassen nästa vecka, och redan nu har fått stränga order att "se till att hålla mig i närheten (man vet tydligen aldrig när notarien kan tänkas springa bort) och att anteckna allt som sägs". Och jag som trodde att tiderna iallafall hade förändrats något sedan 1700-talet då boken utspelar sig. Vissa skillnader kan man dock notera. Exempelvis berättas det i boken om tingsnotarien Bergström som håller bekännelseförhör i rannsakningsfängelset samtidigt som han hotfullt viftar med ett par kraftiga handklovar. En sådan befogenhet vore kanske något att skriva in i mitt halvårsförordnande som mot alla odds låg undertecknat och klart på mitt skrivbord imorse. Det skulle definitivt piffa upp tillvaron.
När jag berättade om boken för de andra notarierna på fikarasten började jag, Mårten och Mikael att skämta om bekännelseförhören vi skulle hålla och hur man bäst kunde skrämmas med handklovarna. -Men förstår ni verkligen inte att den typen av förhör med största sannolikhet skulle strida mot EKMR som faktiskt är implementerad i svensk rätt, suckade Förstenotarien beskäftigt och tittade på oss med sin vanliga, vidrigt överlägsna min. No shit, Sherlock. Man frågar sig hur Obygdens tingsrätt skulle klara sig utan Förstenotariens grandiosa visdom. Förmodligen alldeles utmäkt.
Söndagen den 4 september 2005
När jag kom till jobbet i fredags morse stötte jag ihop med Fetto vid kaffemaskinen. När han fick syn på mig kom han suckande på att han inte hade hållit något utvecklingssamtal med mig efter min tid på hans rotel. Jag blev beordrad att infinna mig på hans tjänsterum en halvtimme senare, och blev tacksam för fristen eftersom jag alltid föredrar att hänga av mig jackan och dricka upp mitt kaffe innan jag blir sågad i höjd med fotknölarna.
När halvtimmen löpt ut gick jag på darrande ben till Fettos tjänsterum. Jag slog mig ner i fåtöljen som står placerad mitt emot skrivbordet, och mitt hjärta bultade snabbt och hårt. Fetto harklade sig och höll ett mycket långt och mycket mässande tal som sammanfattningsvis gick ut på hur mycket fel alla notarier gjorde, att alla notarier var likadana, att det var andra bullar (jo, tack jag ser det) när han satt ting och att notarierna egentligen inte tillför något alls på tingsrätten. Trekvart senare stapplade jag utmattad ut från Fettos rum utan att ha fått komma till tals en enda gång, och nu när Fettos röst äntligen har slutat att ringa i öronen skall jag slå upp "utvecklingssamtal" i Nationalencyklopedin, eftersom jag helt och hållet verkar ha missuppfattat innebörden av ordet.
Måndagen den 29 augusti 2005
Incidenten föranledde att Surtanterna lade fram ett nytt förslag till fruktregler hos Lagmannen. Hur detta såg ut känner jag inte till, men det hela utmynnade i att Lagmannen enväldigt ändrade fruktreglerna så att domarna numera har förtur till fruktlådan när den kommer. Efter att domarna har valt sina frukter får Surtanterna välja, och föga förvånande får notarierna vänta till sist. Fiskalen trodde initialt att han hörde till fruktkategorin ”Domare”, men när han skulle gå och ta sin eländiga banan från veckans andra fruktleverans blev han av Lagmannen upplyst om att det blev mest rättvist om han tog frukt tillsammans med notarierna. Eftersom jag fortfarande känner mig vansinnigt uppkäftig efter Fiskalens fyllesnack, kunde jag inte låta bli att påpeka att det nog skulle dröja en sisådär 20 år till dess att han blev ordinarie rådman och därmed behörig att smita före notarierna i fruktkön.
