Tisdagen den 21 mars 2006
Nu har jag äntligen blivit anmäld till min ettårskurs. Jag är faktiskt glad över att jag inte fick gå kursen vid det förra tillfället, för då hade jag behövt åka ända till Göteborg. Nu får jag istället tillbringa några dagar i början av april i stan, och jag tänker passa på att ta flexledigt både på måndagen före och fredagen efter kursen så att jag får tillbringa en hel vecka i det vackra våriga Stockholm.
Förresten var jag där nu i helgen, eftersom min ingifta farbror firade sin 50-årsdag med öppet hus. Under släktminglet blev jag grundligt utfrågad om hur det är att sitta ting av min yngre kusin, som strax kommer att ta examen från juristlinjen. -Du verkar väldigt intresserad notarietjänstgöringen. Tänker du satsa på att sitta ting? frågade jag. -Va? Är du helt vansinnig? Har du inte läst den där bloggen? svarade kusinen och såg ut som om jag just föreslagit att han skulle äta bajs. Först fick jag ett litet sting av dåligt samvete, eftersom jag tydligen har skrämt bort min kusin från notarietjänstgöringen och alla sagolika möjligheter som flott utlovas efter denna, men sedan kom jag på att jag faktiskt har räddat honom från två års helvete, och kände mig istället som en hjälte. -Vilken blogg? svarade jag.
Imorse upptäcktes, föga förvånande, att det saknades över hundra spänn vid avstämningen i chokladkassan. Om någon hade rådfrågat mig hade jag på direkten kunnat upplysa om att hela chokladlådekonceptet luktade fallissemang redan från början, eftersom det är allmänt känt att varje prudentlig statstjänsteman har en latent gratisätare inom sig. Jag själv har naturligtvis betalat igen varenda öre jag har varit skyldig. Tror jag.
Förresten var jag där nu i helgen, eftersom min ingifta farbror firade sin 50-årsdag med öppet hus. Under släktminglet blev jag grundligt utfrågad om hur det är att sitta ting av min yngre kusin, som strax kommer att ta examen från juristlinjen. -Du verkar väldigt intresserad notarietjänstgöringen. Tänker du satsa på att sitta ting? frågade jag. -Va? Är du helt vansinnig? Har du inte läst den där bloggen? svarade kusinen och såg ut som om jag just föreslagit att han skulle äta bajs. Först fick jag ett litet sting av dåligt samvete, eftersom jag tydligen har skrämt bort min kusin från notarietjänstgöringen och alla sagolika möjligheter som flott utlovas efter denna, men sedan kom jag på att jag faktiskt har räddat honom från två års helvete, och kände mig istället som en hjälte. -Vilken blogg? svarade jag.
Imorse upptäcktes, föga förvånande, att det saknades över hundra spänn vid avstämningen i chokladkassan. Om någon hade rådfrågat mig hade jag på direkten kunnat upplysa om att hela chokladlådekonceptet luktade fallissemang redan från början, eftersom det är allmänt känt att varje prudentlig statstjänsteman har en latent gratisätare inom sig. Jag själv har naturligtvis betalat igen varenda öre jag har varit skyldig. Tror jag.
Tisdagen den 14 mars 2006
Och jag som skulle ha varit på ettårskurs den här veckan. Istället sitter jag på sen övertid och fyller i fjorton (14) domsblanketter från veckans förhandlingar tillsammans med Rassen. Roten till allt elände är den snåle och förvirrade chefsadministratören, som helt enkelt har glömt bort att anmäla mig till sagda kurs. –Jag kan inte komma ihåg allt, jag jobbar bara 75 procent, förklarade han när jag i fredags ifrågasatte varför jag ännu inte erhållit kursbeskrivning och deltagarlista inför kursen.
Nåväl, jag har i alla fall haft mitt första notarieting. Jag skulle vara ordförande under två förhandlingar avseende hastighetsöverträdelser. Mikael var protokollförare, och det tog udden av min nervositet. Det var nog tur, för först ut var målet avseende videobutiksföreståndarens hastighetsöverträdelse. Med överlägsen min förklarade den självutnämnde mästerentreprenören att det var så pass dåligt skyltat på vägsträckan där han så snöpligt åkt fast att man var tvungen att titta riktigt noga för att upptäcka att det blev 50, och att både polismannen som vittnade i målet och tingsrätten kunde glömma att hyra film hos honom igen om han blev fälld. Förhandlingen var över på sju minuter blankt, och förhandling nummer två blev inställd.
När tinget var avklarat kände sig en av nämndemännen manad att recensera min insats, och gav mig betyget ”ganska bra”. Jag tycker att det var ett tämligen orättvist omdöme, eftersom det kom från någon som i smyg hade filat naglarna under både förhandlingen och överläggningen. Personligen tycker jag att min insats var nära nog enastående, och innan jag går upp till lyan för dagen ska jag placera ut obegripliga korrekturtecken i Mikaels anteckningar och samtidigt ta en allvarlig funderare på hur fan jag kan tycka att det är ett roligt skämt.
Tisdagen den 7 mars 2006
Tam-ta-dam! Fanfar! Idag har jag varit notarie vid Obygdens tingsrätt ett helt år. Det betyder att halva tiden är avverkad, och hade jag suttit i ett riktigt fängelse hade jag inte alls haft långt kvar till min villkorliga frigivning. För att fira har jag ritat upp exakt 365 rutor på ett papper, och jag kryssade omsorgsfullt i den första rutan idag innan jag gick upp till min notarielya för kvällen. Jag hoppas verkligen att det inte är skottår nästa år, för då får jag göra om hela skiten och dessutom stanna kvar en hel dag extra i Obygden.
Jag har fått mitt ettårsförordnande av Lagmannen (som såg lätt bedrövad ut när han överlämnade detsamma), och ska faktiskt ha mina första notarieförhandlingar i slutet på veckan. En av de tilltalade har redan ringt vid tre tillfällen och lämnat förslag på hur jag ska döma i hans mål om hastighetsöverträdelse, och när han ändå hade mig på tråden passade han på att påpeka att han är en av Obygdens viktigaste affärsmän (föreståndare för den lokala videobutiken). Jag tackar de högre makterna (inte hovrätten) för "tjänsteärende" och "tillfälligt ute".
I morse berättade Mikael triumferande för domarna att han fick tjänsten som biträdande jurist på Affärsbyrån i Stockholm. Lagmannen såg förvånad ut, och Fetto upplyste Mikael om att han nog fick vara beredd att arbeta på riktigt nu, istället för att bara sitta av tiden. Sedan höll han ett kortare tal om hur lite notarierna egentligen lär sig under tingstjänstgöringen, och att man lika gärna kunde anställa vilken gymnasieelev som helst att göra vårt arbete. Troligen har han helt rätt, eftersom kvalitén på notariernas arbetsinsatser måste anses vara en direkt avspegling av rådmännens kompetens, både som pedagoger och som yrkesmän. Inte undra på att man är en sopa.
Jag har fått mitt ettårsförordnande av Lagmannen (som såg lätt bedrövad ut när han överlämnade detsamma), och ska faktiskt ha mina första notarieförhandlingar i slutet på veckan. En av de tilltalade har redan ringt vid tre tillfällen och lämnat förslag på hur jag ska döma i hans mål om hastighetsöverträdelse, och när han ändå hade mig på tråden passade han på att påpeka att han är en av Obygdens viktigaste affärsmän (föreståndare för den lokala videobutiken). Jag tackar de högre makterna (inte hovrätten) för "tjänsteärende" och "tillfälligt ute".
I morse berättade Mikael triumferande för domarna att han fick tjänsten som biträdande jurist på Affärsbyrån i Stockholm. Lagmannen såg förvånad ut, och Fetto upplyste Mikael om att han nog fick vara beredd att arbeta på riktigt nu, istället för att bara sitta av tiden. Sedan höll han ett kortare tal om hur lite notarierna egentligen lär sig under tingstjänstgöringen, och att man lika gärna kunde anställa vilken gymnasieelev som helst att göra vårt arbete. Troligen har han helt rätt, eftersom kvalitén på notariernas arbetsinsatser måste anses vara en direkt avspegling av rådmännens kompetens, både som pedagoger och som yrkesmän. Inte undra på att man är en sopa.
Tisdagen den 28 februari 2006
Eftersom Mikael ska sluta på tingsrätten om en dryg månad började han söka arbete för en tid sedan. Han skickade bland annat en ansökan till en av de mellanstora affärsbyråerna i Stockholm, och blev ditkallad på intervju. Han hade dock inga större förhoppningar om att bli erbjuden tjänsten, eftersom han räknade med att få urusla referenser från Lagmannen. Dock visade det sig att även den relativt unge och för rekryteringsprocessen ansvarige delägaren hade suttit ting på Obygdens tingsrätt, varför Mikael omedelbart efter den svavelpyrande referenstagningen blev erbjuden arbetet. Delägaren måste ha njutit ohejdat av detta snillrika sätt att ge Lagmannen fingret, och Mikael har som tack för hjälpen fått en trevlig lönetrappa att klättra uppför under de närmaste åren. Det kommer att bli väldigt tomt efter Mikael. Dock inte lika tomt som i Obygdsadvokatens huvud.