Torsdagen den 18 augusti 2005
Måndagen den 15 augusti 2005
Nu är notariekollektivet fulltaligt igen. Även Mårten har kommit tillbaka från sin semester, som han har tillbringat i sin hemstad i Värmland. Han har jobbat hårt hela dagen på att återfå sin tjusiga östermalmsaccent, men värmländskan tycks iallafall för tillfället ha slagit klorna i honom. Under förra veckan verkade Förstenotarien rätt så osäker på sin roll på tingsrätten, eftersom Mikael numera är förstenotarie, och han själv beredningsjurist. Lagmannen rätade dock ut frågetecknet genom att på frukostmötet i fredags deklarera att Förstenotarien skulle fortsätta handha de uppgifter som åligger en förstenotarie, eftersom han "besitter en förmåga att på ett effektivt sätt upprätthålla ordning och struktur i notariernas arbete". När nyheten levererades tittade Förstenotarien så beskäftigt och uppnäst på Mikael att det nära nog fastnade snorkråkor i taket i fikarummet. Mikael, som i och för sig inte sett fram emot de extra administrativa göromålen, såg lika plågad ut som om han just fått reda på att han egentligen var adopterad och att Fetto var hans biologiska pappa. Tvillingarna verkade inte reagera alls, och Mårten höjde förvånat på ögonbrynen men sade ingenting. Efter mötet gick Förstenotarien fram till Lagmannen och utlovade samma goda resultat i arbetet som tidigare. Lagmannen klappade honom på axeln och sade att han inte tvivlade på detta en sekund, utan räknade med att den goda arbetsmoralen skulle upprätthållas. Sedan gick de tillsammans in på Lagmannens tjänsterum för att planera höstens arbete, och hade jag inte haft femtioelva protokoll att färdigställa hade jag definitivt tjuvlyssnat.
Idag har jag till råga på allt elände fått verbalt smisk av en Surtant. Jag hade skrivit ett föreläggande som skulle skickas ut till en part. Jag tryckte ut föreläggandet i två exemplar (ett till parten och ett till akten) och skrev under dem. Efter några timmar kom Surtanten in till min tjänsteskrubb (där jag tydligen kommer att husera så länge det inte kommer en ny notarie till Obygden) med händerna i sidorna. Hon såg mycket barsk ut. -Vad är det här? frågade hon surt, och lade fram aktexemplaret av föreläggandet framför mig på bordet. -Ehh, svarade jag, och började förklara vad föreläggandet avsåg. Surtanten suckade ljudligt och himlade med ögonen. -Nej, det här, sade hon och pekade irriterat på min namnteckning. Jag måste ha sett mycket oförstående ut, för Surtanten suckade än ljudligare, och förklarade förargat att man endast skriver sin signatur på det exemplar som läggs i akten, och hela namnteckningen på det exemplar som skickas ut till parten. Hon stack sedan ett nytt exemplar av föreläggandet under näsan på mig och sade åt mig att skriva dit "den första bokstaven i mitt förnamn och den första bokstaven i mitt efternamn, så att allt blir rätt". Med en uppretad Surtant bredvid sig vid skrivbordet var det bara att lyda, och efteråt funderade jag på vilken fantastisk tur jag måste ha haft som varken har blivit JO-anmäld eller fått sparken, trots att jag har undertecknat varenda aktexemplar med hela min namnteckning sedan jag började på tingsrätten. Herregud.
Lördagen den 6 augusti 2005
Den här veckan har varit rena skräckfilmen ur fikarastsynpunkt. Med bara Fetto, Rassen och Tvillingarna närvarande har stämningen varit allt annat än munter (Surtanterna vägrar märkligt nog att fika med oss). Att helt enkelt hoppa över fikarasterna som tilldrar sig två gånger per dag är bara ursäktat om man sitter i förhandling. Lyckligtvis (nåja) så jag har sluppit undan de allra flesta, eftersom jag har haft brottmålsting med Fetto hela veckan (som vänligt nog har upplyst mig om hur svårt det är att få arbete som jurist, att han är uppriktigt orolig för min framtid och att jag borde skärpa mig och tänka mer på betygen). Vid de tillfällen jag har hunnit fika har Tvillingarna suttit och glott med halvöppna munnar som om de befann sig i ett tillstånd av koma, och jag känner ibland lust att helt enkelt klappa till dem för att få dem att vakna till liv.