I eftermiddags ringde min telefon, och när jag svarade fanns Obygdsadvokaten i andra änden. -Du kan väl kolla upp om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, sade han. Jag hänvisade till hans egen advokattitel, och påpekade att den borde borga för att han själv kunde ta reda på saken. -Haha, försöka duger, skrockade Obygdsadvokaten och lade på luren. En timme senare ringde telefonen igen, och jag såg på nummerpresentatören att samtalet kom från Obygdens Advokatbyrå. Jag himlade med ögonen och svarade. -Hej, jag ringer från allmänheten. Jag undrar om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, frågade någon med uppenbart förställd röst. Eftersom jag trodde att han drev med mig började jag att skratta. Obygdsadvokaten, som verkade tro att jag skulle gå på finten, sade inte något mer utan lade helt sonika på luren i örat på mig. Man undrar ju vad som pågår i huvudet på folk. Förmodligen inte ett skit.
I eftermiddags ringde min telefon, och när jag svarade fanns Obygdsadvokaten i andra änden. -Du kan väl kolla upp om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, sade han. Jag hänvisade till hans egen advokattitel, och påpekade att den borde borga för att han själv kunde ta reda på saken. -Haha, försöka duger, skrockade Obygdsadvokaten och lade på luren. En timme senare ringde telefonen igen, och jag såg på nummerpresentatören att samtalet kom från Obygdens Advokatbyrå. Jag himlade med ögonen och svarade. -Hej, jag ringer från allmänheten. Jag undrar om man kan testamentera bort ett jordbruksarrende, frågade någon med uppenbart förställd röst. Eftersom jag trodde att han drev med mig började jag att skratta. Obygdsadvokaten, som verkade tro att jag skulle gå på finten, sade inte något mer utan lade helt sonika på luren i örat på mig. Man undrar ju vad som pågår i huvudet på folk. Förmodligen inte ett skit.
Onsdagen den 22 februari 2006
Ja, jävlar. Varje vecka brukar det hållas någon form av informationsmöte här på Obygdens tingsrätt. Det är oftast Lagmannen som håller i mötena, och för det mesta avhandlas de växande balanserna, domstolens dåliga ekonomi samt notariernas undermåliga arbetsinsatser. I måndags verkade dock något alldeles särskilt vara å färde, för chefsadministratören hade skickat ut ett mail till hela personalstyrkan i vilket vikten av allas närvaro vid informationsmötet betonades.
Väl på mötet visade det sig att det var en av Surtanterna som skulle hålla i informationen. Eftersom detta aldrig har inträffat tidigare var stämningen i fikarummet förväntansfull, och det fnissades till och med från Tvillingarnas håll. Lagmannen hade knutit åt slipsen extra hårt och såg högtidlig ut. När alla var samlade sträckte Surtanten på sig och började tala. Hon pekade samtidigt på en stor blå plastlåda i vilken det låg chokladbitar av varierande slag och storlek. En liten matchande plastburk med myntinkast var fastsatt i lådan med en kedja. -Bitarna på lådans vänstra sida kostar sju kronor och de andra kostar tolv kronor, sade hon. Alla tittade intresserat på nymodigheten som presenterades, och jag noterade att Fetto bums började gräva i fickorna efter mynt. -Ni måste betala direkt när ni tar en chokladbit. Det gäller naturligtvis inte rådmännen, ni kan skriva upp vad ni tar på en lista och betala senare, fortsatte Surtanten. Fetto slutade att gräva, och jag bestämde mig genast för att vänta åtmistone två dagar med att betala varje gång jag tar en chokladbit. Surtanten avslutade med att informera om att hon, i egenskap av chokladansvarig, hade för avsikt att låsa in chokladen varje dag vid arbetsdagens slut, eftersom det "är så lätt hänt att chokladbitarna får fötter på kvällarna". Surtantens spark var så pass välriktad att jag genast utökade min egenbeviljade kredittid med ytterligare en dag, och nu, innan jag går upp till min notarielya, tänker jag luta mig tillbaka i skrivbordsstolen och andaktsfullt avnjuta min ännu inte betalade chokladbit som jag roffade åt mig före inlåsningen. Sov gott.
Väl på mötet visade det sig att det var en av Surtanterna som skulle hålla i informationen. Eftersom detta aldrig har inträffat tidigare var stämningen i fikarummet förväntansfull, och det fnissades till och med från Tvillingarnas håll. Lagmannen hade knutit åt slipsen extra hårt och såg högtidlig ut. När alla var samlade sträckte Surtanten på sig och började tala. Hon pekade samtidigt på en stor blå plastlåda i vilken det låg chokladbitar av varierande slag och storlek. En liten matchande plastburk med myntinkast var fastsatt i lådan med en kedja. -Bitarna på lådans vänstra sida kostar sju kronor och de andra kostar tolv kronor, sade hon. Alla tittade intresserat på nymodigheten som presenterades, och jag noterade att Fetto bums började gräva i fickorna efter mynt. -Ni måste betala direkt när ni tar en chokladbit. Det gäller naturligtvis inte rådmännen, ni kan skriva upp vad ni tar på en lista och betala senare, fortsatte Surtanten. Fetto slutade att gräva, och jag bestämde mig genast för att vänta åtmistone två dagar med att betala varje gång jag tar en chokladbit. Surtanten avslutade med att informera om att hon, i egenskap av chokladansvarig, hade för avsikt att låsa in chokladen varje dag vid arbetsdagens slut, eftersom det "är så lätt hänt att chokladbitarna får fötter på kvällarna". Surtantens spark var så pass välriktad att jag genast utökade min egenbeviljade kredittid med ytterligare en dag, och nu, innan jag går upp till min notarielya, tänker jag luta mig tillbaka i skrivbordsstolen och andaktsfullt avnjuta min ännu inte betalade chokladbit som jag roffade åt mig före inlåsningen. Sov gott.
Torsdagen den 16 februari 2006
Det är alltid lika trevligt att komma till jobbet på morgonen när man möts av mail av förevarande slag:
Till: Obygdens tingsrätt - Alla användare
Från: Surtanten
Ämne: Ovanor
"Det är en ful ovana att notarierna inte torkar av bordet när dom har fikat! Skärpning! Surtanten"
Jag blev faktiskt lite besviken över att det arga mailet inte innehöll den numera alltför sällan använda frasen "Din morsa jobbar inte här", och jag funderar på att själv sätta upp en arg lapp med denna text i fikarummet inom kort (naturligtvis anonymt utskriven från datorn). På toaletten sitter det redan en arg lapp med texten "Använd borsten efter stora besöket", och jag tror knappast att det var Förstenotarien som på sin tid med bläckpenna skrev dit kompletteringen "Ok, men det är mer bekvämt med toapapper". Men så är det faktiskt. Mer bekvämt med toapapper, alltså.
Till: Obygdens tingsrätt - Alla användare
Från: Surtanten
Ämne: Ovanor
"Det är en ful ovana att notarierna inte torkar av bordet när dom har fikat! Skärpning! Surtanten"
Jag blev faktiskt lite besviken över att det arga mailet inte innehöll den numera alltför sällan använda frasen "Din morsa jobbar inte här", och jag funderar på att själv sätta upp en arg lapp med denna text i fikarummet inom kort (naturligtvis anonymt utskriven från datorn). På toaletten sitter det redan en arg lapp med texten "Använd borsten efter stora besöket", och jag tror knappast att det var Förstenotarien som på sin tid med bläckpenna skrev dit kompletteringen "Ok, men det är mer bekvämt med toapapper". Men så är det faktiskt. Mer bekvämt med toapapper, alltså.
Måndagen den 13 februari 2006
I fredags firade en av sekreterarna sin 50-årsdag, och för en gångs skull hade den lille snåle chefsadministratören lättat på tingsrättens plånbok och köpt in varsin smörgåstårtsbakelse till personalen. Dessa konsumerades på förmiddagsfikat. På eftermiddagsfikat samma dag var alla notarier utom Bullmamman närvarande. Inga domare eller sekreterare syntes till. Jag var vrålhungrig efter att ha tillbringat lunchtimmen med att försöka få tag på någon hos polisen som kunde ordna hämtning av ett vittne, och i kylen stod den en ensam bakelse kvar. -Vågar man ta den här, frågade jag. -Jag tror att det bara är vi kvar här, så det är nog lugnt, svarade Mårten.
Just när jag ätit upp bakelsen hörde jag Bullmammans röst utanför fikarummet. -Ja, jag ställde undan en bakelse till dig, de var jättegoda med mycket majonnäs, berättade hon för någon. Då slog det mig att Fetto inte deltagit i firandet på förmiddagen, och en kall ilning rasade genom kroppen på mig när jag insåg vad jag just gjort. På tingrätten kan man begå många misstag. Man kan stava fel i ett protokoll, man kan skriva ut fel påföljd i domsblanketterna eller till och med placera den till nämnden uppkopierade skriftliga bevisningen i fel ordning. Allt detta kan, iallafall på längre sikt, förlåtas. Men man får aldrig, under några som helst omständigheter, smälla i sig Fettos smörgåstårtsbakelse.
-Vad konstigt, den stod här förut, sade Bullmamman med huvudet i kylen. Jag rapade diskret och gömde undan tallriken bredvid mig på stolen. Fetto såg rätt indignerad ut, men kunde inte peka ut någon direkt skyldig. Tvillingarna hade sina vanliga stenansikten, och Mårten och Mikael började diskutera hur märkligt det var att bakelsen var försvunnen, eftersom de hade sett den i kylen på lunchen. -Jaja, sade Fetto och lämnade fikarummet. Själv drog jag en lättnadens suck, mycket lycklig över att jag just undsluppit Fettos vrede. Tack gode Fet..äh, jag menar Gud.
Just när jag ätit upp bakelsen hörde jag Bullmammans röst utanför fikarummet. -Ja, jag ställde undan en bakelse till dig, de var jättegoda med mycket majonnäs, berättade hon för någon. Då slog det mig att Fetto inte deltagit i firandet på förmiddagen, och en kall ilning rasade genom kroppen på mig när jag insåg vad jag just gjort. På tingrätten kan man begå många misstag. Man kan stava fel i ett protokoll, man kan skriva ut fel påföljd i domsblanketterna eller till och med placera den till nämnden uppkopierade skriftliga bevisningen i fel ordning. Allt detta kan, iallafall på längre sikt, förlåtas. Men man får aldrig, under några som helst omständigheter, smälla i sig Fettos smörgåstårtsbakelse.
-Vad konstigt, den stod här förut, sade Bullmamman med huvudet i kylen. Jag rapade diskret och gömde undan tallriken bredvid mig på stolen. Fetto såg rätt indignerad ut, men kunde inte peka ut någon direkt skyldig. Tvillingarna hade sina vanliga stenansikten, och Mårten och Mikael började diskutera hur märkligt det var att bakelsen var försvunnen, eftersom de hade sett den i kylen på lunchen. -Jaja, sade Fetto och lämnade fikarummet. Själv drog jag en lättnadens suck, mycket lycklig över att jag just undsluppit Fettos vrede. Tack gode Fet..äh, jag menar Gud.
Tisdagen den 7 februari 2006
I fredags satt jag, Mikael och Mårten på DGG och diskuterade livets vedermödor över pubens nya erbjudande ”SSU-brickan” (stor stark och tequila för 50 kr före kl. 20) som uppvärmning inför kvällens live-spelning av ”The Räggers” på Statt, och ondgjorde oss över veckans plågor. Vi har i genomsnitt arbetat tolv timmar per dag under veckan eftersom det i vanlig ordning har satts ut mängder av förhandlingar, och den ena Tvillingen fortfarande är sjukskriven. -Jag har alltid tyckt att hon verkar aalllldeles för klen för att klara jurrristsvängen, skrockade Rassen vid tretiden i torsdags när han var på väg hem från arbetet.
När jag i onsdags protokollförde på Fettos muntliga förberedelse i ett mål om umgänge var den sämsta advokaten i byn ombud för modern. Pappan företräddes av en, som Fetto uttryckte det, riktig jävla stockholmsfjolla. Parterna verkade vara mycket sansade inledningsvis, men redan innan ombuden hade utvecklat grunderna för sin respektive talan hade Obygdsadvokaten lyckats redogöra för så pass många påstådda gamla oförrätter att pappan i målet var rosenrasande på modern. Modern i sin tur var rejält förbannad på Obygdsadvokaten, eftersom oförrätterna som hade anförtrotts advokaten inte alls varit avsedda att användas i själva processen. Obygdsadvokaten brydde sig inte särskilt mycket om vad hans klient hade för synpunkter på hans anförande, utan gick som en ångvält vidare i sin sakframställan. Stockholmsfjollan ifrågasatte uppgifterna som Obygdsadvokaten lämnade med hänvisning till att Obygdsadvokatens egen klient inte ville att de skulle föras in i processen, och till slut var både Obygdsadvokatens och Fettos pannor röda och blanka med pulserande ådror. Stockholmsfjollan såg å sin sida ut som en sval sommarbris.
Efter en halvtimme var parterna så pass osams att pappan lämnade sammanträdet i affekt. Modern började gråta och undrade snyftande om det alltid brukade gå till såhär i tingsrätten. Sammanträdet fick avbrytas och sättas ut till en ny tidpunkt, och det måste väl anses solklart att det omtvistade barnet i framtiden kommer att bli både narkoman och tungt kriminell på grund av bristfällig kontakt med sin far, och att detta helt och hållet kommer att vara Obygdsadvokatens förtjänst. Och lite Fettos, förstås.
När jag i onsdags protokollförde på Fettos muntliga förberedelse i ett mål om umgänge var den sämsta advokaten i byn ombud för modern. Pappan företräddes av en, som Fetto uttryckte det, riktig jävla stockholmsfjolla. Parterna verkade vara mycket sansade inledningsvis, men redan innan ombuden hade utvecklat grunderna för sin respektive talan hade Obygdsadvokaten lyckats redogöra för så pass många påstådda gamla oförrätter att pappan i målet var rosenrasande på modern. Modern i sin tur var rejält förbannad på Obygdsadvokaten, eftersom oförrätterna som hade anförtrotts advokaten inte alls varit avsedda att användas i själva processen. Obygdsadvokaten brydde sig inte särskilt mycket om vad hans klient hade för synpunkter på hans anförande, utan gick som en ångvält vidare i sin sakframställan. Stockholmsfjollan ifrågasatte uppgifterna som Obygdsadvokaten lämnade med hänvisning till att Obygdsadvokatens egen klient inte ville att de skulle föras in i processen, och till slut var både Obygdsadvokatens och Fettos pannor röda och blanka med pulserande ådror. Stockholmsfjollan såg å sin sida ut som en sval sommarbris.
Efter en halvtimme var parterna så pass osams att pappan lämnade sammanträdet i affekt. Modern började gråta och undrade snyftande om det alltid brukade gå till såhär i tingsrätten. Sammanträdet fick avbrytas och sättas ut till en ny tidpunkt, och det måste väl anses solklart att det omtvistade barnet i framtiden kommer att bli både narkoman och tungt kriminell på grund av bristfällig kontakt med sin far, och att detta helt och hållet kommer att vara Obygdsadvokatens förtjänst. Och lite Fettos, förstås.
Tisdagen den 31 januari 2006
Den här veckan har det varit relativt lugnt på Obygdens tingsrätt. Varken Fetto och Rassen har synts till särskilt mycket, så jag har haft ganska bra arbetsro. Det enda jag egentligen kan rapportera om är den hejdlöst roliga vitsen jag fick höra från en av byns advokater efter en konkursförhandling i torsdags. –Vad är det för likhet mellan spermier och stockholmare? frågade han. –Jag vet inte, svarade jag. –Det blir inte folk av så många, svarade advokaten. Kul.
Advokaterna vid Obygdens Advokatbyrå lämnar förresten en del i övrigt att önska. Den ena delägaren, som börjar närma sig pensionsåldern, har exempelvis för vana att dyka upp i rätten lite smått på läsken. På en muntlig förberedelse i ett tvistemål i slutet på förra veckan stank det betänkligt i det lilla förberedelserummet på tingsrätten, och advokatens klient, en mycket prominent herre i 50-årsåldern, rynkade ordentligt på näsan. Motpartens ombud tittade misstänksamt på mig då spritdoften började sprida sig genom den vidriga odören av heltäckningsmatta anno 1977. Jag försökte att se så nykter ut som möjligt, men detta skulle visa sig vara helt onödigt, eftersom det framgick ganska tydligt varifrån spritångorna kom när advokaten skulle utveckla grunderna för sin klients talan.
Den andra delägaren är med största sannolikhet den sämsta jurist som någonsin har beviljats inträde Advokatsamfundet. Till utseendet är han pytteliten, klotrund och knallröd. Han har dessutom en alldeles fantastisk förmåga att reta sin egen klient, motparten, motpartens ombud och rätten till fullständigt vansinne, och det hör till vanligheterna att parterna är mer i luven på varandra efter ett sammanträde med honom än vad de var vid själva skilsmässan. Jag ser fram emot morgondagen, för då skall jag protokollföra för Fetto på en vårdnadsmuf där ifrågavarande advokat är ombud. Tur att jag har laddat batterierna på DGG med en planka och stor stark för 59:-, säger jag bara.
Måndagen den 23 januari 2006
Sedan jag påbörjade min tingstjänstgöring för nästan ett år sedan har jag fått höra så mycket dumheter att jag nästan har börjat oroa mig för att dessa ska ta slut. -En dumhet, tack. -Nej, tyvärr, det finns inga dumheter kvar, återkom nästa vecka och se vad vi har fått in. Men rätt som det är dyker det upp en riktig kioskvältare. Detta, mina damer och herrar, är faktiskt bland det värsta jag någonsin har hört.