Fetto och Rassen har dessutom under veckan fulländat konsten att få en att känna sig som ett barn som bör synas men absolut inte höras. -Vad har du gjort på semestern, frågade Rassen rakt ut i luften utan att rikta blicken mot någon särskild. För en utomstående skulle frågan kunnat vara riktad till vem som helst i rummet, men för mig stod det klart att jag ännu inte var tilltalad, och därmed borde fortsätta vara tyst. Tvillingarna såg ut som två fån och Fetto svarade att han hade varit och hälsat på en systerson i dennes stuga. Även om jag naturligtvis borde ha begripit bättre, så försökte jag att komma med i konversationen genom att nämna min egen vistelse vid mina föräldrars sommarhus. Jag fick några avmätta blickar och ett ointresserat "jaha" till svar.
Vid ett annat tillfälle satt Tvillingarna och jag själv ensamma i fikarummet vid rastens början. Rassen gick förbi utanför och stannade upp i dörrhålet för att kika in. -Nähä, ingen här, konstaterade han och vände på klacken. Bara för några månader sedan skulle jag ha tappat hakan av förvåning, men nu sökte jag istället Tvillingarnas blickar för att kunna skratta åt det absurda i situationen. Jag kunde lika gärna ha låtit bli, för de satt som vanligt och stirrade rakt framför sig utan att säga ett pip. Jag oroar mig för att deras tid vid Obygdens tingsrätt har gjort dem till lydiga, lobotomerade marionettdockor. Fast då lär de iallafall få jävligt bra betyg, så jag ska nog ringa vårdcentralen och fråga om de inte kan lobotomera mig också.
Onsdagen den 3 augusti 2005
Jaha. Imorse fick jag besked om vilken rotel jag kommer att sitta på under hösten, och det blev minsann inte Järnladyns. Jag skall sitta på en rotel som innehas av en rådman som med flit talar med fejkade Carl Bildt-"R" och tilltalar sina notarier "Notaaaarrien", trots att varje notarie som hittills har arbetat vid tingsrätten säkerligen har haft ett eget förnamn. Han är ohyggligt uppblåst och pompös till sättet, vilket är föga förvånande, eftersom dessa egenskaper verkar vara ett absolut krav från tjänsteförslagsnämndens sida då de föreslår rådmän till Obygdens tingsrätt. Han drar sig dessutom inte för att slänga ur sig saker som att "det måste ha varrrit en invandrrrare som gjorde det" när det har skett något våldsbrott i byn, och man kan ana att den afrikanska städtjejen på tingsrätten inte uppskattade att han tog upp en flaska Klorin från hennes städvagn och frågade henne om hon brukade bada i medlet.
Den aktuella rådmannen ger inte heller intrycket av att vara någon särskilt bra jurist, vilket i kombination med rasseskämten gör att man hoppas på att hastigt drabbas av någon sjukdom som man inte dör av, men som gör en så pass dålig att man blir sjukskriven ett par månader. Fast det bästa vore ju om Rassen själv drabbades av åkomman, och kom på fötter lagom till dess att jag var färdig med notarietjänstgöringen. Det hela skulle förstås bli ännu bättre om samtliga rådmän smittades av sjukdomen, gärna tillsammans med Förstenotarien, eftersom det tydligen nu är bestämt att Förstenotarien skall stanna kvar som beredningsjurist på tingsrätten. Han kommer tillbaka från semestern nästa vecka, så jag hoppas att sjukdomen slår till på momangen, och att man får fula bölder i ansiktet av den. Moahahaha.
Måndagen den 1 augusti 2005
Söndagen den 10 juli 2005
Jag tillbringar just nu en del av min semester på mina föräldrars landställe. Vistelsen är mycket behaglig, men jag är bekymrad över att Förstenotarien enligt rapport från Mikael inte har fått något arbete, och därför med största sannolikhet kommer att fortstätta förpesta tillvaron på tingsrätten på obestämd tid. Mikael kommer visserligen rent tekniskt sett att vara förstenotarie, men jag misstänker att detta faktum inte kommer att hindra Förstenotarien att fortsätta sin kamratförtryckarverksamhet.