I fredags blev jag inkastad på ett brottmålsting tillsammans med Rassen, eftersom den Tvilling som egentligen är placerad på roteln var sjukskriven för sin numera kroniska magkatarr. De ordinarie domarna anser nämligen att det är lämpligast att ta Fiskalens notarie (mig) i anspråk vid behov, eftersom de av någon anledning tror att vi har mindre arbetsbörda på vår rotel. Detta är inte sant, eftersom Fiskalen har tagit över en gammal rådmansrotel med full lottning, och dessutom får en hög andra mål överösta på sig under motivering att det av en eller annan anledning är lämpliga utbildningsmål. Det är naturligtvis bara bullshit, i själva verket är det de mest överjästa gamla surdegarna som puffas över till oss, och hade jag fått den övertidsersättning som man enligt lag är berättigad till hade jag kunnat pensionera mig när som helst.
Fem minuter innan den första förhandlingen skulle börja gick jag bort till förhandlingssalen, skakade som brukligt är hand med nämndemännen och presenterade mig. Någon minut innan förhandlingen skulle börja kom Rassen inrusandes i salen, och han var högröd i ansiktet av stress. Han brydde sig inte om att presentera sig, utan kastade istället en upprörd blick på nämndekvinnan som satt placerad till höger om ordförandestolen. -Får man se ut hur som helst på förhandlingarna nuförtiden!? utbrast han barskt. Jag blev så chockad att jag trodde att mina öron skulle trilla av, men tydligen satt de kvar, eftersom jag hörde att jag blev tillsagd att ropa på målet. I smyg tittade jag åt kvinnans håll för att undersöka om hon möjligen var iförd clowndräkt, men hon bar kjol och någon sorts knytblus. Hon såg uppriktigt sårad ut.
När den sista överläggningen före lunchpausen var avklarad såg kvinnan ut att ha kommit över förolämpningen, och jag själv hade mer eller mindre slutat skämmas å Rassens vägnar. När kvinnan var på väg ut från förhandlingssalen harklade sig Rassen och ropade efter henne. Hon vände sig om. -Jag måste verkligen be om ursäkt för det jag sade angående din klädsel förut, sade Rassen. Kvinnan försäkrade att det inte var någon fara, och att saken var bortglömd. -Du förstår, tillade Rassen. Jag trodde nämligen att du var en karl.
I fredags blev jag inkastad på ett brottmålsting tillsammans med Rassen, eftersom den Tvilling som egentligen är placerad på roteln var sjukskriven för sin numera kroniska magkatarr. De ordinarie domarna anser nämligen att det är lämpligast att ta Fiskalens notarie (mig) i anspråk vid behov, eftersom de av någon anledning tror att vi har mindre arbetsbörda på vår rotel. Detta är inte sant, eftersom Fiskalen har tagit över en gammal rådmansrotel med full lottning, och dessutom får en hög andra mål överösta på sig under motivering att det av en eller annan anledning är lämpliga utbildningsmål. Det är naturligtvis bara bullshit, i själva verket är det de mest överjästa gamla surdegarna som puffas över till oss, och hade jag fått den övertidsersättning som man enligt lag är berättigad till hade jag kunnat pensionera mig när som helst.
Fem minuter innan den första förhandlingen skulle börja gick jag bort till förhandlingssalen, skakade som brukligt är hand med nämndemännen och presenterade mig. Någon minut innan förhandlingen skulle börja kom Rassen inrusandes i salen, och han var högröd i ansiktet av stress. Han brydde sig inte om att presentera sig, utan kastade istället en upprörd blick på nämndekvinnan som satt placerad till höger om ordförandestolen. -Får man se ut hur som helst på förhandlingarna nuförtiden!? utbrast han barskt. Jag blev så chockad att jag trodde att mina öron skulle trilla av, men tydligen satt de kvar, eftersom jag hörde att jag blev tillsagd att ropa på målet. I smyg tittade jag åt kvinnans håll för att undersöka om hon möjligen var iförd clowndräkt, men hon bar kjol och någon sorts knytblus. Hon såg uppriktigt sårad ut.
När den sista överläggningen före lunchpausen var avklarad såg kvinnan ut att ha kommit över förolämpningen, och jag själv hade mer eller mindre slutat skämmas å Rassens vägnar. När kvinnan var på väg ut från förhandlingssalen harklade sig Rassen och ropade efter henne. Hon vände sig om. -Jag måste verkligen be om ursäkt för det jag sade angående din klädsel förut, sade Rassen. Kvinnan försäkrade att det inte var någon fara, och att saken var bortglömd. -Du förstår, tillade Rassen. Jag trodde nämligen att du var en karl.
Söndagen den 15 januari 2006
Arbetet på domstol är ansvarsfullt men också stimulerande och utvecklande. Kontakten med människor är kärnan i arbetet, kan man läsa på Domstolsverkets hemsida. Det är mycket tveksamt om detta påstående stämmer, men när det har varit häktnings- eller huvudförhandling bakom stängda dörrar får man iallafall en pratstund med kriminalreportern vid Obygdens Dagblad. Det brukar dock varken vara stimulerande eller utvecklande, däremot ansvarsfullt, för den lilla råttan ringer ständigt till notarierna och försöker med sin pilsnerfilmsröst lura ut detaljer som han mycket väl är medveten om att vi inte kan berätta.
-Amen tjeeena, det var länge sedan. Hörrödu, vad sade han egentligen på förhandlingen? frågar han, precis som om vi vore gamla goda vänner. -Det var stängda dörrar på häktningsförhandlingen, så jag kan tyvärr inte säga något om saken, svarar jag. -Amen du, kan du inte säga om han hade några kumpaner iallafall? frågar han. -Nej, som jag sade var det var stängda dörrar, svarar jag. -Amen du, vi ska snart gå i tryck, det tar sån tid att ringa åklagaren och fråga honom, kan du inte säga nåt iallafall, tjatar Reportern. Varenda gång är det samma visa, och jag undrar om han inte är lite bakom flötet, för häromdagen bevistade han Mikaels notarieting och intervjuade en av de tilltalade i foajen. Intervjun resulterade i rubriken "X X:son kämpar för sin rätt - körde bara i 50 km/h". Vem fan vill läsa om det? Artikeln spände över halva sidan 7, och man förfasas när man inser var det statliga presstödet egentligen hamnar någonstans.
I fredags kväll, när jag som bäst stod hemma och värmde på min helgfestliga microlåda, ringde telefonen. Personen i andra änden uppgav att han var från Obygdens Dagblad, och just när jag skulle säga att jag inte ville ha någon prenumeration kände jag igen Reporterns röst. Han ville ha information om de tilltalades utsagor i ett mål om bilstölder eftersom han inte själv haft tid att närvara vid förhandlingen. -Offenlighetsprincipen gäller ju, sade han. -Precis! Det innebär att du själv kan komma och lyssna på förhandlingarna i fortsättningen om du är intresserad, svarade jag och belönade min egen fyndighet med en high five mot spegeln. -Amen du, vi går faktiskt snart i tryck, det är väl bättre om det står rätt i tidningen imorgon, lirkade Reportern. Inte nog med att man som notarie är ansvarig för alla misstag som inträffar på tingsrätten, nu skall man plötsligt hållas ansvarig hemma i TV-soffan för att Obygdens invånare får adekvat nyhetsrapportering. Den här byn behöver definitivt en rejäl narkotikahärva för att pigga upp ortsblaskan.
-Amen tjeeena, det var länge sedan. Hörrödu, vad sade han egentligen på förhandlingen? frågar han, precis som om vi vore gamla goda vänner. -Det var stängda dörrar på häktningsförhandlingen, så jag kan tyvärr inte säga något om saken, svarar jag. -Amen du, kan du inte säga om han hade några kumpaner iallafall? frågar han. -Nej, som jag sade var det var stängda dörrar, svarar jag. -Amen du, vi ska snart gå i tryck, det tar sån tid att ringa åklagaren och fråga honom, kan du inte säga nåt iallafall, tjatar Reportern. Varenda gång är det samma visa, och jag undrar om han inte är lite bakom flötet, för häromdagen bevistade han Mikaels notarieting och intervjuade en av de tilltalade i foajen. Intervjun resulterade i rubriken "X X:son kämpar för sin rätt - körde bara i 50 km/h". Vem fan vill läsa om det? Artikeln spände över halva sidan 7, och man förfasas när man inser var det statliga presstödet egentligen hamnar någonstans.
I fredags kväll, när jag som bäst stod hemma och värmde på min helgfestliga microlåda, ringde telefonen. Personen i andra änden uppgav att han var från Obygdens Dagblad, och just när jag skulle säga att jag inte ville ha någon prenumeration kände jag igen Reporterns röst. Han ville ha information om de tilltalades utsagor i ett mål om bilstölder eftersom han inte själv haft tid att närvara vid förhandlingen. -Offenlighetsprincipen gäller ju, sade han. -Precis! Det innebär att du själv kan komma och lyssna på förhandlingarna i fortsättningen om du är intresserad, svarade jag och belönade min egen fyndighet med en high five mot spegeln. -Amen du, vi går faktiskt snart i tryck, det är väl bättre om det står rätt i tidningen imorgon, lirkade Reportern. Inte nog med att man som notarie är ansvarig för alla misstag som inträffar på tingsrätten, nu skall man plötsligt hållas ansvarig hemma i TV-soffan för att Obygdens invånare får adekvat nyhetsrapportering. Den här byn behöver definitivt en rejäl narkotikahärva för att pigga upp ortsblaskan.
Söndagen den 8 januari 2006
Jag fick inget annat arbete i julklapp. Däremot fick jag ett par täckbyxor av min mor, eftersom hon hade hört på väderleksrapporten att det skall bli 48 meter snö och 64 minusgrader i Obygden ända fram till augusti. Jag misstänker att hon har rätt, för det var frost på insidan av rutorna i min notarielya när jag återvände förra veckan. Snåljåpen till chefsadministratör hade nämligen stängt av värmen när lägenheten stod tom, och det tog två dagar att värma upp den igen.
När jag började arbeta i onsdags möttes jag av Fetto vid kaffemaskinen. Han hälsade glatt, och frågade mig hur min ledighet hade varit. Jag blev mycket misstänksam, men svarade artigt på frågan. Väl inne på mitt tjänsterum funderade jag över det absurda i att bli misstänksam så snart någon är trevlig på arbetsplatsen, men jag kom fram till att det egentligen är fullkomligt naturligt, eftersom det är vetenskapligt bevisat att fullständigt främmande situationer ter sig skrämmande.
Strax före jul visade Fetto prov på stor generositet. Två dagar före julafton erbjöd han sig nämligen frikostigt att överta häktningsberedskapen från en närliggande tingsrätt, och på fikarasten samma dag frågade han vem av notarierna som frivilligt kunde tänka sig att stå beredd som protokollförare under julhelgen. Eftersom ingen av notarierna hade några som helst planer på att befinna sig inom en radie om 50 mil från Obygden under hela julhelgen var alla knäpptysta. Fetto lyfte därför sitt pekfinger och började räkna. -Ole dole doff kinke lane koff, mässade han. När hela räkneramsan var slutrabblad upptäckte Mikael till sin förskräckelse att Fettos pekfinger var riktat rakt mot honom. -Då får du vara här uppe under julhelgen, sade Fetto. -Ehh, jag har ju saker inplanerade i Göteborg, stammade Mikael. -När jag satt ting var jag minsann tvungen att jobba på julafton en gång. Men det är tillräckligt att du ser till att vara här på annandagen, svarade Fetto generöst. Själv tyckte jag att Fettos eget räknepekfinger såg ut att kunna användas både till att slå på en bandspelare under en enstaka häktningsförhandling och att skriva ett protokoll på datorn, men jag vågade inte föreslå något så omstörtande. Man får inte mopsa i onödan.
När jag började arbeta i onsdags möttes jag av Fetto vid kaffemaskinen. Han hälsade glatt, och frågade mig hur min ledighet hade varit. Jag blev mycket misstänksam, men svarade artigt på frågan. Väl inne på mitt tjänsterum funderade jag över det absurda i att bli misstänksam så snart någon är trevlig på arbetsplatsen, men jag kom fram till att det egentligen är fullkomligt naturligt, eftersom det är vetenskapligt bevisat att fullständigt främmande situationer ter sig skrämmande.
Strax före jul visade Fetto prov på stor generositet. Två dagar före julafton erbjöd han sig nämligen frikostigt att överta häktningsberedskapen från en närliggande tingsrätt, och på fikarasten samma dag frågade han vem av notarierna som frivilligt kunde tänka sig att stå beredd som protokollförare under julhelgen. Eftersom ingen av notarierna hade några som helst planer på att befinna sig inom en radie om 50 mil från Obygden under hela julhelgen var alla knäpptysta. Fetto lyfte därför sitt pekfinger och började räkna. -Ole dole doff kinke lane koff, mässade han. När hela räkneramsan var slutrabblad upptäckte Mikael till sin förskräckelse att Fettos pekfinger var riktat rakt mot honom. -Då får du vara här uppe under julhelgen, sade Fetto. -Ehh, jag har ju saker inplanerade i Göteborg, stammade Mikael. -När jag satt ting var jag minsann tvungen att jobba på julafton en gång. Men det är tillräckligt att du ser till att vara här på annandagen, svarade Fetto generöst. Själv tyckte jag att Fettos eget räknepekfinger såg ut att kunna användas både till att slå på en bandspelare under en enstaka häktningsförhandling och att skriva ett protokoll på datorn, men jag vågade inte föreslå något så omstörtande. Man får inte mopsa i onödan.
Autoreply
Jag är i Stockholm på julledighet och återkommer efter trettonhelgen, förutsatt att jag inte får ett annat arbete i julklapp.
God jul och gott nytt år!!
Hälsningar från Tingsnotarien
Obygdens tingsrätt
God jul och gott nytt år!!
Hälsningar från Tingsnotarien
Obygdens tingsrätt
Torsdagen den 15 december 2005
Lika självklart som att jag aldrig kommer att bli rekommenderad till hovrätten är att notarierna varje år arrangerar luciafirandet vid Obygdens tingsrätt. Utan att det får påverka vår ordinarie arbetsinsats skall vi inhandla glögg och lussebullar samt bre skinksmörgåsar med senap till hela personalen. Dessutom skall vi repetera in sånger inför luciatåget, i vilket den yngste notarien är Lucia. Det hela blir naturligtvis extra tokroligt de år en manlig notarie är yngst i gruppen, något som Mårten tydligen bittert fick erfara förra året. Övriga notarier skall vara tomtar och tärnor. Till traditionen hör också att Rassen varje år ondgör sig över att det inte finns någon "neegerrr" bland notarierna som kan agera pepparkaksgubbe, och att notarierna skriver en ny och tingsrättsrelaterad skojig text till "Staffan Stalledräng".
Eftersom alla förslag till texter vi producerade var direkt olämpliga att framföra i rådmännens närvaro, bestämde vi oss för att försöka bjuda in en skolklass att lussa på tingsrätten. Innan vi vågade göra slag i saken kände vi oss tvungna att fråga rådmännen och Surtanterna på fikat hur de såg på saken. De förstod inte frågan. -Hur menar ni då? Notarierna har faktiskt alltid lussat här på tingsrätten, svarade de. Diskussionen var därmed avslutad och repetitionerna i den sämsta astmakören genom tiderna påbörjades.
Till själva luciadagen hade Bullmamman bakat lussekatter, pepparkakor och ett extra fluffigt matbröd. Eftersom hon ändå haft ugnen på hade hon passat på att griljera en skinka, vilken vi använde på smörgåsarna som serverades till den skönsång vi bjöd på. Mårten och Fiskalen stod på varsin sida om mig, och de sjöng så högt och falskt att jag trodde att jag skulle få tinnitus, men som tur var avtog ringningarna i öronen efter bara ett par minuter. Bullmamman var i egenskap av yngstenotarie Lucia. Hon såg rätt plågad ut, men hon ska vara jäkligt glad, för jag har sett till att notarieörhängena har "försvunnit". Varsågod, Bullmamman.
Eftersom alla förslag till texter vi producerade var direkt olämpliga att framföra i rådmännens närvaro, bestämde vi oss för att försöka bjuda in en skolklass att lussa på tingsrätten. Innan vi vågade göra slag i saken kände vi oss tvungna att fråga rådmännen och Surtanterna på fikat hur de såg på saken. De förstod inte frågan. -Hur menar ni då? Notarierna har faktiskt alltid lussat här på tingsrätten, svarade de. Diskussionen var därmed avslutad och repetitionerna i den sämsta astmakören genom tiderna påbörjades.
Till själva luciadagen hade Bullmamman bakat lussekatter, pepparkakor och ett extra fluffigt matbröd. Eftersom hon ändå haft ugnen på hade hon passat på att griljera en skinka, vilken vi använde på smörgåsarna som serverades till den skönsång vi bjöd på. Mårten och Fiskalen stod på varsin sida om mig, och de sjöng så högt och falskt att jag trodde att jag skulle få tinnitus, men som tur var avtog ringningarna i öronen efter bara ett par minuter. Bullmamman var i egenskap av yngstenotarie Lucia. Hon såg rätt plågad ut, men hon ska vara jäkligt glad, för jag har sett till att notarieörhängena har "försvunnit". Varsågod, Bullmamman.