Trots att jag egentligen alltid vill ge Förstenotarien en tjottablängare mellan lysmaskarna så att han får åka plingplongtaxi till plåsterhuset har jag faktiskt ansträngt mig för att vara trevlig mot honom ända sedan mitt tonårsstinna utbrott. Från början hade jag till och med för avsikt att be om ursäkt, men just när jag var i färd att göra det påpekade han med snörpig mun och höjt pekfinger att jag för dagen inte hade kavaj på mig, och undrade hur jag skulle bära mig åt om jag var tvungen att gå och ut i receptionen för att besvara någon fråga från allmänheten. Viljan att be om ursäkt försvann fortare än mina protokoll kommer tillbaka från rådmännen, och jag var mycket nära att upplysa honom om att de kläder han själv bar togs ur varje anständigt butikssortiment redan under det tidiga åttiotalet.
Mitt nya och förbättrade jag, som bestämt sig för att Förstenotarien inte längre ska få locka fram mina allra sämsta sidor, log i stället mot honom och berättade att jag faktiskt hade en kavaj hängande i min garderob i tjänsteskrubben. Förstenotarien nickade förnöjt, och sade att det nog så småningom kunde bli ordning på mig också. Jojo, det kommer det säkert att bli, och samtidigt kommer Loka att lansera ett nytt mineralvatten med fläsksmak.
Det kommer att bli rotelbyte för notarierna när jag kommer tillbaka från semesten. Jag hoppas på att få sitta på Järnladyns rotel, men egentligen spelar det ingen roll eftersom jag faktiskt kom ifrån Fettos rotel utan att ha, som jag har märkt hittills, lidit allt för stor psykisk skada. Men för att vara på den säkra sidan är det nog bäst att jag skaffar en stor burk Valium att knapra på till höstens protokollskrivande.
Ha en fortsatt trevlig sommar!
Torsdagen den 23 juni 2005
Måndagen den 30 maj 2005
I helgen har jag varit hemma i Stockholm, och jag var ute och drack drinkar på en bar i Vasastan tillsammans med en gammal barndomskamrat. Initialskedet av vår drinkkväll var mycket trevligt, men efter en stund fick jag syn på någon som jag helst någonsin hade velat slippa se igen. Längst bort vid bardisken fick jag stod min gamla kursare Melinda. Hon var iförd en kritstrecksrandig kostym av exklusivt märke, och bredvid henne på golvet stod en tjusig portfölj i läder lutad mot barstolen. Jag kände en rysning längs ryggraden. Melinda fick mig, trots sitt väna sätt och (kräk-) ljuva väsen, under hela juristlinjen att känna mig som en riktig looser.
Jag minns exempelvis då hon vid ett tillfälle hade kontrollerat vilket resultat jag fått på tentan (f***ing B), för att sedan med illa dold skadeglädje leverera nyheten till mig, och samtidigt på ett imponerande smidigt sätt delge mig att hon själv hade skrivit AB och att hon faktiskt funnit tentan relativt enkel. www.tacksåjävlamycket.se. Nu stod hon plötsligt här, och jag kände mig tvungen att gå fram och tala med henne.
-Heeej! Hur måår du? pep hon fram på en sämre version av den falska östermalmsdialekt som Mårten begagnar när han inte är berusad. Naturligtvis började vi tala om arbete. Melinda berättade att hon fått flera erbjudanden från de större affärsjuridiska byråerna, men att hon istället valt att sitta ting vid Stockholms tingsrätt. -Jag hörde ryktas att du sitter i Obygden, det kan väl ändå inte stämma? frågade hon och skrattade. Hon visste mycket väl att det stämde.
Jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte skrev AB på processen, för att jag är så dålig att jag inte fick ting vid Stockholms tingsrätt, jag skämdes för att jag hatar att sitta ting och för att kavajen jag bar var av ett sånt billigt skitmärke och för att det troligen syntes att jag skämdes. Melindabitchen lade huvudet på sned och log mot mig på ett lätt medlidsamt sätt. Det var exakt samma min som hon anlade den gången hon berättade för mig att jag skrivit B på processen, och precis som vid då kunde jag se skadeglädjen lysa i hennes vackra, klarblå ögen. Jag såg till att bli rejält på läsken den kvällen, och dagen efter skämdes jag faktiskt mindre för mitt B och mer för att jag råkade kräkas i taxin på väg hem.