Lördagen den 10 december 2005
Det är inte roligt i Obygden på lördagskvällarna. När man har sett The Räggers tio gånger på Statt och druckit åtminstone tre fat öl på DGG är det liksom inte kul längre. Därför sitter jag i mitt notariechateau ikväll och dricker vin tillsammans med Mikael, Mårten och Fiskalen. Det enda vi har att glädja oss åt är att Domstolsverket äntligen har kommit ut med nästa års väggalmanacka som man kan köpa för 70 spänn. Är man ekonomiskt sinnad passar man på att köpa 10 stycken, eftersom detta ger mängdrabatt. Vi på Obygdens tingsrätt är dock så lyckligt lottade att vi inte behöver köpa någon, eftersom tingsrätten brukar dela ut dessa årligen som personaljulklapp. God jul. Tittar man i förra årets almanacka undrar man vem fan som har valt ut bilden för juli, vilken föreställer en dam i röd täckjacka. Det är antagligen samma person som har kommit på att man skall ha ett foto på en nöjd kvinna tillsammans med ett barn på Domstolsverkets nya hemsida - Domstolen är till för dig. Vad har kvinnan och barnet med domstolarna att göra, frågar man sig? -Ja, jag blev så nöjd med tingsrättens dom. Jag hade räknat med åtminstone två års fängelse efter den kontinuerliga misshandeln av min före detta make, men tänka sig, jag fick bara ettåthalvt. Tack, Domstolsverket! Jag ställer gärna upp på bild.
Dagen efter Förstenotariens sorti gjorde den nya och, som det verkar, ständigt bullbakande notarien entré. För mig har detta inneburit att jag numera sitter i ett tjänsterum som är snäppet större än min tidigare skrubb, och som dessutom har ett fönster. Det är mycket trevligt att kunna titta på den asfalterade parkeringen som är anlagd utanför fönstret. Redan första dagen bjöd hon på hemgjord Schwarzwaldtårta, som naturligtvis var utsökt. Fetto kvittrade förtjust över hur trevligt det var att bli serverad tårta två dagar i rad, och konstaterade att det troligen skulle bli ordning på fredagsfikat från och med nu. -Jag har ett nytt recept på kladdkaka som jag vill pröva, så jag kan baka till nästa fredag, sade Bullmamman. Fetto log. Själv mådde jag bara illa.
Dagen efter Förstenotariens sorti gjorde den nya och, som det verkar, ständigt bullbakande notarien entré. För mig har detta inneburit att jag numera sitter i ett tjänsterum som är snäppet större än min tidigare skrubb, och som dessutom har ett fönster. Det är mycket trevligt att kunna titta på den asfalterade parkeringen som är anlagd utanför fönstret. Redan första dagen bjöd hon på hemgjord Schwarzwaldtårta, som naturligtvis var utsökt. Fetto kvittrade förtjust över hur trevligt det var att bli serverad tårta två dagar i rad, och konstaterade att det troligen skulle bli ordning på fredagsfikat från och med nu. -Jag har ett nytt recept på kladdkaka som jag vill pröva, så jag kan baka till nästa fredag, sade Bullmamman. Fetto log. Själv mådde jag bara illa.
Fredagen den 2 december 2005
Efter festen har allt varit precis som vanligt. Fetto verkar inte skämmas ett dugg inför Tvillingen eller oss, och Rassen skorrar vidare på sin fejk-snobbiga dialekt. Han ska dock ha kredd för att han behåller sina överklass- "R" även i onyktert tillstånd, till skillnad från Mårten, som börjar sjunga på värmländska efter bara några få stadiga groggar.
Veckans stora nyhet på tingsrätten är naturligtvis att Förstenotarien har börjat på hovrätten. Självklart är jag mycket nöjd med att äntligen ha blivit av med honom, men jag är av den absoluta uppfattningen att hovrätten omgående bör anställa en personalvetare. Han arbetade sista dagen i onsdags, och enligt en inbjudan som via mail skickades ut till alla på tingsrätten skulle han bjuda på tårta i fikarummet klockan tre. Fem i tre passerade Fetto mitt rum, och stack in huvudet. -Du vet väl att det är tårta klockan tre, sade han och slickade sig om munnen.
Vi gick i samlad tropp mot fikarummet, och när vi kom dit hade Förstenotarien dukat upp med tingsrättens porslin och bryggt riktigt kaffe i kaffebryggare. Han hade till och med köpt mjölk (i vanliga fall brukar den snåle fan snylta på min och Mikaels mjölk när han tror att vi inte ser). Bredvid den nästan till absurdum prydliga dukningen stod en tårtkartong. Förstenotarien såg pillemarisk ut, och man behövde inte vara tankeläsare för att lista ut att han hade en räv bakom örat.
När hela tingsrättens personal var samlad harklade han sig, och såg mer beskäftig ut än jag någonsin har sett honom tidigare. Sedan öppnade han tårtkartongen, och jag trodde inledningsvis att jag hade fått hallucinationer. Tårtfan föreställde ett porträtt av Lagmannen. Jag har aldrig i mitt liv tidigare haft så svårt att hålla mig för skratt, och mina ögon tårades av ansträngingen. -Varsågoda, sade Förstenotarien. Ingen vågade börja. Efter femton sekunders pinsam tystnad stegade Fetto fram emot tårtan. -Eftersom ingen annan börjar får väl jag göra det, sade han och satte tårtspaden rakt i Lagmannens öga. Lagmannen såg måttligt road ut, både på tårtan och i verkligheten. Jag bestämde mig genast för att hålla mig till det bryggda kaffet. Tur var väl det, för det enda som återstod efter tårtkalaset var delar av Lagmannens öra.
Veckans stora nyhet på tingsrätten är naturligtvis att Förstenotarien har börjat på hovrätten. Självklart är jag mycket nöjd med att äntligen ha blivit av med honom, men jag är av den absoluta uppfattningen att hovrätten omgående bör anställa en personalvetare. Han arbetade sista dagen i onsdags, och enligt en inbjudan som via mail skickades ut till alla på tingsrätten skulle han bjuda på tårta i fikarummet klockan tre. Fem i tre passerade Fetto mitt rum, och stack in huvudet. -Du vet väl att det är tårta klockan tre, sade han och slickade sig om munnen.
Vi gick i samlad tropp mot fikarummet, och när vi kom dit hade Förstenotarien dukat upp med tingsrättens porslin och bryggt riktigt kaffe i kaffebryggare. Han hade till och med köpt mjölk (i vanliga fall brukar den snåle fan snylta på min och Mikaels mjölk när han tror att vi inte ser). Bredvid den nästan till absurdum prydliga dukningen stod en tårtkartong. Förstenotarien såg pillemarisk ut, och man behövde inte vara tankeläsare för att lista ut att han hade en räv bakom örat.
När hela tingsrättens personal var samlad harklade han sig, och såg mer beskäftig ut än jag någonsin har sett honom tidigare. Sedan öppnade han tårtkartongen, och jag trodde inledningsvis att jag hade fått hallucinationer. Tårtfan föreställde ett porträtt av Lagmannen. Jag har aldrig i mitt liv tidigare haft så svårt att hålla mig för skratt, och mina ögon tårades av ansträngingen. -Varsågoda, sade Förstenotarien. Ingen vågade börja. Efter femton sekunders pinsam tystnad stegade Fetto fram emot tårtan. -Eftersom ingen annan börjar får väl jag göra det, sade han och satte tårtspaden rakt i Lagmannens öga. Lagmannen såg måttligt road ut, både på tårtan och i verkligheten. Jag bestämde mig genast för att hålla mig till det bryggda kaffet. Tur var väl det, för det enda som återstod efter tårtkalaset var delar av Lagmannens öra.
Tisdagen den 22 november 2005
Festligheterna i lördags inleddes klockan sju. Vid det laget hade Fetto hunnit klämma ytterligare två burköl utöver de två han drack när han "skrev dom" (i själva verket spelade han betalpoker). Först på plats var Rassen, som sofistikerat smuttade på fördrinken vi serverade vid ankomst. Fetto kom ut från sitt tjänsterum minuterna efter Rassens entré, och han rynkade på näsan åt drinken. -Kan man inte få sig en redig grogg på det här stället? frågade han. Demonstrativt spillde jag på några centiliter vodka i hans glas, vilket fick honom att se ut som ett barn som just har lagt vantarna på en påse godis.
Middagen förlöpte väl, maten räckte och alla verkade nöjda. Själv höll jag tummarna för att incidenten på DGG skulle upprepa sig, för det hade varit en ren njutning att få se Fetto snurra rygg framför ögonen på Lagmannen. Lagmannen bereddes dock inte tillfälle att beskåda ett sådant spektakel, för när han hade hållit (ytterligare) ett tal om Förstenotariens förträfflighet och ätit upp maten tackade han för sig och gick hem. De andra vuxna började också droppa av efter middagen, och jag och Mikael började plocka ihop en ljudanläggning som vi burit in i fikarummet för att försöka få till lite feststämning. När vi som bäst höll på att koppla isär sladdarna kom Fetto och Rassen fram till oss, arm i arm, och verkade vara ifärd med att skratta ihjäl sig. Båda var rejält på läsken. -Det där är ju fel, fast vi kan ju ha det sådär så länge! frustade Fetto. -Men, ser du inte att det är ett negerbarn? brölade Rassen. Sedan vinglade de iväg, och meddelade samtidigt att de tänkte gå ner på DGG. -Glöm inte att städa! vrålade Rassen. -Just det, se till att plocka undan! skrek Fetto.
Jag, Fiskalen, Mikael och Mårten, som hade planerat att besöka DGG, ändrade raskt våra planer och bestämde oss för att stanna kvar på tingsrätten. När domarna hade vinglat ner på puben började vi blanda drinkar, och efter en stund fick någon (vete fan vem) den brilianta idén att vi skulle leka rättegång. Vi tog våra flaskor och glas och gick in i den största av våra tingssalar, och ringde upp diverse kompisar som yrvaket fick agera telefonvittnen i våra fiktiva mål. Alltihop dokumenterades på band av bara farten, och Förstenotarien (som drack vatten) påpekade syrligt att det var onödigt att slösa bort tingsrättens kasettband. Tvillingarna, som beskådade hela föreställningen från åhörarplatserna, sade ingenting. De gick upp till sig efter en stund, och Förstenotarien gick tjurigt mot sin bostad nere i byn.
Vi som var kvar drog en lättnadens suck över att Förstenotarien hade packat sig iväg (Tvillingarna gör ändå ingen skillnad). Men säg den lycka som varar. Fem minuter efter att våra notariekollegor hade försvunnit hördes en sång från foajén vid receptionen. Fetto och Rassen hade återvänt. De föga prominenta rådmännen vinglade in i tingssalen, och när de insåg vad vi sysslade med ville de naturligtvis delta i festligheterna. -Notaaarrrien, blanda en grrrogg till mig! tjoade Rassen. -Jag vill också ha en! hojtade Fetto. Jag kunde inte motstå frestelsen att blanda varsin superstark drink till dem, och de verkade mycket nöjda. -Vilken god grogg! sade Rassen. -Det blir lysande vitsord för dig, nickade Fetto. Jag hoppas verkligen att det kom med på bandet.
Efter en stunds ringande till några av Fettos bekanta (däribland Lagmannen, som grymtade förargat när han insåg vad som pågick) fick jag och killarna nog. Vi bestämde i smyg att festen skulle fortsätta inne hos Mikael, och ursäktade oss. Vi lyckades dock inte lura de överförfriskade herrarna. -Vi vill också följa med! muttrade Bill. -Ja, vi vill också vara med, gnällde Bull. Sagt och gjort. Efterfest i Mikaels lilla notarielya på tingsrätten tillsammans med Rassen och Fetto. Jag skulle hellre ha käkat taggtråd, men någon sådan fanns inte inom synhåll.
Väl inne hos Mikael dröjde det ungefär 30 sekunder innan Rassen somnade i ett soffhörn. Fetto däremot verkade vara helt outtröttlig, och krävde att få se Mikaels skivsamling. Där hittade han en samlingsskiva med 60-talshits som åkte på, och han dansade och vinglade alldeles för sig själv på golvet. Vi andra gapade av häpnad. Den ena Tvillingen, som försökte sova, kom och knackade på Mikaels dörr iförd morgonrock för att be oss sänka musiken. -Neej, kom in så dansar vi! sade Fetto, och innan Tvillingen visste ordet av befann hon sig mitt uppe i någon sorts styrdans/tryckare tillsammans med sin rotelinnehavare. Fetto tryckte sin kind så hårt mot hennes att hon såg ut som en förskrämd bulldog, och hon lyckades inte slita sig loss på flera minuter. Klockan hann bli halvsex innan Fetto (med Rassen i släptåg) hade vett att lämna festen, och vid det laget var alla helt slutkörda. Med Obygdsmått mätt var det en helt fantastisk kväll.
Middagen förlöpte väl, maten räckte och alla verkade nöjda. Själv höll jag tummarna för att incidenten på DGG skulle upprepa sig, för det hade varit en ren njutning att få se Fetto snurra rygg framför ögonen på Lagmannen. Lagmannen bereddes dock inte tillfälle att beskåda ett sådant spektakel, för när han hade hållit (ytterligare) ett tal om Förstenotariens förträfflighet och ätit upp maten tackade han för sig och gick hem. De andra vuxna började också droppa av efter middagen, och jag och Mikael började plocka ihop en ljudanläggning som vi burit in i fikarummet för att försöka få till lite feststämning. När vi som bäst höll på att koppla isär sladdarna kom Fetto och Rassen fram till oss, arm i arm, och verkade vara ifärd med att skratta ihjäl sig. Båda var rejält på läsken. -Det där är ju fel, fast vi kan ju ha det sådär så länge! frustade Fetto. -Men, ser du inte att det är ett negerbarn? brölade Rassen. Sedan vinglade de iväg, och meddelade samtidigt att de tänkte gå ner på DGG. -Glöm inte att städa! vrålade Rassen. -Just det, se till att plocka undan! skrek Fetto.
Jag, Fiskalen, Mikael och Mårten, som hade planerat att besöka DGG, ändrade raskt våra planer och bestämde oss för att stanna kvar på tingsrätten. När domarna hade vinglat ner på puben började vi blanda drinkar, och efter en stund fick någon (vete fan vem) den brilianta idén att vi skulle leka rättegång. Vi tog våra flaskor och glas och gick in i den största av våra tingssalar, och ringde upp diverse kompisar som yrvaket fick agera telefonvittnen i våra fiktiva mål. Alltihop dokumenterades på band av bara farten, och Förstenotarien (som drack vatten) påpekade syrligt att det var onödigt att slösa bort tingsrättens kasettband. Tvillingarna, som beskådade hela föreställningen från åhörarplatserna, sade ingenting. De gick upp till sig efter en stund, och Förstenotarien gick tjurigt mot sin bostad nere i byn.
Vi som var kvar drog en lättnadens suck över att Förstenotarien hade packat sig iväg (Tvillingarna gör ändå ingen skillnad). Men säg den lycka som varar. Fem minuter efter att våra notariekollegor hade försvunnit hördes en sång från foajén vid receptionen. Fetto och Rassen hade återvänt. De föga prominenta rådmännen vinglade in i tingssalen, och när de insåg vad vi sysslade med ville de naturligtvis delta i festligheterna. -Notaaarrrien, blanda en grrrogg till mig! tjoade Rassen. -Jag vill också ha en! hojtade Fetto. Jag kunde inte motstå frestelsen att blanda varsin superstark drink till dem, och de verkade mycket nöjda. -Vilken god grogg! sade Rassen. -Det blir lysande vitsord för dig, nickade Fetto. Jag hoppas verkligen att det kom med på bandet.
Efter en stunds ringande till några av Fettos bekanta (däribland Lagmannen, som grymtade förargat när han insåg vad som pågick) fick jag och killarna nog. Vi bestämde i smyg att festen skulle fortsätta inne hos Mikael, och ursäktade oss. Vi lyckades dock inte lura de överförfriskade herrarna. -Vi vill också följa med! muttrade Bill. -Ja, vi vill också vara med, gnällde Bull. Sagt och gjort. Efterfest i Mikaels lilla notarielya på tingsrätten tillsammans med Rassen och Fetto. Jag skulle hellre ha käkat taggtråd, men någon sådan fanns inte inom synhåll.
Väl inne hos Mikael dröjde det ungefär 30 sekunder innan Rassen somnade i ett soffhörn. Fetto däremot verkade vara helt outtröttlig, och krävde att få se Mikaels skivsamling. Där hittade han en samlingsskiva med 60-talshits som åkte på, och han dansade och vinglade alldeles för sig själv på golvet. Vi andra gapade av häpnad. Den ena Tvillingen, som försökte sova, kom och knackade på Mikaels dörr iförd morgonrock för att be oss sänka musiken. -Neej, kom in så dansar vi! sade Fetto, och innan Tvillingen visste ordet av befann hon sig mitt uppe i någon sorts styrdans/tryckare tillsammans med sin rotelinnehavare. Fetto tryckte sin kind så hårt mot hennes att hon såg ut som en förskrämd bulldog, och hon lyckades inte slita sig loss på flera minuter. Klockan hann bli halvsex innan Fetto (med Rassen i släptåg) hade vett att lämna festen, och vid det laget var alla helt slutkörda. Med Obygdsmått mätt var det en helt fantastisk kväll.
Lördagen den 19 november 2005
Den här veckan har jag varit på regional notarieutbildning i en annan norrländsk stad. På notariekurserna serveras det alltid stora mängder mat, och jag åt så många våfflor med hjortronsylt att jag var tvungen att ha jeansen uppknäppta under undervisningen varje dag. Kursen var mycket bra och välstrukturerad, och jag lärde mig bland annat att avsky påföljdslära i allmänhet och 34 kap. brottsbalken i synnerhet.
Under kursen blev vi tilldelade övningsuppgifter att lösa gruppvis, och jag hade oturen att hamna tillsammans med en föga charmerande notarie som fullkomligt älskade att höra sin egen röst samtidigt som han ansåg sin kunskapsnivå vara överlägsen alla andras. Undervisningen och gruppövningarna dominerades av hans "...när jag voterar så brukar jag i princip alltid hamna rätt, eftersom jag..." och en massa annat skitsnack. Det hela var extra irriterande eftersom han endast hade arbetat vid tingsrätten under knappt två månader, och han lyckades vid flera tillfällen poängtera att han var rådmännens lilla kelgris. Eftersom jag är van vid Förstenotariens fasoner såg jag inte lika häpen ut som de andra kursdeltagarna, men för säkerhets skull har jag börjat se mig för extra noga när jag går över gatan eftersom jag, med min maximala otur, troligen kommer att bli överkörd när som helst.
Väl hemma (?) i Obygden i fredags åkte jag och Mikael till Coop Forum en bit utanför stan (tre minuter med bil) för att inhandla mat (smörgåstårta, ost och kex) och tillbehör (groggvirke) till Förstenotariens avskedsfest som går av stapeln nu ikväll. Vi har dekorerat fikarummet med ballonger och serpentiner, samt varit på Systembolaget och inhandlat vin (4 bag-in-box billigt rödtjut), öl (2 flak Norrlands Guld på burk) och 2 flaskor vodka (vi fick inte tag på Stickan). Fetto, som aldrig brukar arbeta under helgen, dök plötsligt upp på tingsrätten för att skriva en dom som absolut måste vara färdig till på måndag. -Man blir ju lite törstig när man sitter och skriver, sade han och tog med två varma burkbira bort till tjänsterummet. Jag kan inte tänka mig annat än att den här kvällen kommer att bli alldeles, alldeles underbar.
Under kursen blev vi tilldelade övningsuppgifter att lösa gruppvis, och jag hade oturen att hamna tillsammans med en föga charmerande notarie som fullkomligt älskade att höra sin egen röst samtidigt som han ansåg sin kunskapsnivå vara överlägsen alla andras. Undervisningen och gruppövningarna dominerades av hans "...när jag voterar så brukar jag i princip alltid hamna rätt, eftersom jag..." och en massa annat skitsnack. Det hela var extra irriterande eftersom han endast hade arbetat vid tingsrätten under knappt två månader, och han lyckades vid flera tillfällen poängtera att han var rådmännens lilla kelgris. Eftersom jag är van vid Förstenotariens fasoner såg jag inte lika häpen ut som de andra kursdeltagarna, men för säkerhets skull har jag börjat se mig för extra noga när jag går över gatan eftersom jag, med min maximala otur, troligen kommer att bli överkörd när som helst.
Väl hemma (?) i Obygden i fredags åkte jag och Mikael till Coop Forum en bit utanför stan (tre minuter med bil) för att inhandla mat (smörgåstårta, ost och kex) och tillbehör (groggvirke) till Förstenotariens avskedsfest som går av stapeln nu ikväll. Vi har dekorerat fikarummet med ballonger och serpentiner, samt varit på Systembolaget och inhandlat vin (4 bag-in-box billigt rödtjut), öl (2 flak Norrlands Guld på burk) och 2 flaskor vodka (vi fick inte tag på Stickan). Fetto, som aldrig brukar arbeta under helgen, dök plötsligt upp på tingsrätten för att skriva en dom som absolut måste vara färdig till på måndag. -Man blir ju lite törstig när man sitter och skriver, sade han och tog med två varma burkbira bort till tjänsterummet. Jag kan inte tänka mig annat än att den här kvällen kommer att bli alldeles, alldeles underbar.
Måndagen den 14 november 2005
Jag fick en rejäl slev fekalier av Lagmannen i tisdags. Jag hoppade akut in på ett brottmålsting eftersom Mikael, som skulle protokollföra på tinget, var så sjuk att man kunde misstänka att han fått en släng av fågelinfluensan. Eftersom inhoppet skedde med kort varsel hann jag inte ens öppna akterna innan det var dags att ropa på det första målet, vilket handlade om förtal. Lagmannnen verkade stressad och avkunnade dom direkt efter överläggningen. Den tilltalade fick villkorlig dom kryddad med några dagsböter. Allt var frid och fröjd. Trodde jag.
När tinget var slut och jag skulle börja upprätta domsblanketterna kom Lagmannen inmarscherande till min tjänsteskrubb. Han såg ut som ett åskmoln. -Varför sa du inte att det inte finns fängelse i straffskalan för förtal? Nu blir det jag som får skämmas i hovrätten, morrade han. Sedan höll han, utan att hämta andan en enda gång, en 45-sekundersföreläsning om att ett brott faktiskt måste ligga på fängelsenivå för att villkorlig dom skall kunna dömas ut och att om jag inte lärde mig det så skulle det inte gå bra för mig i min juristkarriär och att jag var tvungen att skärpa mig om jag inte ville ha ett stort streck i betyget. Sedan vände han på klacken och gick, och jag funderade förvirrat över vem som egentligen hade dömt i målet. När jag till slut fick ordning på mina tankar kom jag fram till att det nog ändå var Lagmannen som hade suttit i orförandestolen, men att jag i egenskap av notarie ändå var skyldig till den felaktiga domen - allt i enlighet med grundläggande tingsrättslogik. Jag måste nog ta minst två Losec Mups innan jag går och lägger mig ikväll.
När tinget var slut och jag skulle börja upprätta domsblanketterna kom Lagmannen inmarscherande till min tjänsteskrubb. Han såg ut som ett åskmoln. -Varför sa du inte att det inte finns fängelse i straffskalan för förtal? Nu blir det jag som får skämmas i hovrätten, morrade han. Sedan höll han, utan att hämta andan en enda gång, en 45-sekundersföreläsning om att ett brott faktiskt måste ligga på fängelsenivå för att villkorlig dom skall kunna dömas ut och att om jag inte lärde mig det så skulle det inte gå bra för mig i min juristkarriär och att jag var tvungen att skärpa mig om jag inte ville ha ett stort streck i betyget. Sedan vände han på klacken och gick, och jag funderade förvirrat över vem som egentligen hade dömt i målet. När jag till slut fick ordning på mina tankar kom jag fram till att det nog ändå var Lagmannen som hade suttit i orförandestolen, men att jag i egenskap av notarie ändå var skyldig till den felaktiga domen - allt i enlighet med grundläggande tingsrättslogik. Jag måste nog ta minst två Losec Mups innan jag går och lägger mig ikväll.
Måndagen den 7 november 2005
Förra veckan fick vi träffa vår nya notarie. Hon kom och besökte oss här uppe i Obygden eftersom hon söker bostad (alla lägenheterna på tingsrätten är upptagna) och med sig hade hon en rejäl burk nybakade småkakor. Fetto kastade sig över godsakerna, mumsade i sig sex stycken på nolltid, och frågade tuggandes om han kunde räkna med att få hembakta kakor på regelbunden basis från det att hon börjar på tingsrätten. Den nya notarien, som verkar vara en fulländad naturbegåvning vad gäller fjäsk, svarade leende att hon älskar att baka, och att hon inte på långa vägar kan äta upp alla godsaker som hon producerar på löpande band hemma i köket. Fetto såg mycket nöjd ut, och jag blev ofrivilligt imponerad, eftersom människan (inte Fetto) måste vara ett fullkomligt geni. Hade jag känt till att ett mästerligt handlag vad gäller tårtor och bakelser hade gett en sådan skjuts i juristkarriären hade jag struntat i min fil kand i företagsekonomi och istället satsat på en kvällskurs hos någon fransk konditor.
Eftersom jag är yngst bland notarierna har det fallit på min lott att arrangera Förstenotariens avslutningsfest. Jag har inte fått riktigt klart för mig vad som förväntas av mig, men om man ska se till Fettos mat- och alkoholvanor skulle det troligen vara fullt godtagbart med enbart hämtpizza och lådvin på programmet. Det skulle dessutom motsvara den tid och energi jag har lust att offra på Förstenotariens avskedsfest, och då skulle jag dessutom kunna bli ordentligt på läsken tillsammans med Mikael och Mårten. Lagmannen har dessutom givit mig ett telefonnummer till Stickan, av vilken man tydligen kan köpa billig rysk vodka, eftersom han (Lagmannen) inte tycker att vi kan servera hembränt på tingsrättskalasen. Ja, det är ju mycket bättre att servera grogg på smuggelsprit, det hade jag nog förstått direkt om jag inte hade varit en simpel stockholmare som enbart har handlat sprit på Systembolaget tidigare. Man upphör aldrig att förvånas här i Obygden. Bäst att jag ringer Stickan på direkten.
Eftersom jag är yngst bland notarierna har det fallit på min lott att arrangera Förstenotariens avslutningsfest. Jag har inte fått riktigt klart för mig vad som förväntas av mig, men om man ska se till Fettos mat- och alkoholvanor skulle det troligen vara fullt godtagbart med enbart hämtpizza och lådvin på programmet. Det skulle dessutom motsvara den tid och energi jag har lust att offra på Förstenotariens avskedsfest, och då skulle jag dessutom kunna bli ordentligt på läsken tillsammans med Mikael och Mårten. Lagmannen har dessutom givit mig ett telefonnummer till Stickan, av vilken man tydligen kan köpa billig rysk vodka, eftersom han (Lagmannen) inte tycker att vi kan servera hembränt på tingsrättskalasen. Ja, det är ju mycket bättre att servera grogg på smuggelsprit, det hade jag nog förstått direkt om jag inte hade varit en simpel stockholmare som enbart har handlat sprit på Systembolaget tidigare. Man upphör aldrig att förvånas här i Obygden. Bäst att jag ringer Stickan på direkten.